Nu går Jan Malmsjö upp på scen igen, i ett drama av Beckett. – Det blir min svanesång, efter det här är det dags att jag drar mig tillbaka, säger han.
Jan Malmsjö har hunnit bli 85. I oktober intar han Målarsalen på Dramaten med Samuel Becketts monodrama Krapps sista band, som handlar om en äldre man som lyssnar på sina gamla rullband och ser tillbaka på sitt liv.
En välsignelse
– Dramatenchefen Eirik Stubø kom med förslaget, och jag blev väldigt glad. Visserligen har jag lagt av, numera njuter jag av att se på teater utan att längta upp på scenen. Men just det här förslaget kom faktiskt som en form av välsignelse. Jag ser det som min svanesång. Efter detta är det dags att dra mig tillbaka, säger Jan Malmsjö och häller upp kaffe i vackra koppar i sitt vackra vardagsrum med den luftiga utsikten över Nybroviken.
Men han skrattar smittande när jag säger att den här uppsättningen nog inte kommer att bli hans sista.
Ensamhet och komik
Krapps sista band utspelar sig enligt Becketts scenanvisningar ”sent en kväll i framtiden”. Den excentriske och uppenbarligen inte särskilt framgångsrike författaren Krapp är gammal. Han lyssnar på ett gammalt rullband märkt ”Farväl till kärleken”. På detta band, som han spelade in på sin trettionionde födelsedag, berättar Krapp bland annat om sin mors död, ett vackert kärleksmöte i en eka, en hund, en boll. Det handlar om något förlorat.
TVÅ RÖSTER OM JAN MALMSJÖ
Irene Lindh, skådespelare:
”För gemene man är Jan kanske mest känd som en sång- och dansman, men han är också en av våra allra bästa karaktärsskådespelare, otroligt professionell. Jag tänker till exempel på Hölderlin (Dramaten, 1972), Brott och brott (Dramaten 1980) och förstås på hans roll som biskopen i Fanny och Alexander. Som vän är han fantastiskt varm, generös.”
Claes Malmberg, skådespelare:
”Ingen i Sverige har den bredd som Jan har, detta mod och intresse att göra olika saker, nyfikenheten. Han är fördomsfri, för honom är publiken det viktigaste, inte genren. Han är en av våra absolut största skådespelare, och han är alltid generös och hjälpsam, inte minst mot yngre kolleger. Jan har inga divalater, han är en kompis.”
Efter att ha lyssnat på bandet spelar den åldrade Krapp in ett band där han bland annat bittert hånar sitt 39-åriga jag – för att sedan än en gång spela upp bandet med den 39-årige Krapps berättelse om kärleksmötet i ekan.
Det handlar nog om ensamhet, nostalgi, förfäran över livets gång, kanske meningslöshet – men som vanligt hos Beckett finns där också absurt komiska inslag.
Glittrande roll
Till skillnad från Krapp har Jan Malmsjö ingen som helst anledning att håna sitt eget 39-åriga jag.
Det år han fyllde 39 – 1971 – inledde han med en glittrande roll i operetten Csardasfurstinnan på Oscars. Samtidigt regisserade han Leonard Gershers pjäs Fri som fjärilen på Scala-teatern, och utsågs av Expressens läsare för tredje gången till årets manlige tv-underhållare.
I september samma år föddes hans och Marie Göranzons son Jonas. Två år tidigare hade de inte bara spelat mot varandra i Vilgot Sjömans Pojken i sängen, de hade också funnit varandra i kärleken. För sin roll i denna pjäs fick Jan Malmsjö för övrigt mycket beröm av DNs teaterkritiker Bengt Jahnsson, han hade ”återfunnit sin ursprungsbegåvning av samlad gestaltningsteknik”.
Svensktoppen och Dramaten
Till yttermera visso återvände Malmsjö i detta sitt trettionionde levnadsår till Dramaten – i en bejublad uppsättning av Stanislaw Ignacy Witkiewicz´ Modern. Efter femton år i branschen var han då väl och lönsamt etablerad som scenartist med tonvikt på underhållning och musikaler.
Han hade också slagit igenom på Svensktoppen med En sång en gång för länge sen (1967) och varit en av de ledande skådespelarna i tv-teatern.
Nej, här fanns inget utrymme för hån.
Föregångare
Jan Malmsjö kände väl till Krapps sista band när Erik Stubø kom med sitt erbjudande. Han såg Lars Hanson (1886-1965), en av hans stora idoler och förebilder, göra rollen i en uppsättning på Dramaten redan våren 1964.
– Han var ju nästan 80 år och hade lite svårt med minnet, så sufflösen hördes tydligt lite då och då. Men för mig spelade det ingen roll. Lars Hanson! Denne kraftkarl! Han är den störste i min livstid, till och med större än Laurence Olivier…
En av mina stora sorger i livet är att jag inte kan jogga längre.
Utsattes för svordomar
Jan Malmsjö lyser av glädje och stolthet när han berättar att han faktiskt spelade mot Lars Hanson i några uppsättningar. Det hände under Malmsjös första engagemang på Dramaten i början av 1950-talet, efter scenskolan. Framför allt minns han Alf Sjöbergs uppsättning av George Bernard Shaws Pygmalion, där Hanson spelade Professor Higgins och Malmsjö Freddy, som är intresserad av blomsterflickan Eliza. Varje kväll utsattes unge Malmsjö för Hansons svordomar på scenen, utom hörhåll för publiken.
Extrafar
Efter sista föreställningen sökte Malmsjö upp Hanson och frågade om han hade gjort något dumt eftersom herr Hanson hade svurit åt honom. ”Nej nej nej, det är bara mitt sätt att arbeta, förstår du”, svarade Hanson, och Malmsjö imiterar den stores gammaldags, teatraliska sätt att tala.
Och Jan Malmsjö minns sin vän Erland Josephson som Krapp i Målarsalen för tolv år sedan, den Josephson som han träffade första gången redan i mitten av 1950-talet Göteborgs stadsteater, den Josephson kom att bli som en extrafar för den unge, sökande Jan Malmsjö i början av karriären.
Ersatte von Sydow
– Han tog hand om mig, pratade med mig, förstod mig och tillrättavisade mig ibland. Det var han som övertalade Ingmar Bergman att ta mig i rollen som biskopen i Fanny och Alexander.
Bergman hade först tänkt sig Max von Sydow i rollen men tröttnat på förhandlingarna med von Sydows agent. Senare beklagade Max von Sydow i ett brev till Jan Malmsjö det inträffade och frågade sig varför inte Bergman tagit kontakt med honom själv direkt.
Kan inte leva på minnen
Cirklar sluts. Nu ska alltså Jan Malmsjö göra samma roll som sin idol Lars Hanson för femtio år sedan och som sin extrafar Erland Josephson för tolv år sedan. Karl Dunér, känd för flera tidigare Beckett-uppsättningar, regisserar och Jan Malmsjö är full av tillförsikt.
Vad säger dig Krapps sista band nu?
– Att det inte är roligt att bli gammal. Krapp har ju inget liv. Man kan inte leva på bara minnen…
Ville inte gå på begravningen
Själv är Jan Malmsjö inte bitter. Han har levt ett rikt liv, säger han. Han har kunnat göra allt han velat, och han har underbara minnen från hela sitt liv. Ja, bortsett från barndomen då, tillägger han, och talar snabbt om ”den där jäveln”, alltså fadern, som han inte talade med på 20 år.
– Jag ville inte gå på hans begravning. Men du SKA gå, sa Marie – för att sätta punkt. Hon är så klok… Och hon kan vara så drastisk. På min 85-årsfest sa jag ”tack, älskade Marie, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig”. Vet du vad hon svarade? ”Om inte jag hade funnits hade det funnits någon annan dum jävel som hade tagit hand om dig…”.
Stolt maratonlöpare
Vad är han själv mest stolt över i sin långa, vindlande, breda karriär inom så många områden – dramatik, komik, musikaler, sång, film, underhållning, dans, nyårsdikten på Skansen?
Första gången jag ställer frågan nämner han sina två maratonlopp i New York – ett vid 50 års ålder och ett vid 70.
När jag en stund senare återkommer med samma fråga upprepar han svaret, nu med tillägget att man inte kan förvänta sig att en kortdistansare som han över huvud taget ska kunna ta sig igenom ett maratonlopp. Därför är han så mäkta stolt över sina maratonlopp. Men dessvärre har han inte kunnat jogga runt Djurgården på länge – ett knä håller inte, några strokes har ställt till det med balansen och han har brutit nacken.
Hamlet med hustrun
– En av mina stora sorger i livet är att jag inte kan jogga längre. Det var så skönt när man kände sig deppig att gå ut och springa 40 minuter eller så. Då kändes allt lättare…
Men på scen? Vad är du mest stolt över där?
– Utom rollen som Albin i La Cage Aux Folles – det var min roligaste tid på teatern – är det väl Hamlet, med Marie, tror jag.
Dramaten, våren 1974, regi Lars Göran Carlson. Georg Rydeberg, en annan av de stora, spelade kungen.
Ansågs pikant
Marie Göranzon ville inte göra Ofelia till någon ”Tok-Lisa”, sade hon i intervjuer före uppsättningen. Intervjuerna handlade i övrigt ofta om det pikanta i att kärleksparet i Shakespeares drama kunde öva in sina roller över det gemensamma frukostbordet eller i sängen.
Eventuella fnurror i vår relation kan vi klara av på scenen.
Tjugo år senare gestaltade paret en betydligt bittrare kärleksrelation på Dramaten, ett äktenskap som hade gått i stå, Strindbergs Dödsdansen.
Jan Malmsjö skämtar bort den givna frågan om hur det känns att leva ut ett hätskt äktenskapsdrama på scenen med sin egen hustru som motspelare.
– Vi klarar ju av allt i pjäsen. Eventuella fnurror i vår relation kan vi klara av på scenen, och sedan går vi hem och tar ett glas rödvin och mår bra…
Hyllar Marie
Marie Göranzon sade för sin del i en intervju inför uppsättningen 1993 att hon aldrig skulle våga vara så elak som pjäsens Alice är mot någon som hon inte tycker om.
– Det vill mycket kärlek till för att vara elak på en scen.
Jan Malmsjö häller påtår i de vackra kopparna och säger, kärleksfullt och uppriktigt, att Marie ur hans synpunkt är den bästa skådespelerskan i Sverige just nu.
Uppskattat variationen
Vi talar ännu en stund om allt han har gjort under sin långa karriär. Så småningom medger han att växelbruket kanske har varit allra roligast. Att ha gjort så många olika saker.
Jan Malmsjö sticker inte under stol med att han har detta växelbruk att tacka för att han och hans Marie sedan många decennier bor i den magnifika lägenheten på Strandvägen.
Jan Malmsjö
Ålder: 85 år.
Familj: Hustrun Marie Göranzon, skådespelerska. Deras gemensamma son Jonas Malmsjö, skådepelare. Tre barn i livet från ett tidigare äktenskap. Nio barnbarn.
Gör: Skådespelare, mm.
Bor: Lägenhet på Strandvägen i Stockholm, sommarställe i Roslagen.
Gillar: Joggning.
Gillar inte: Min nuvarande oförmåga att jogga.
Läser just nu: Dagstidningar, rollen Krapp, allt jag kan hitta om Samuel Beckett, ledd av regissören Karl Dunér, som kan allt om Beckett.
Gör en vanlig dag: Vegeterar, bara finns till.
Drömmer om: Skogens tystnad.
Aktuell med: Samuel Becketts Krapps sista band på Dramaten, premiär fredagen den 13 oktober.
Minnesföremål
I hallen hänger en liten affisch för den uppsättning på Scalateatern av Pojken i sängen där de fann varandra, och på en vägg hänger den dolk som Gösta Ekman den äldre bar när han spelade Hamlet på 1930-talet. Jan Malmsjö fick för några år sedan dolken i present av sin gode vän Gösta Ekman den yngre, sonson till Gösta Ekman den äldre.
Som en bror
– Jag har ju aldrig spelat Hamlet. Men det har du, så du ska ha dolken, sa Gösta. Han var som en lillebror för mig, och han brukade kalla mig sin storebror.
Vid den yngre Gösta Ekmans begravning i våras sjöng Jan Malmsjö Vem kan segla förutan vind vid kistan, och vid minnesstunden på Dramaten några veckor senare sjöng han Snurra min jord, den sång han gjorde till sin redan för sextio år sedan i kabarén Två åsnor i Göteborg.
Ständig beredskap
Liksom Gösta Ekman har Jan Malmsjö både seglat och snurrat. I en av sina böcker beskrev Erland Josephson honom så här i ett fint porträtt:
”Han har gjort Hamlet, han har gjort Hölderlin, han har gjort komiska dramer och lidande älskare, han har gjort storslagna och halvbra tragedier och halvusla och strålande komedier. När han är privat kan han därför ha svårt att bestämma sig för hur han skall se ut och väljer att inte se ut alls. Han har ett ansikte i ständig beredskap.”
Text: Kurt Mälarstedt
