Kerstin Häggblom och hennes anhöriga fick kämpa ända in i kaklet för att hon skulle få flytta till särskilt boende. Men hur gick det sedan?
Minns ni Kerstin Häggblom, 87, och hennes långa kamp för att få komma till trygghet i ett särskilt boende?
Senioren berättade i ett reportage i våras om hennes utsatta och medicinskt riskfyllda liv, i praktiken instängd i sin egen otillgängliga lägenhet på Östermalm i Stockholm. Men enligt staden en acceptabel livssituation – eftersom Kerstin besöktes av hemtjänst cirka åtta gånger om dygnet. Plus hemsjukvård.
Livshotande situation
Men den sköra situationen var enligt Kerstins anhöriga inte bara lagstridig och djupt ovärdig, den blev snabbt alltmer kritisk, i förlängningen livshotande.
Efter en utdragen strid med tre avslag bröt till slut Kerstins anhöriga ner myndigheternas motstånd. Kerstin – drabbad av demenssjukdom men också av svåra cirkulationsproblem – fick sitt nya boende.
Enorm förändring
När Senioren nu ber att få träffa Kerstin på nytt, åtta månader efter flytten till Herdens äldreboende på Kungsholmen i Stockholm, tar hon och dottern Lena Malmebrand emot.
Förändringen är remarkabel.
Kerstin Häggblom
Fyller 88 år den 28 januari
Gift 1951 med Jarl som gick bort 2008
Två barn, Lena och Karin
Bott på Nybrogatan 72 sedan 1951 och på Herdens äldreboende sedan 6 april 2017
Kerstin hälsar mig och Seniorens fotograf välkomna att stiga in i hennes lägenhet på 25 kvadratmeter med stort fönster och högt i tak, en gång en del av ett klassrum i Kungsholmens folkhögskola.
Några omsorgsfullt utvalda möbler från lägenheten på Nybrogatan har fått följa med, några av de käraste tavlorna, de med hus där föräldrarna bott och platser hon varit som liten. Ett skåp, och ett bord med kaffekoppar framdukade.
Kan gå igen
Håret är nyfixat, hennes ansikte lyser liksom leendet. Hon kommer oss tillmötes med stöd av sin rullator, och kanske är detta den största skillnaden – att hon går så bra. Då, i lägenheten, satt hon fjättrad i sin fåtölj med svullna, vätskefyllda ben, ompysslad ett otal gånger varje dygn av lika många personer från hemtjänst och hemsjukvård.
– Det blev så rörigt och oroligt med så många olika människor omkring mamma. Det ökade hennes otrygghet och ångest, berättar Lena.
Kerstin kunde till slut inte ens sova i sin egen säng. Hon blev sittande i fåtöljen, dag som natt. Situationen var långt bortom Socialtjänstlagens krav på att varje gammal person ska ha rätt till åtminstone en skälig levnadssituation.
Fantastisk utveckling
Kerstins demenssjukdom gör att hon inte längre klart kan minnas hur det var i den gamla bostaden.
Så hon talar inte om den gamla tiden, tycks heller inte längta tillbaka till det som var gott. Nuet gäller, och Kerstin verkar må bra.
– Nu sover jag gott i min egen säng, säger Kerstin enkelt.
– Mammas utveckling är fantastisk, säger Lena. Att hon kommer upp och går på dagarna och att hon har funnit lugn och trygghet så att hon vill sova i sin säng är underbart.
Känner sig trygga
Lättnaden för Lena och övriga anhöriga är stor.
– Nu när vi hälsar på mamma blir det en helt annan kvalitet i våra möten. Vi är trygga med att du får det du behöver, säger Lena och ser på Kerstin som nickar bifall.
– Vi är här med ett annat sinnelag, utan stress. Vi behöver inte hålla på med att fixa och stöka och kontrollera allt möjligt, nu kan vi bara prata med varandra och vara tillsammans.
Social samvaro
Kerstins förbättrade fysik och ökade rörlighet gör sitt för aptiten.
– Maten är oftast god. Man kan alltid välja på två olika rätter och det är bra, säger Kerstin som äter lunch och middag ute i matsalen tillsammans med några grannar.
– Vi har lärt känna varandra. Jo, de börjar nästan bli som goda vänner.
Som drottningen
Vi tackar Kerstin för besöket och för kaffet, och hon tackar för tulpanerna vi hade med oss. Och för uppmärksamheten.
– Det är väl nästan bara drottningen som får besök så här av journalister flera gånger om, konstaterar Kerstin och river ner ett gott skratt.
Lena följer oss ut i hallen, förbi dörren till toaletten. Vi går en bit genom den smala korridoren fram till ytterdörren mot trapphuset.
Ser människan bakom
– Kanske är det trångt här och var, men de gemensamma utrymmena som musikrummet – med Hjördis Petterssons spelbara gamla flygel i ena hörnet – rymmer en så varm atmosfär, det blir som ett trevligt pensionat, säger Lena.
– Allra viktigast är personalen, och det fina sätt de möter mamma på, med värme och respekt och med en förmåga att se människan bakom sjukdomen.
Text: Jan Arleij
Foto: Tomas Södergren
