För fem år sedan dog hans fru efter en tids sjukdom. Sedan dess har Nils kämpat med det mesta. Med ensamheten och nedstämdheten som kommer och går. Att prata med andra i den mansgrupp han går i hjälper. Men nu är gruppens framtid osäker.
– I början när Ulrika hade dött hände det att jag hade mörka tankar. Men det var en psykolog som sa »nej, tänk inte så, för fan!« Och idag gör jag inte det.
Under Ulrikas sjukdomstid fick han fick träffa en psykolog på sjukhuset där hon låg. Det var en fruktansvärt jobbig tid och han insåg själv att han behövde stöd.
Ska inte skämmas
– Först satt det långt inne att söka hjälp, men sen tänkte jag att nej, jag ska inte skämmas. Jag var på sjukhuset varje vecka, hela situationen höll på att knäcka mig.
Den psykolog han fick träffa slussade honom sedan vidare till en mansgrupp som träffades och pratade med en terapeut var fjortonde dag. Den har blivit Nils livlina, han går fortfarande i den och de andra medlemmarna i gruppen har blivit som vänner.
– Ja, gubbgruppen har verkligen varit bra. Man får prata ut. Vi pratar om allt där – sjukdomar, gamla kärlekar och gud vet allt.
Verksamheten har växt
Från början var den grupp som Nils gick i lite som en försöksverksamhet på sjukhuset. Sedan dess har det växt och idag tror Nils att det är så många som 70-80 personer som kommer dit och pratar i olika grupper.
– I början när jag träffade en psykolog var det mest yngre människor i väntrummet. Men nu är det ju bara gamla gubbar och gummor som sitter där så det sprider sig, helt klart.
Protesterar mot nedläggning
Flera i gruppen tycker att det egentligen är i glesaste laget att ses var fjortonde dag. Men istället för att trappa upp har de nu fått veta att sjukhusledningen planerar att lägga ner verksamheten till sommaren.
– Vi startade ett upprop för vi blev så upprörda över det här. Någon författade ett brev, som var väldigt bra skrivet, och det har vi nu fått uppåt en 70 namnunderskrifter på och ska skicka till sjukhusledningen. Vi har inte fått något motiv heller. Handlar det om pengar? Vi vet inte. Men jag tror ändå att vi ska lyckas få dem att ändra sig. Det måste vi. Vi behöver det här.
Vännerna är döda
Han tycker att det här med ensamhet bland äldre faktiskt i mångt och mycket är en politisk fråga. I närheten av hans hus har de nyss byggt en fin förskola. Nils tycker att de också borde bygga något för de äldre, ett slags allhus dit man kunde komma och träffa andra.
– Varför i helvete ska man överlämnas till sig själv när man börjar närma sig slutet? Alla mina jämnåriga manliga vänner är döda. Jag är en sån där människa som gärna vill ha kontakt med andra, jag mår inte bra annars. När jag yrkesarbetade var jag projektledare, då hade man ju alltid människor runt omkring sig. Och så hade man familjen. Man hade alltid någon att komma hem till.
Bara en stol på altanen
Han bor kvar i huset där barnen vuxit upp och där han och Ulrika delat så många år tillsammans. På altanen han själv byggt står numera bara en stol.
– Förut brukade Ulrika sitta där och jag här, säger Nils och pekar när vi är ute och beundrar vårsolen i trädgården.
Inne i huset finns en fin gammal kakelugn som Nils köpte från ett hus som skulle rivas och fick uppmonterat hemma i huset. Den har de njutit mycket av tidigare. Kyliga kvällar har den värmt både huset och dem själva.
– Men jag har inte rört den där kakelugnen sen Ulrika dog, säger Nils.
Trycket över hjärtat lättar
Han har fått ångestdämpande tabletter, men för det mesta tar han bara någon i veckan. Han har lärt sig hantera sig själv ganska bra nu, trots allt. Två hårda mackor med lagrad ost på morgonen, det håller magen i styr har han upptäckt. Och så prata med dem han kan, barn och barnbarn förstås, och inte minst mansgruppen var fjortonde dag.
– Jag känner mig så lättad när jag kommer därifrån, trycket över hjärtat har lättat då. Varje gång vi möts är det så mycket tankar som kommer loss. Vi pratar om filosofi, allt möjligt, man säger saker man gått och burit på. Sånt man kanske inte sagt till någon annan. Och vår terapeut Tomas, han är så bra. ”Du pratar så bra, Nils, fortsätt!” kan han säga.
Inte så jävla märkvärdigt
En stor fördel med alla tankar de delat med varandra i gruppen tycker Nils också är att man lär sig att det här med att bli sjuk och dö, det är inte ”så jävla märkvärdigt” när allt kommer omkring.
– Alla ska vi ju dö någon gång, säger Nils. Det är inget mer med det.
Det börjar bli sent och dags att avsluta. Nils ska väl snart ta och äta något, och sedan kanske han sätter sig i vardagsrummet och tittar på tv. Eller läser en bok om det inte är något kul att titta på.
Kanske att han ska göra en brasa i kakelugnen någon dag ändå?
– Ja, jag kanske ska det. Vi får se.
Text och foto: Ulrika Palmcrantz
