Seniorens Ingrid Wikholm gör det enkelt för sig, och tar bussen på rundresan i Provence. – Man slipper stressen med att köra själv, och så träffar man lokalbefolkningen på ett annat sätt, säger hon.
När jag landat i Nice går jag direkt till busstationen utanför ankomstterminalen. Min resa har bara börjat, och i sandaler och lätt ryggsäck hoppar jag på linje 110. Jag är på väg till Menton, med sina knappa 30 000 invånare, 7 000 träd och ett mikrotropiskt klimat.
Det är träden och parkerna som lockar mig mest, och därför reser jag i början på juni då det fortfarande är grönt och frodigt.
Behöver ingen karta
Jag inser snabbt fördelarna med att åka buss. Jag har bra utsikt och slipper jonglera med karta eller lyssna på en gps för att försöka hamna rätt. Jag slipper parkeringsbekymmer och jag hamnar alltid i centrum.
Efter en halvtimme på motorvägen passerar vi Monaco. Här härskar prins Albert över sitt en kvadratkilometer stora rike med 32 000 välbärgade invånare. Vill du bli en av dem, satsa pensionen på kasinot och hoppas på tur. Själv åker jag bara förbi.
Botanisk trädgård
När jag kommer fram till Menton är vi bara några få passagerare kvar på bussen. Jag hoppar av vid busstationen och hamnar nästan omedelbart i Les Jardins Biovès, en smal park som leder ner mot havet. Det börjar bli dags för lunch, sen ska jag ta buss nr 7 till Serre de la Madone, en botanisk trädgård från början av 1900-talet med växter från hela världen. Fint, men väldigt många trappor mellan terrasser och gångar.
Strejk
I Menton känns det som om jag står med ena benet i Italien. På fredagen hade jag tänkt besöka den stora veckomarknaden i Ventimiglia. Men det är strejk på italienska sidan, inga transporter fungerar, så jag tar istället en rundtur med det lilla vita turisttåget. Jag åker i makligt tempo den tre kilometer långa Boulevard de Garavan som är kantad med olika träd. Informationstavlor och skyltar visar vilka träd det är. Under färden kan man passa på att kika in i fantastiska privata trädgårdar.
Näckrosdamm och saluhall
Under mina dagar i Menton hinner jag också besöka Jardin du Val Rahmeh, en trädgård med skuggiga gångar, exotiska växter och en näckrosdamm. Bra skyltat och många bänkar att vila på.
Annat att titta på i Menton är stadens gamla saluhall som ligger granne med nya museet, Musée Jean Cocteau.
Hjälpsamma
Jag tar mig runt med flera av stadens lokalbussar, och det fungerar utmärkt. Vid hållplatserna blir det ofta en pratstund med andra resenärer. Läser jag tidtabellen oroväckande länge, frågar genast någon vänlig person om jag behöver hjälp. På samtliga bussar fungerar den digitala skylten som visar vilken hållplats vi närmar oss.
Fantastisk utsikt
Menton är en trevlig stad, men efter några dagar är det dags för buss 100 tillbaka till Nice. Resan går längs kusten och tar lite tid. Det gör ingenting, utsikten är bedövande vacker. Medelhavet glittrar och jag passerar prunkande trädgårdar och hus i osannolika färgkombinationer.
Från ändhållplatsen vid Le Port i Nice fortsätter jag till fots. Jag passerar Gamla stan och hamnar på Place Saleya där det är grönsaks- och blomstermarknad. Längs torgets kanter ligger serveringar som gjorda för att ta en paus och titta på folklivet.
Med ny energi tar jag en sväng förbi Promenade des Anglais där turister och bofasta promenerar, åker inlines, cyklar och joggar.
SENIORGUIDE PROVENCE
Resa dit: Flyg till Nice. Norwegian har direktflyg från Stockholm, Köpenhamn och sommartid Göteborg.
Prisläge: Ungefär som i Sverige, men vinet är billigare och maten absolut mer prisvärd. Bästa tiden: Nästan hela året med undantag för juli och augusti då det är trångt och varmt. Kallast är januari och februari.
Passar för: Miljövänner som gillar att läsa tidtabeller, pensionärer med tunna plånböcker och för alla som inte vill ha för många nära-döden-upplevelser på franska motorvägar. Det känns säkrare i en buss!
Missa inte: Vilken riktning bussen går. Kanske ska du vänta på andra sidan gatan? Missa inte heller att säga god dag och adjö till busschauffören.
Seniortips: Livet i Provence är som gjort för seniorer. Tätt mellan caféerna, bra klimat, vacker natur, god mat, bra viner, kultur, boulebana i minsta by. Gör som befolkningen, ta det lugnt. Missar du bussen kommer det en annan.
Seniorvänligt: Bussarna är bekväma, de som trafikerar längre sträckor har toalett. Många bussar klarar rullstol. Luftkonditionerade.
Varning för: Söndagar och helgdagar, då går bussarna mer sällan och ibland inte alls.
MentonPromenaden har fått sitt namn efter engelsmännen som redan på 1800-talet upptäckte hur mycket behagligare en sydfransk vinter var än en engelsk.
Berömda villor
När jag är i Nice ska jag besöka två berömda jättevillor vid havskanten, det ena är Villa Ephrussi de Rothschild med nio olika trädgårdar, byggd i slutet av 1800-talet, som ligger i Saint-Jean-Cap-Ferrat.
Huset är inrett med konst och antikviteter, bland annat Marie-Antoinettes skrivbord från 1700-talet. Buss 81 från Nice stannar på gångavstånd.
Samma buss tar jag för att nå Villa Kerylos i Beaulieu-sur-Mer.
Som ett antikt palats
Huset byggdes i början av 1900-talet av en hellenistisk arkeolog som drömde om att bo i ett grekisk antikt palats. Det skapade han med mosaiker på väggar, möbler av valnöt och antika skulpturer.
Nice är en storstad med cirka 350 000 invånare. Det märks när man åker buss. Det är varmt, busschaufförerna är stressade, passagerarna irriterade och det är trångt. Skylten där de olika hållplatserna visas fungerar inte alltid.
Med hjälp från medpassagerare lyckas jag ändå komma av vid rätt hållplats.
Marknader och caféer
Från Nice åker jag vidare till Aix en Provence. Det är en resa som tar knappt tre timmar och som trafikeras av olika bolag. Jag väljer Ouibuss som SNCF (Frankrikes SJ) driver. På bussen hamnar jag bredvid en mycket pratsam engelsk dam. Jag är mer intresserad av utsikten än damens hela livshistoria, och tar upp min pocketbok. Hon förstår min diskreta vink. Sen kan jag på nytt ägna mig åt landskapet och se hur vinfälten blir allt fler utanför fönstret.
Aix är marknadernas stad. Och kaféernas. Här bodde en gång målaren Paul Cézanne och författaren Emile Zola som var barndomsvänner. Deras favoritkafé Les deux garçons på paradgatan finns fortfarande kvar.
Camus hemstad
I Aix hittar jag den lilla parken Pavillion de Vendôme med anor från 1600-talet. En perfekt plats för en paus innan jag åker vidare med bussen mot staden Apt.
Ombord på bussen är stämningen familjär. En äldre dam ska ut och resa och behöver hjälp. Hon måste byta buss i byn Cadenet. Busschauffören måste hålla tidtabellen, men tar ändå hennes väska och springer till rätt buss för att hjälpa henne. Damen kommer efter, styr mot fel buss och det blir en stund av total förvirring innan allt ordnar sig.
Själv hoppar jag av lite senare i Lourmarin. Här bodde en gång Albert Camus som köpte ett hus för sina Nobelprispengar. Nu ligger han begravd på byns kyrkogård. Texten på den övervuxna stenen går knappt att läsa, men hans beundrare hittar hit. En av dem har ställt dit två plastblommor i krukor.
Buss i Frankrike
Bussbiljett köper du oftast på bussen. Ska du åka mycket kan du köpa ett rabatthäfte. Längre sträckor kan du behöva boka i förväg hos respektive bussbolag.
Flera bussar kan passera samma hållplats så du måste vinka när din buss kommer så att den stannar.
Office du Tourisme, turistbyrån, har tidtabeller, gratiskartor, information om sevärdheter, och de kan även hjälpa till att boka hotellrum.
Priser: Ingrid betalade 1-3 euro för de korta sträckorna, 20-30 euro för de längre.
Stiligt slott
I Lourmarin finns alla inslag man vill ha i en provensalsk by; kaféer längs bygatan och varje vecka en stor marknad. Här finns också en rad små butiker och ett stiligt slott som överlevde revolutionen.
Nästa dag hoppar jag på bussen mot Apt och passerar byn Bonnieux där jag på nytt inser fördelarna med att åka buss. Det är nämligen inte jag som måste backa längs den smala bygatan när en jättestor lastbil ska fram. Jag avundas inte den svettige bilföraren i den utländska bilen.
Längtar till havet
I Apt finns en busstation med linjer i alla riktningar, och nu börjar jag tveka. Min ursprungliga plan var att åka till Digne uppe i bergen. Men värmen får mig att längta till havet. Jag ändrar raskt alla planer och tar en buss till Avignon där jag tittar på det som ska tittas på, det pampiga påvepalatset och bron som går halvvägs över floden Rhone.
Kaffe bland katter
Jag tar en paus på La compagnie des chats, ett kattkafé. Om man uppfyller en rad krav kan man få adoptera en av katterna. Jag nöjer mig med en katt i knäet medan jag fikar.
Mitt nya resmål är Camargue, Frankrikes vilda västern. Den lilla staden Saintes Maries de la Mer är precis vad jag hoppats på. Havet är nära och det fläktar skönt när jag äter en sen middag. Ingenstans finns så många vita hästar, svarta tjurar och rosa flamingon som här. Och inte heller lika många myggor. Landskapet är platt med jättelika betesmarker där hästar och tjurar går ute året om.
Tillbaka igen
Efter några dagar tar jag bussen tillbaka till Arles och åker därifrån till Aix en Provence, bara för att byta buss till Nice.
Jag är tillbaka där mitt äventyr började. Doften av rosmarin och lavendel dröjer sig kvar, och jag hör ljudet av cikadorna ringa i öronen. Men nu är äventyret slut.
Text och foto: Ingrid Wikholm
