Inga-Britt Ahlenius – Världens moraliska kompass

Inga-Britt Ahlenius har blivit något av en blåslampa mot makten. Att säga ifrån har sitt pris men hon ser det som en plikt när Sverige nu halkar ner på korruptionsindex. Hon syns och hörs där hon behövs. Och får ofta bevis på medborgarnas uppskattning.

Inga-Britt Ahlenius har ett imponerande CV. Budgetchef på Finansdepartementet, generaldirektör för Riksrevisionsverket, FN:s tredje högsta tjänsteman, bland många andra prestigeuppdrag.  Hon sågade öppet FNs generalsekretare Ban Ki Moon i sin bok Mr Chance och fick hela EU-kommissionen på fall 1999 efter att den granskning hon då ledde avslöjade grov korruption och maktmissbruk.
Så min första fråga är helt enkelt om inte folk blir rädda för henne.

Aldrig ångrat mig

– Jo, mitt namn förskräcker nog en och annan kommungubbe och det händer att jag funderar på om jag verkligen orkar gå i polemik med dem. Så var det nyligen när jag skrev i DN om varför Stockholms Stadsteaters styrelse var helt tysta i samband med att teaterchefen Benny Fredriksson tog sitt liv efter att han kritiserats hårt och offentligt. Han stod där helt ensam. Ingen från styrelsen klev fram trots att de delar ansvaret för teaterns ledning. Jag vet hur det kan kännas att stå ensam i stormen. Men ångrat att jag gav mig in i den, nej aldrig!

Jag är egentligen ganska blyg.

Det är nog den rakryggade hållningen människor känner. När jag berättar i omgivningen att jag ska träffa Inga-Britt Ahlenius väcker det idel lovord; ”Hon är ju fullkomligt orädd. Nödvändig för demokratin! En av dem jag beundrar mest!”

Kan inte vara anonym

Folk tror hon kan förflytta berg, och många gånger har det nästan handlat om det. Som att efter ett decenniums oförtruten kamp till slut få se Riksrevisionen i nya kläder, underställd folket och inte regeringen. Människor ser vad hon åstadkommer och sätter henne på piedestal. Så vi pratar en del om hur det är att vara just beundrad.
–Jag skapar ju förväntningar som jag vill leva upp till. Människor på stan kommer fram och säger att jag gjort något bra. Det är väldigt kul. Nackdelen är att man inte kan vara anonym och det spelar roll för hur jag lever mitt liv. Jag kan ibland känna att jag blivit ett slags pelarhelgon, mycket långt ifrån den jag verkligen är. Jag är egentligen ganska blyg.

Människor litar på henne och att hon ska ta strid där andra backar eller är mer försiktiga i sina formuleringar.
–Jag får ju väldigt mycket brev, sms och reaktioner från människor. Ett av mina verkligt dåliga samveten är att jag inte kan svara dem alla. Varje brev förtjänar ju egentligen ett vettigt svar och då blir de istället liggande. Det är många problem som folk hoppas att jag ska kunna lösa. Och mycket handlar om vad som händer ute i deras kommuner.

Ökande korruption

Korruptionen i Sverige har ökat och Sverige är nu det mest korrupta landet i Skandinavien.  Skandalerna har avlöst varandra på Transportstyrelsen, UD, Nya Karolinska och självaste Riksrevisionen. Men allra allvarligast tror Ahlenius att det är ute i kommunerna som svarar för alla de verksamheter som ligger medborgarna nära – barnomsorg, skola, äldreomsorg.

Seniorer råkar illa ut

– Det är rena vilda västern ute i kommunerna. Mest varje vecka avslöjas nya ”affärer” av olika slag och ofta är det just seniorer som har behov av kommunala tjänster som råkar illa ut.  Det finns till exempel en lag om hur äldreomsorgen ska skötas. Det betyder att oavsett om kommunen sköter omsorgen i egen regi eller kontrakterar ut den till privata vårdgivare så är det kommunen som är ansvarig under lagen. Det privata vårdbolaget ska förstås kritiseras men kommunen undgår ofta kritiken trots att det är där ansvaret ligger. Man har inte skrivit tydliga upphandlingsvillkor, man har brustit i tillsyn och inspektion. Göteborg har med rätta fått stor uppmärksamhet när det gäller korruption och jag förstår faktiskt inte varför inte medborgarna i Göteborg går man ur huse och protesterar. Göteborgskommissionen pekade till exempel på en sån självklar sak som att kommuner måste rekrytera efter meriter och självfallet ska regelverket vara sådant att man inte utan vidare kan anställa sina polare.

Det är rena vilda västern ute i kommunerna.

Handlar inte om mod

Hon tror att vi befinner oss vid en ”tipping point”, att vi nu ser följderna av olika beslut under en lång följd av år av förändringar i den offentliga sektorn. Till exempel att man avskaffade ämbetsmannaansvaret. Men hon fortsätter att vara en nagel i ögat på kommunens tjänstemän och politiker. Kalla det civilkurage eller oräddhet, men visst önskar vi väl lite till mans att vi röt ifrån ibland.
Inga-Britt Ahlenius är dock tydlig med att det inte handlar om mod, utan om en plikt och därmed möjligheten att få förändringar till stånd.

Tydlig moralisk kompass

Varifrån kommer då oräddheten och de värderingar som väglett henne genom ett helt liv? Inga-Britt berättar om uppväxten som delvis var hos farmor och farfar i värmländska Lekvattnet och där hon fortfarande har ett viste.
– I denna avkrok växte jag upp. Farfars värderingar har, liksom min pappas, varit enormt viktiga för mig hela livet. Göra rätt för sig, vara en anständig människa, det blev en tydlig moralisk kompass som jag behållit genom livet.

Nio barnbarn

Sju decennier efter uppväxten i Lekvattnet och nio barnbarn senare är de lika självklara. Jag undrar hur hon, med tanke på hur viktig farfar blev, själv gör för att ge alla sina barnbarn justa värderingar som kan vägleda dem genom livet.
– Jag försöker väl uppträda som en vettig, ärlig och uppriktig människa. Bockar inte precis av någon lista i relationen med dem.
Nio barnbarn spridda i åldrar finns ofta hemma i villan som hon fortfarande bor kvar i, och hon är lycklig över att kunna ha plats för hela högen. Varje tisdag hämtar hon fyra av dem och tillbringar eftermiddag och kväll med middagspyssel och läxläsning. På sportlovet reste mormor och Disa tillsammans till Berlin.

Ganska sträng

– De är många och ibland blir det väldigt stökigt. Jag är ibland en ganska sträng mormor och farmor men jag vet att en av pojkarna som jag läser läxor med också uppskattar det väldigt mycket. Jag har mycket tid för barnbarnen – några av dem har bott hemma hos mig en period – och jag tycker ju att det är väldigt roligt.

Jag försöker väl uppträda som en vettig, ärlig och uppriktig människa

Sen sätter en helt annan diskussion igång över bordet.  De nya larmen om att vare sig föräldrar eller far-och morföräldrar klarar av att hjälpa barnen med läxorna. För svårt och obegripligt för både barn och vuxna. Och förödande för motivationen tycker barnbarnen Ahlenius mormor och farmor.

Gym och promenader

Inga-Britt gick i pension från svenska staten 2003.  Sen fick hon nya, internationella uppdrag men har nu varit hemma sen 2010.
Hon beskriver målande hur hon numera uppskattar att ligga kvar i sängen på morgonen och kunna ta sina promenader runt Edsvikens stränder. 10 000 steg om dagen. När hon kommer till mig har hon med sig den packade träningsväskan. Två gånger i veckan på gym. När det gäller just Inga-Britt Ahlenius är jag övertygad om att hon inte fuskar (jag säger också att jag går på gym två gånger i veckan, men lever tyvärr sällan upp till det).

Läser latin

Hon motverkar alltså aktivt åldrandet fysiskt men också mentalt genom att läsa latin på Senioruniversitetet och gå en studiecirkel om Mellanöstern.
– Och så läser jag mycket på Twitter.  Där finns så många bra tips på vad man ska läsa för att hänga med i samhällsdebatten utan att jag behöver köpa alla tidningar . Dock går det nog ut över bokläsandet en del.

Förändrade den svenska demokratin

När jag frågar vad hon är mest stolt över efter fyra decennier i det offentliga, svarar hon blixtsnabbt förändringen av Riksrevisionen.
– Jag var faktiskt med och förändrade den svenska demokratiska arkitekturen.
I tio år slogs hon för en oberoende granskning av den statliga förvaltningen, men hade länge bland annat Socialdemokraterna emot sig. Då fick hon känna på hur det känns att inte vara önskvärd och många minns säkert fortfarande presskonferensen med dåvarande finansministern Bosse Ringholm när han likt en papegoja 20-talet gånger upprepade att Inga-Britt Ahlenius själv hade uttryckt ett intresse för ett annat uppdrag.

Kriser kan öppna dörrar

– När mitt förordnande som chef för Riksrevisionsverket gick ut ett par år därefter kontaktade jag Finansdepartementet och sa att jag inte kände mig mogen att gå i pension och var öppen för alla möjliga uppdrag.  Svaret var att de sökt men inte fått något napp. Inte förrän då insåg jag att detta var straffet.

Därmed sattes också punkt för Ahlenius långa karriär på hemmaplan.
– Det är klart att det var en kris men i efterhand kan jag ju se att i en kris kan nya dörrar öppnas. Jag tycker faktiskt att jag hade tur. I Sverige ville man inte ha mig, men så sökte jag jobbet som ansvarig för att bygga upp en revisionsmyndighet i Kosovo. Jag fick jobbet och var bortom den svenska regeringens kontroll.

Jag hade inte gjort ett lika bra jobb utan min långa erfarenhet.

Högst upp i FN-skrapan

Ytterligare ett par år senare ville amerikanarna ha henne på listan över möjliga kandidater till FN:s interngranskning. Tredje högsta tjänsteman direkt under generalsekreteraren i FN.
– Ärligt talat trodde jag aldrig jag skulle få det. Får de veta hur gammal jag är, då 66 år, kommer jag inte ifråga, tänkte jag.
Men så blev det, och Inga-Britt kunde kröna sin karriär högst upp i FN-skrapan. Hon poängterar att just hennes erfarenhet var en merit.
– Det kändes faktiskt som om jag hela mitt liv förberett mig för det här. Jag hade inte gjort ett lika bra jobb utan min långa erfarenhet.

Här hemma verkar män i chefspositioner vara rädda för kvinnor 65-plus. Kanske för att man då är oövervinnelig och inte rädd för någonting? Och att det måste vara en trygg chef för att kunna hantera det.
– En liten ljusning är det att man nu börjar rekrytera pensionärer inom läraryrket och vården. Även om det är under galgen.
Inga-Britt Ahlenius trappade snarare upp efter pensionen än ner, men skulle hon få nya lockande erbjudanden idag låter hon mer tveksam.
– Nånstans infinner sig en mättnad.

Låter sig inte tyngas ner

Hon närmar sig 80. När vi ses har Sverige i det närmaste landssorg efter Lill-Babs oväntade död.
Jag frågar hur hon själv tänker kring döden.
–Jag försöker hålla såna tankar på behörigt avstånd. Det är kanske högmodigt men mina förfäder blev mycket gamla, mellan 90-100. Det är en gåva att inte låta sig tyngas ner. Men Lill-Babs död var faktiskt en tankeställare.

Vill se framåt

Så hastar hon iväg med sin träningsbag och siktet inställt på nya utmaningar.
Frågan om eventuella memoarer får det egentligen givna svaret
–Det är så himla tråkigt att gräva sig tillbaka. Jag vill se framåt!

Text Marianne Rundström
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Kommentera