Vinnarnovellen i Seniorens tävling Årets Novell 2017.
Han gick på samma sätt varje dag. På den där vägen nedanför de höga kullarna som döljer havet. Mannens hund, var det en terrier, drog i kopplet, själv slängde han i andra ändan, hunden var inte stor, men tycktes seg och stark. Mannen gjorde inget försök att hålla tillbaka hunden, att gå jämsides eller till och med före. Hunden bestämde. Han ville att hunden skulle bestämma, så måste det vara tänkte hon. Mannens ansikte var fårat, stumt, han tittade lite snett bort från vägen, mot havet. Han såg ut på samma sätt varje dag.
Hon blev alltmer upptagen av att tänka på honom. Kanske var det ensamheten hon inte kom förbi. Under sommaren cyklade hon på vägen så ofta hon kunde. Han såg inte på henne när de möttes. Hon hade förstått att han bodde i ett av husen nedanför kullarna. I ett litet hus, blått och vitt med tegeltak. På håll kunde hon se blommande rabatter, en damm och en kullerstensgård.
Så hände det. Han vinkade till henne där hon kom på cykeln. Han höll tillbaka hunden som slet i kopplet. Hon var inte rädd. Han sa att han ville visa henne något i trädgården. Så stod hon på rosa timjan som täckte kullerstenar, så såg hon rosor som knoppades, röda, vita, gula, så såg hon törel och daggkåpa vid dammen, hostor som skulle bli stora, nävor i alla de färger, när blomningen var över skulle de se trista ut och så såg hon en kornell med gröna, vitstrimmiga blad och röda stammar. Vita olvonbuskar stod översållade med små blommor, ett hav av blommor, buskarna var näpna som brudtärnor. En ståtlig kaprifol ville nästla in sig hos grannen, det var humlen som klättrade längs husväggen. Bland salvia och oregano flög fjärilar och sädesärlan vippade fram.
När blomningen var över började han berätta.
Hon ville stanna i detta men han var otålig, han ville att hon skulle följa med bakom huset. De svängde runt hörnet. Inramad av buxbom stod en rosenbuske vars like hon aldrig hade sett. Han slog ut med handen, nu lekte det i hans ögon, det fårade jämnades ut, han stod där som vore han en gosse som ville visa, se här min skönhet, jag kallar henne så, min ros, min Morletti. Den var som en eldig rosendam tyckte hon, en kaskad av färgprakt, en vinröd drottning. Hon tog sig för bröstet som om hon ville lägga handen över sitt hjärta. Lugna sig. Hon såg taggarna, skönheten var stark, men inte enkel, den var oroande och uppfordrande, hon sneglade på honom. Hon tänkte att det var så han ville ha det. Hon satte sig ner, det fanns en soffa, han satt bredvid henne. Duvor kom flygande ut från björkens grenverk.
Hon gjorde det till en vana att besöka honom under sommaren. Varje gång satt de tysta vid henne, Morletti. När blomningen var över började han berätta. Då satt de i växthuset bland pelargoner och höga olivbuskar i krukor som hunden tyckte om att ligga vid. Orden kom stötvis, hon såg på hans djupa rynkor och kisande ögon, håret i näsan och de gulnande tänderna. Men händerna var långa och smidiga, hon tänkte att de hade varit en älskandes händer. De satt tills det blev mörkt, fasanen tjöt från nattkvisten och månen steg upp på himlen.
Han hade varit till sjöss i många år berättade han, han var en av många från trakten. Men han hade aldrig varit som dem. Han hade aldrig passat in, han som grät för mycket när slakten pågick, rådjuret sköts och kattungarna dränktes. Han som räddade spindlar och flugor, han som höll en fjäril i sin hand medan stormen och skriken pågick.
Detta hus blev hans första hem. Detta var hans första trädgård. Men den odlade han senare, efter henne. Den kom till efter det att hon hade varit där. Hon som dansade tango. Han hade mött henne i fjärran land, det hade varit tangofestival. Han hade lärt sig dansa tango under sina resor, ja, han brukade dansa runt för sig själv när han var ensam. Nu hade han dansat med henne, han hade fört henne, de hade följt varandra, han hade sett in i hennes ögon, han hade tagit hand om henne, vill du, kan du, ett steg åt sidan, vänd dig mot mig, kom tillbaka. Hon hade ett svallande hår, det var rött men också med inslag av orange i strålkastarljuset, hon hade mörka ögon och långa ben. De passade hans, hans ben och hennes. De kunde inte tala med varandra, tangodansen blev deras språk. Vem är du, vem är jag, du och jag, spegel visa mig. Henne kom han närmare än någon kvinna. Hon var hans enda kvinna. Kanske kom hon nära för att dansen blev en livets dans om det outsägliga, om det ömsinta, över det smärtsamma och det förtvivlade, en kärlekens och en existensens dans, de levandes och de dödas dans.
De dansade varje natt allt längre in mot varandra. När han gick ombord på fartyget för att återvända trodde han inte att han skulle få se henne igen.
Men så en dag stod hon där. Vid dörren. Hon hade gått i sina höga klackar över gräset, det toviga och otuktade. Hon hade blivit gammal, men glansen i hennes ögon fanns där, hon såg på honom, hon såg honom.
Och dansen var densamma, hans ben, hennes ben, hudens möte. De fortsatte att dansa genom rummen, de kunde höra glasens klingande i skåpen som om dessa dansade med. Men så en dag ville hon dansa till en annan melodi, hon ville inte längre dansa tango. Dance me to the end of love viskade hon istället. To the end of love, deras röster blandades med varandra, de sjöng om brinnande violiner, om barn som ville bli födda, om kyssar bakom genomkyssta gardiner, res ett skydd för mig även om ett sådant inte finns viskade hon. De dansade till sången om och om igen, hennes ögon hade blivit svarta, det hotfulla ackompanjerades av kråkornas skrin. Katterna sprang tätt intill marken och han såg dem inte mer.
När han vaknade på morgonen var hon borta. Hon var borta. Man vet inte vart hon tog vägen, han inbillade sig att hon hade försvunnit över kullarna, ut mot havet. Det var därför han skaffade en hund, berättade han vidare med låg röst, en hund som kunde leda honom, leta åt honom. Det var därför han lät hunden gå före varje dag på samma sätt. De var två som letade.
Runt huset byggde han sin trädgård, han viskade nu så lågt så att hon knappast hörde, du förstår jag ville ha en trädgård för det hudlösas skull. Jag måste hålla växter i mina kupade händer innan de ska i jorden, jag måste smeka över timjan så att doften växer, jag måste vårda, tukta och beskära så att allt kan växa väl, jag måste sitta under körsbärsträden innan blommorna faller till marken. Jag måste stå där i skymningsdoften, klippa rosor, lägga blad på blad i min korg. När jag hittade min Morletti var det som om Hon kom tillbaka. Det är färgen, den röda färgen som kan skifta i orange, färgen om det sensuella, om det obändiga, om det ouppklarade. Ja, och se taggarna. Jag har suttit vid henne medan hon blommar. Jag har suttit vid henne på hösten, hon har de vackraste löven av alla. När han nu talade försvann återigen det plågade, gosseansiktet trädde fram, jag måste ju själv le.
Så såg jag honom inte på flera år. Jag for utomlands men när jag kom tillbaka en sensommar tog jag fram cykeln. Kanske fick jag den första aningen när han inte syntes till med sin hund. När jag kom fram till huset såg jag att trädgården hade förvildats, där var ogräs och snaror överallt, övervuxna rabatter, rosenbuskar med toviga grenar, allt var vildvuxet. Längs växthusets glas löpte långa ränder av smuts, när jag tittade in stod krukor kvar med vissnade pelargoner, allt andades förfall. Jag gläntande på dörren till huset, därinifrån kom en gammelmansdoft.
jag tycker att förfallet är vackert
Jag fann honom bakom huset, han satt vid sin Morletti, den var gles och vildvuxen, till och med färgen hade bleknat. Han satt där i en gammal rock, skägget hade vuxit, byxorna hade hål och träskorna var trasiga. Men hans leende var nytt, det var inte gammalt, inte ungt. Jag var tvungen att ta steg bakåt, vet du sa han utan att verka förvånad över att jag kommit, jag tycker att förfallet är vackert, se på ljuset över det som vissnar, jag vill se allt vissna, jag bara sitter här och ser på. Jag förstod att det var sant. Jag klappade honom lite tafatt på armen, satt med honom och sedan frågade jag om hunden. Han ligger begravd där borta sa han och pekade på en igenvuxen rabatt, båda två har vi slutat leta. Det är skönt att slippa leta.
Så gick något år igen innan jag fick höra att han fanns på ett äldreboende. När jag gick genom korridoren med linoleummattor och plastblommor, lukt som av sjukhus, bävade jag inför att möta honom. Han låg så avmagrad och skrumpen i sin säng, jag kände knappt igen honom, ansiktet var litet och insjunket, hans ben, tangobenen syntes knappt under täcket. När han fick syn på mig blinkade han lite. Jag vet inte om han uppfattade att jag var där. Men så såg jag att han ville säga något, jag lutade mig ner mot honom och jag hörde orden dance me to the end ..
Jag lade till of love
Efter hans död cyklar jag så ofta som möjligt på den där vägen nedanför kullarna. Jag spelar Leonard Cohens visa Dance me to the end of love, ja jag sjunger ibland för mig själv om ofödda barn som vill bli födda, om brinnande violiner och genombrutna draperier, om en livets dans när slutet närmar sig. Jag vet ju inte om tangokvinnan verkligen hade funnits i hans liv. Om det bara var hon, Morletti, som funnits. Det spelar ingen roll vilket tänker jag, han var en människa med en vibrerande själ, en tangosjäl som fann sin kvinna. Och som fann en oförliknelig blomning. Jag ser på de vita korna som går omkring på kullarna med sina nyfödda kalvar tätt intill, de är så många och så vita, jag kan ibland tycka att det är en himmelsk syn. Bakom kullarna hör jag havet och jag tänker att havet också sjunger, sjunger för honom, sjunger för oss, ja kanske för oss alla. Som i en evighet.
Novell: Monika Olin Wikman
Illustration: Iva Troy
