Åk på retrotripp

På Retrovägen i Skaraborg reser du bakåt i tiden. Här finns fyra utflyktsstopp som är rena lyckopillret för nostalgiker. Bilar med blank lack och bekväma säten, mopeder med unik design och en mack som hämtad från 1950-talet.

Grusvägen slingrar sig fram längs hästhagar och jordbruksmarker utanför Axvall. Vi är på en liten snutt av Retrovägen, på spaning efter fordon som de var förr. Lite bättre? Inge Andersson som vi är på väg till är en av många som hävdar det.
Vi stannar till på parkeringen utanför en lada i tegel och falurött, tidigare hemvist åt grisar och kor. Nu drar innehållet snarare tankarna till en påse stora karameller, bilar med runda former och lack i knallturkos, blått, svart och orange. Det här är Nordens enda Opelmuseum.

Uppmuntrar närkontakt

– Slå dig ner, säger Inge och öppnar dörren till en Admiral från 1966.
Han inte bara tillåter närkontakt utan uppmuntrar det.
– Jag vill inte stänga in bilarna med rep, folk ska kunna provsitta och våga ta på dem. Märkena får jag putsa bort sedan, det är viktigt att lacken är blank.

Nytt varje år

Inge har samlat Opel i stort sett hela sitt liv och startade museet 2006. Han har 70 bilar, varav 25 finns i utställningen och resten »på lagret« några kilometer bort. Varje år skiftar han en tredjedel, så även återbesökare har något nytt att titta på.
Inge rör sig snabbt i hallen, stannar då och då till en kort stund för att servera fakta om antal körda mil, tidigare ägare och anekdoter om varje enskild bil. Allt finns i huvudet.
– När jag köper en bil får ägaren skriva ner allt om den. Jag är dålig på att komma ihåg, men detta minns jag, säger Inge med ett leende.

”En fröjd att se”

Ungefär 1 500 personer kommer hit varje år. De flesta har ägt en Opel tidigare i livet och besöket får ofta ett kärt minne att väckas till liv.
– Tänk dig en som haft en Kapitän från 1960 och får provsitta. De lever sig tillbaka, det är en fröjd att se. En gång kom det in en rullstolsburen äldre dam och fick syn på en vinröd bil. ›En sådan har jag haft, i samma färg.‹ Hon behövde nog inte medicin på en månad efter det!

Jag vill inte stänga in bilarna med rep, folk ska kunna provsitta och våga ta på dem.

Moped- och MC-museum

I Varnhem några få kilometer bort finns en minst lika exklusiv samling motorfordon, men med två hjul. Det började för 20 år sedan. Kurt Främst förbarmade sig över två mopeder som en granne tänkte köra till tippen. Mopeder var inte så populära då och han sålde dem snart.
– Men sedan fick jag en känsla av att det kanske var något att spara på. Jag skaffade fler och fler. Om jag stod i en kö frågade jag den bakom om han hade någon moped till salu. Jag hade inte tänkt att det skulle bli denna utsträckning, men när man börjar samla blir det som en sjukdom.

Välkända och rariteter

Hans museum finns i en tillbyggnad över garaget. Lokalen är rejäl. Ändå smälter de 140 fordonen nästan ihop till en färgglad enhet vid första anblicken. Mopeder och motorcyklar står i täta rader längs väggarna, mitt på golvytan och upphängda i taket. Välkända märken som Zündapp (”mopparnas Rolls Royce” enligt Kurt) och Puch samsas med sällsynta rariteter som danska Stafette och italienska Garelli.

Hjälmkrav först 1975

Vad körde Kurt själv i moppeåldern? Inget alls! Han var intresserad av motorcyklar och köpte sin första 1955, vid 16 års ålder. Det var en Husqvarna Silverpilen som kostade hela 1 570 kronor och kunde komma upp i en hastighet på 90 kilometer per timme. Det var fullt tillräckligt på vägar som krävde njurbälte och med endast en skinnhuva som skyddade öronen mot sus. Hjälmkrav kom först 1975.

Reservkran

I dag står en exakt likadan Silverpilen på Kurts museum. Att titta på den drar fram gamla minnen. Ett av de dråpligare utspelar sig en kväll i Ardala dit han skjutsat en tjej. På vägen hem får Kurt bensinstopp.
– Jag fick skjuta motorcykeln en dryg mil, det blev många svordomar. Dagen efter fick jag lära mig att det fanns en reservkran man kunde koppla på.

Mack och nostalgikafé

Nostalgi lockar. Det anade ett antal retroentusiaster i Essunga för snart tio år sedan. I kommunens centralort Nossebro finns en hel del bevarade miljöer från tiden runt 1950-1970. Varför inte lyfta fram dem – och samtidigt sätta orten på kartan? Retro Nossebro föddes 2010. Projektet växte utanför kommunens gränser 2014 med invigningen av Retrovägen, en sträcka med nostalgiska utflyktsmål längs väg 190 från Nossebro till Göteborg. Året därefter tillkom den norra delen genom Skaraborg. Nu ingår drygt 35 mil med kulturarv från förr i form av kaféer, bensinmackar, butiker, restauranger, loppisar, museer …

60 000 prylar

Vi styr vidare på ännu en grusväg, målet är Nitas mack och lanthandel utanför Götene. Skylten med bensinjätten Shells gula snäcka sticker upp i skyn och visar vägen. Framför mackens gula bensinpumpar står Johnny Johnsson, klädd som en mackanställd från förr. Det går inte att tanka bilen här, däremot kan en förare med trötta ben njuta av kaffe och hembakat. Och ögonfröjd. Räkna inte med att ta in allt på en fikarast, på Nitas finns runt 60 000 prylar.
– Väldigt många grejer har en historik i sig och det finns mycket att berätta om allt runt omkring. Visste du att det bara fick kallas lanthandel om affären låg tre mil från stadskärnan?

Femtio- och sextiotal

Nostalgikaféet gör sannerligen skäl för namnet. Ur jukeboxen ljuder tonerna av In the year 2525, den amerikanska duon Zager and Evans hit från 1969. På hyllorna finns plåtdunkar med motorolja, vevgrammofoner, öl med boxningslegenden Ingo som frontfigur, ettöreskola och Stomatol och …
Det mesta är från 1950- och 60-talen.
– Jag är uppväxt i den tiden, det är de prylarna jag minns och som ligger mig varmast om hjärtat. Besökarna blir ofta helt lyriska. Jag tror att nostalgin handlar om att man känner igen sig själv från när man var liten, säger Johnny.

Jag är uppväxt i den tiden, det är de prylarna jag minns och som ligger mig varmast om hjärtat.

Hustrun Monicas silviakaka är uppäten. Dags att dra vidare till dagens sista motorrelaterade stopp. Vi ska möta en man som råkade bli museiföreståndare.

Mercedesladan

Vi har passerat Mariestad och svängt av E20 när ladan med ett gigantiskt Mercedesemblem på gaveln dyker upp i synfältet. Innanför väggarna finns en samling för finsmakare – det bästa bilmärket som finns, enligt Mats Harrysson.
Han har levt med bilar hela sitt liv och började samla redan 1964. I början var det Volvo som gällde. Vändningen kom efter att han läst ett översvallande reportage om en Mercedes 300 i en biltidning. Kunde den verkligen vara så bra? Mats fick svaret 1975, då en grå skönhet av årsmodell 1958 kom i hans väg.
– Jag föll direkt. Man måste alltid laga och förbättra gamla bilar och jag hade ju mest skruvat på Volvo, men det här var en helt annan klass. Någon har sagt att om det håller med en skruv sätter Mercedes dit fyra. Passformen är superbra och de har så kluriga lösningar.

Kom en massa folk

Mercedes 300 var de första lyxbilarna som företaget tillverkade efter kriget. Modellen kallas ofta Adenauer, efter förbundsrepublikens första kansler Konrad Adenauer. Han var en av tidens viktiga män som lät sig köras bekvämt nedsjunken i baksätet i vinrött läder, med benen utsträckta i kupéns generösa utrymme. Den grå Adenauern blev startskottet till Mats samling som i dag består av runt 50 bilar. Han blev pensionär 2005 och fick äntligen tid att renovera ladan som han köpt av en mjölkbonde. Planen var aldrig att öppna museum.
– Jag hade ingen ambition att ha visningar utan ville samla alla mina bilar på ett ställe och ha lite ordning. Sedan kom det en massa folk undan för undan och på den vägen är det. Vi gör ingen reklam, men är uppe i 2 000 besökare nu.

Det handlar om nostalgi

Majoriteten är män som sedan länge passerat åldersgränsen för körkort. Ibland väntar deras fruar utanför.
– Om kvinnorna väl kommer in säger de ofta att det finns mycket att se på för dem också. Jag upplever att folk inte är mest intresserade av det riktigt gamla, utan vill se bilarna som fanns när de växte upp. Det handlar om nostalgi.

Text och foto: Minna Ulin

Kommentera