Det skrivs i senaste Senioren om Ålderism, diskriminering av äldre på olika plan. Jag vill peka på att många av oss (säkerligen jag själv ibland när jag inte tänker mig för) degraderar oss själva på grund av vår ålder. Att inte vilja kalla sig gammal utan skriva om det till “äldre” eller “senior” eller dylikt är ett sätt att nedvärdera sig själv.
Jag tycker att vi ska vara stolta och framför allt glada över att vi är gamla.
Jag försöker stå upp för att jag är gammal. Jag fyller 74 sista november. Jag tycker att vi ska vara stolta och framför allt glada över att vi är gamla. Nog är väl de flesta av oss klokare, mer erfarna, förståndigare och mindre kategoriska än vi var när vi var unga. När jag var 15 år trodde jag tvärsäkert att jag tänkte rätt i snart sagt allt. Nu vid min ålder inser jag att så inte är fallet och att det kan vara givande att lyssna på andra åsikter – även om de avviker från mina och trots att jag kanske inte ändrar min egen uppfattning.
När jag säger till någon ungdom: “Jag är gammal” kanske för att understryka att jag har erfarenheten långt tillbaka i tiden, så händer det att jag blir klappad på armen och “tröstad” – “nej du är inte gammal!” Det är en vänlig gest, men det visar att inställningen är att det är dåligt eller fel att vara gammal. Man behöver tröstas!
Sammanfattningsvis: Vi måste sluta be om ursäkt för, eller skämmas över vår ålder – vi måste stå upp för att vi är klokare, erfarnare och visare. Hur ska annars andra inse att så är fallet??
Ulla Comérus
”Passionär” / Holkmålare, Släktforskare & Släkt-/bygdeboksförfattare, Grannsamverkansombud, Läsesalongsledamot och protokollskrivare
