Något så enkelt som att få prata med andra om sitt liv kan göra stor skillnad. Det vet Mayli, Harriet och Ewa, som alla går i livsberättargrupper i Stockholms Stadsmissions regi. – Jag berättade saker jag inte sagt till någon annan, säger Mayli.
Höstsolen strilar in genom de stora fönstren i den lilla kyrkan S:t Paul vid Mariatorget i Stockholm, och kaffedoften sprider sig i rummet där Mayli Allert, Harriet Wetterberg och Ewa Glantz slagit sig ner. Marie-Louise Söderberg skär upp lite fikabröd till kaffet. Det är hon som leder några av de livsberättargrupper som Stadsmissionen anordnar.
– De är ett led i kampen för att bryta ensamheten bland äldre, säger Marie-Louise. Att få komma hit och träffa andra och berätta, bli lyssnad på och också få höra andras berättelser, det gör gott för själen.
Narrativ terapi
Metoden man använder sig av i samtalsgrupperna är inte tagen ur luften, utan bygger på väl underbyggd kunskap. Man vet att människor mår bra av att få berätta för andra, sätta ord på tankar och känslor. Det ingår i det man brukar kalla för narrativ terapi.
Vid varje tillfälle med livsberättargruppen utgår man från ett tema. Det kan vara barndom, uppväxt, vuxenliv eller en händelse som betytt särskilt mycket. I och med att ramen är så tydlig – att alla ska prata om samma sak och ungefär lika länge var – känner sig människor trygga.
Ett slags bokslut
Första gången brukar man utgå från någon historisk händelse som alla känner till, för att man ska bli lite varm i kläderna och få prata om något lite mer neutralt än om sig själv.
Jag tycker att man ska fokusera på nuet istället för på vad man inte kan göra längre Harriet Wetterberg
– Vi pratade om högertrafiksomläggningen i en grupp och om Kennedys död i en annan, berättar Marie-Louise. Det blir ett sätt att börja tänka lite bakåt, gräva i minnet. När vi åldras har vi ett behov av att prata om hur livet varit, det blir lite som ett bokslut, en sammanfattning. Knepet är att ge utrymme till det, samtidigt som man vill förmedla att det är inte slut förrän det är slut. En bit av livet finns ju kvar.
Naturligt att öppna sig
Många blir förvånade över hur mycket de faktiskt berättar för en grupp av människor de aldrig tidigare träffat.
– Jag trodde ju inte att man skulle ha så mycket att säga egentligen, och jag blev verkligen förvånad över allt jag sa. Men det blev så naturligt på något vis, när alla andra öppnade sig, säger Mayli.
Ewa säger att hon brukade vänta i början, och se vad de andra berättade, innan hon tog till orda. Som för att se vilken nivå man skulle röra sig på. Även hon blev förvånad över hur mycket det väckte inom henne.
”Det bästa jag gjort”
– När man lyssnade på de andra kom det upp saker i ens eget minne, saker man inte berättat för någon. Först tänkte jag: ”jag säger inte ett knäpp”. Men det gjorde jag ju! Och det var det bästa jag gjort, det var liksom lite allvarligt, men ändå skönt. Jag har gått i sorgegrupp också, efter att jag blev änka förra året. Men jag tycker faktiskt att livsberättargruppen gav mer.
Livsberättargrupper
Sveriges Stadsmissioner startade hösten 2016 projektet Äldres existentiella och psykiska hälsa, med bland annat Livsberättargrupper.
Syftet är att bryta ensamhet, förebygga depressioner och ge ökad delaktighet i livet.
Projektet görs i samarbete med stiftelsen St Lukas och den ideella föreningen Mind.
Varje termin startas nya grupper runt om i Sverige. Projektet pågår till 2019 och är möjliggjort av Svenska Postkodlotteriet.
Samtalsgrupperna består av 6-8 deltagare som träffas en gång i veckan under tio veckor. Det är gratis att vara med.
Metoden man använder sig av bygger på reminiscens – en reflekterande process där man stärker individens identitet och främjar en acceptans kring hur livet gestaltat sig.
Vill du också vara med i en livsberättargrupp?
Kontakta Marie-Louise Söderberg, projektledare.
Tel 072-402 55 61, marie-louise.soderberg@stadsmissionen.se
Jämn fördelning
Den som leder gruppen är alltid noga med att alla ska få komma till tals ungefär lika mycket. Är det någon som pratar på alldeles för länge går man in och stoppar på ett fint sätt.
– De skötte det där så bra, de som höll i det. Det blir ju inte roligt om någon tar över, och det är heller inte roligt om det blir för mycket prat om krämpor. Jag tycker att man ska fokusera på nuet istället för på vad man inte kan göra längre. Det finns ju så väldigt mycket man kan göra. Jag tror faktiskt att jag är född med att tänka positivt, säger Harriet.
– Det är nog inte jag tyvärr, säger Ewa. Jag är nog lite mer pessimistiskt lagd, och har lätt för att måla fan på väggen.
Hinder och möjligheter
Under de sista träffarna brukar tankegångarna också bli lite mer pragmatiska, man tänker kring vad man behöver för att ha ett så bra liv som möjligt under resten av sin tid. Hinder och möjligheter. De teman som ofta kommer upp är ekonomi, boende, hälsa, relationer, gemenskap och hur det är att åldras. Alla får också tänka kring små realistiska förändringsmål till nästa träff.
– Jag blev uppmanad att köpa sulor, för att jag hade så ont i fötterna, säger Harriet. Det var ju väldigt bra, jag hade inte kommit mig för att göra det annars.
Olika personligheter
– Och jag skulle fixa Swish. Det gjorde jag, och vilken omvälvande förändring det blivit, så himla enkelt och bra att använda! säger Ewa.
– Ja, det här med datorer, först tycker man att det bara känns motigt. Jag slutade jobba för 26 år sedan och hade aldrig lärt mig det. Men sen när man lär sig, då öppnar sig ju hela världen, säger Mayli.
– Nej, jag har ingen dator hemma och vill inte ha heller. Jag girerar mina räkningar, jag vill ha koll, säger Harriet.
– Men jag har också koll, vet du, säger Mayli och ler finurligt åt Harriet.
– Ja ja, du har din koll, jag har min! säger Harriet bestämt.
Kärlen och ensamhet
Det studsar snabbt mellan högt och lågt i samtalen. Ena stunden berättar någon om saknaden efter en mamma som varit borta länge, i nästa stund kan det vara vilken buss som blir bäst att ta när man ska ta sig hem så småningom.
Det blir ju konstigt nog som att man känner varandra ganska väl fast vi inte känt varandra så länge Eva Glantz
Ensamheten, och längtan efter närhet, kommer också upp några gånger. Harriet, som blivit änka två gånger om, säger att hon aldrig mer kommer att ”släppa någon gubbe innanför sin dörr”.
– Man ska aldrig säga aldrig, säger Mayli.
– Joho du, det ska man. Jag har kämpat så mycket för andra tidigare i mitt liv, nu njuter jag av min frihet, säger Harriet bestämt.
– Är det en karl som är något att ha så är de ändå upptagna, säger Mayli lite uppgivet.
Fortsatt träffas
Nåja, vad gör väl det. Det finns så mycket annat i livet att uppleva, så många vänner man ännu inte känner.
Fast Ewa tycker inte att det är särskilt lätt att få nya vänner. Men nu träffas hon i alla fall med två av dem hon gick i samma livsberättargrupp som.
– Det blir ju konstigt nog som att man känner varandra ganska väl fast vi inte känt varandra så länge. Men man har ju berättat så mycket för varandra redan.
Uppskattar det lilla
Alla tre tycker att man med åren lärt sig uppskatta andra saker i livet än tidigare. De små tingen, de små ögonblicken som livet bjuder på.
– Det har hänt så mycket tidigare i mitt liv, så nu uppskattar jag det lilla i tillvaron, säger Harriet. Jag blev änka vid 50, sen började jag om i Stockholm och träffade en ny man. Men sen blev han också sjuk, han låg på Stockholms sjukhem och jag gick dit varje dag i fem år. Sedan han dog har ensamheten krupit sig närmare inpå. Men nu går jag på sånggrupp på Äldrecenter, och äter lunch där nästan varje dag. Och så livsberättargrupperna nu också, det känns väldigt bra.
Ewa och Mayli kan inte annat än hålla med. Alla tre har redan varit med i två terminer och hänger gärna kvar lite till. Hittar man något man trivs med vill man inte släppa det i första taget.
Text och foto: Ulrika Palmcrantz
