Nils Andersson är mjölkbonde och ska fylla 65, men några planer på pension finns inte. "Man får ta en dag i taget och nu när det blir ljusare och ljusare på morgnarna finns det hopp", säger han.
Det är stjärnklart, men ljuset från halvmånen är för svagt för att lysa upp landskapet. En kattuggla hoar någonstans i mörkret när Nils Andersson kommer fram till ladugården. Följeslagaren, bordercollien Dag, är redan framme när Nils parkerar cykeln och går in för att tända upp. Klockan är tio över fyra och efter att snabbt ha tittat igenom Norrköpings tidningar och druckit en kopp kaffe är jobbet med korna igång. Djuren tuggar i sig dagens första kraftfoder och flyttar vant på sig när Nils i raskt tempo sopar bort gödsel och strö.
– Det är härligt med mornar, då har man en hel dag framför sig, säger Nils och ler.
Sliter på kroppen
Det är mycket som ska göras. Mjölkkorna, kvigorna och kalvarna får kraftfoder, ensilage och hö och gammalt strö och gödsel ska skrapas bort. Nils klättrar upp genom en lucka i taket till logen för att hämta hö till kvigorna.
– Visst sliter det på kroppen att jobba hårt men det håller också rörligheten uppe. Jag har haft turen att hålla mig frisk så när som på ett brutet finger.
Vid sextiden på morgonen är det dags att mjölka. Fyra kor i taget mjölkas och Nils torkar av varje spene med en ren servett innan sugkoppen sätts på. Mjölken leds sedan genom ett rörsystem i taket till en tank på 1 650 liter i mjölkrummet, lagom stor till mjölken som de tjugosex korna producerar.
Mindre gårdar försvinner
I Sverige finns färre och färre gårdar kvar i Hagelösas storlek. När Nils tog över gården efter sin pappa för fyrtio år sedan fanns det enligt jordbruksverket nästan 56 000 gårdar med mellan en till femtio mjölkkor. 2015 var den siffran nere i 1 779 gårdar. Förändringar sker så långsamt att man inte alltid tänker på det men utvecklingen går inte att hejda. En del saker har blivit bättre, som att det finns maskiner till tunga arbetsmoment, å andra sidan är det mer man ska göra. Det kanske inte var så bråttom förr i samhället och man var glad för lite mindre. Nu ska det vara en ny bil vartannat år. Det var mer förnöjsamt förr tror jag.
Anor långt tillbaka
1924 köpte Nils farfar Per Anton Andersson gården och brukade den fram till mitten av femtiotalet då hans son Sixten Andersson tog vid. Hagelösa har anor långt tillbaka i tiden och nämns redan år 1480 i skattehemman. Namnet kan leda till tron att det inte finns några hagar på gården men den ursprungliga betydelsen syftar på att hagarna var oinhägnade eller möjligen att inhägnaden var dålig.
– Det är ett bra namn. Det finns ingen mer gård i Sverige med samma namn.
Jag var väl i tioårsåldern när jag fick börja köra traktor, det var kul
Nils växte upp på gården tillsammans med sina föräldrar och sina två syskon. Lillasyster Anita Fridén bor fortfarande tillsammans med sin man bara ett stenkast från Nils.
Började som pojke
– Vi var ett gäng barn som lekte om dagarna, det fanns ju inga smartphones på den tiden så vi fick hålla oss sysselsatta på egen hand. Bråviken ligger bara sju kilometer bort, så på somrarna tog vi ibland cyklarna dit och badade.
Men barndomen bestod inte bara av skola och lek utan man fick också hjälpa till. Ved skulle kapas och klyvas och man hässjade hö för hand.
– Jag var väl i tioårsåldern när jag fick börja köra traktor, det var kul. Jag minns alla måsar som kom och letade mask och hur gott det luktade om kamomillen när jag plöjde upp åkern som legat i träda.
Jobbar 365 dagar om året
Att det var Nils som skulle ta över gården föll sig naturligt och i sommar har han varit bonde i fyrtio år.
– När jag tog över gården från pappa 1977 hade jag köttdjur men sedan 1982 har jag haft mjölkkor.
Att driva en gård med djur innebär arbete 365 dagar om året och Nils har ingen ersättare eller anställd.
– I februari jobbar jag bara tjugoåtta dagar, förutom skottår då är det lite tuffare, säger Nils och ler.
Efter tjugotre års leverans av mjölk med perfekt kvalitet belönas mjölkbönder med guldmedalj och får åka till Stockholm och ta emot utmärkelsen ur kungens hand. Till Nils Andersson i Hagelösa fick de skicka medaljen med post.
– Man måste ju arbeta.
Väderberoende
Under morgonens arbete ljusnar det sakta utanför. Solens första bleka strålar letar sig igenom ladugårdens fönster. Nils tittar ut över det vidsträckta landskapet.
– Det är alltid lite spännande att se vad det blir för väder. Morgonrodnad våt hatt, aftonrodnad klar natt, säger bondepraktikan och det stämmer oftast. Däremot det där med Anders braskar och julen slaskar, det har jag kollat och det stämmer bara till femtio procent.
Åkrar, skog, reparationer …
Vid halvtiotiden är mjölkrummet avsköljt och korna har fått det foder som ska räcka fram till klockan tre på eftermiddagen då de ska mjölkas en andra gång och hela proceduren upprepas. Tiden mellan mjölkningarna går efter årstid och behov åt till olika saker.
På våren och hösten ska jordbruket skötas. Under vintern finns det skog att hugga. Strö ska hackas, kraftfoder ska blandas eller så är det något som måste lagas eller ett ärende i stan som måste fixas. När andra mjölkningen är klar har klockan blivit åtta på kvällen. Är ingen ko sjuk eller ska kalva och behöver ses till, blir det ett par timmars nedvarvning innan det är dags att att sova. Jobbar man 365 dagar om året finns det inte mycket fritid men på helgen kan det ibland hända att Nils jagar några timmar med en granne.
Det är frihet under tvång att vara bonde
– Det är avkoppling. Då kan man sitta på en stubbe utan att göra något ett tag och efter jakten dricker vi kaffe och pratar en stund.
På frågan om vad som är det bästa med att vara bonde behöver Nils inte lång betänketid.
– En får rå sig själv, och ta beslut en själv får ta konsekvenserna av. Man kan sammanfatta det som att det är frihet under tvång att vara bonde. Och så är ju månljuset så vackert tidiga mornar i februari.
Text och foto: Niclas Sandberg
