Majgull Axelsson är författaren som ger röst åt de svaga och utsatta. Så också i sin nya roman, Ditt liv och mitt. – Maktlöshet är det enda som intresserar mig att skriva om, säger hon.
I morse skrev jag de första raderna till en ny roman. Men jag vet inte alls vad det ska bli än, det ska bli spännande att se. Det är det som är poängen med det här yrket, att man inte vet, säger Majgull Axelsson och ler lite finurligt.
23 språk
Hon har en lång karriär bakom sig nu, med många framgångsrika romaner som blivit översatta till sammanlagt 23 språk. 1997 fick hon Augustpriset för Aprilhäxan, och blev känd för en publik även utanför Sveriges gränser.
Innan hon gav sig in på den skönlitterära banan skrev hon sakprosa om olika viktiga samhällsämnen. Boken Rosario är död som kom 1989 handlade om ett fruktansvärt fall av barnprostitution i Filippinerna, där den elvaåriga flickan Rosario dog efter ett övergrepp av en österrikisk läkare.
Fick skriva som jag ville
Majgull säger själv att det var den boken som förlöste henne som författare, och fick in henne på den skönlitterära banan.
–Jag kände en befrielse när jag skrev den, att jag fick skriva som jag ville.
Hennes nya roman, Ditt liv och mitt, handlar om vad man gjorde med de ”sinnesslöa” på 40- och 50-talet, de som inte fick vara med när folkhemmet växte och blomstrade. De som spärrades in på anstalter som Vipeholm utanför Lund, och som dessutom utsattes för medicinska experiment. Till exempel matades en grupp patienter under en tid med en särskilt söt och kletig kola, en så kallad Vipeholmstoffee, för att se hur det påverkade deras tänder.
jag låg där på golvet och skrek att ”jag skiter i vad ni säger, jag ska bli journalist!”
Massgrav
Bokens huvudperson Märit kliver nästan mot sin vilja av tåget i Lund, tar sig till Norra kyrkogården och letar sig fram till massgraven där patienterna från mentalsjukhuset Vipeholm hamnade. Hennes egen bror ligger där, Tok-Lars, eller Vidundret som han också kallades. Den lilla stenen ovanpå graven står inte i proportion till alla fruktansvärda människoöden som döljer sig under den.
Återigen har alltså Majgull Axelsson givit röst åt de svaga, de utstötta.
De som inte själva har någon röst.
Kritisk mot folkhemmet
–Ja, det är maktlösheten som intresserar mig, det är bara den jag vill skriva om. Makt intresserar mig inte, jag föraktar makt.
Någonstans i botten finns kanske också ett pågående samtal med hennes pappa, trots att han varit död i 25 år, han som alltid försvarade folkhemmet.
– Vi hade ofta hätska samtal om det, pappa var en stark försvarare av folkhemmet, medan jag var mer kritisk. I Per Albin Hanssons Folkhemstal 1928 sa han bland annat att ”inga kelgrisar och inga styvbarn” skulle finnas i det goda folkhemmet. Men det fanns gott om båda delarna. Tattare, zigenare, utvecklingsstörda, dem var det ingen som ville veta av, medan jag själv var en av kelgrisarna. Vi 40-talister som fick allt, som utbildning och förskola till våra barn.
Kaxighet ett försvar
Diskussionerna hemma var ofta heta. Majgull minns en gång, när hon skaffat sig den populära Farah diba-frisyren, och stod hemma och diskade med sitt tuperade hår. När pappan kom in och fick se henne, sa han: ”Du ska inte tro att man blir drottning bara för att man har en Farah diba-frisyr!”, varpå den unga Majgull kontrade med: ”Och du ska inte tro att man blir Hjalmar Branting bara för att man läser Aktuellt i Politiken!”
–Jag var en sån som inte gav mig. Att vara kaxig hade blivit mitt sätt att överleva. Men det är klart att pappa hade ju ett helt annat perspektiv än jag. Farfar blev arbetslös när pappa var i tolvårsåldern, vilket ledde till att de fick flytta ner i en källare. Och pappa drabbades av en depression då. Därför hade han starka förhoppningar kring folkhemmet, medan jag inte tyckte att allt var så bra som alla sa.
Kassar med böcker
Under uppväxten bodde Majgull med föräldrarna och sin fem år äldre syster i Nässjö. Pappa var lokförare, mamma servitris. Höjdpunkten för Majgull var biblioteksbesöken en gång i veckan, då hon lånade kassar med böcker.
–Jag älskade berättelser och hade mycket fantasi själv också.
Ville inte till Stockholm
På gymnasiet drabbades hon av skoltrötthet, och under ett sommarlov åkte hon tillsammans med en kamrat till England för att jobba som städerska och lära sig engelska. Innan hon åkte hade föräldrarna separerat och pappan flyttat till Stockholm. Men när hon kom hem hade mamma flyttat efter. Ingenting av Majgulls gamla liv i Nässjö fanns kvar, det var som en chock för henne.
– Jag hade redan träffat Janne då, så jag flyttade in hos honom och hans föräldrar. Jag ville inte till Stockholm. Men mina föräldrar kom och hämtade mig, jag fick snällt lov att följa med. Jag hade behövt tenta upp för att komma in i skolan igen, men det hade blivit för sent för det. Så jag fick jobb på Televerket, men var så olycklig. Det enda jag ville var att komma tillbaka till skolan, jag hade till och med kunnat tänka mig att börja läsa läxor!
Majgull Axelsson
Ålder: 70 år.
Familj: Maken Jan Axelsson, sönerna Andreas och Patrik med respektive, ett barnbarn, Irma, 5 månader. West Highland White terriern Svea, 2 år.
Gör: Författare.
Bor: Hus på Lidingö utanför Stockholm.
Gillar: Att läsa.
Gillar inte: Ormar! Jag har svår ormfobi.
Läser just nu: Sturarna – Makten, morden, missdåden av Bo Eriksson och Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Plus att det ligger två travar med nyutkomna böcker på ett sidobord bredvid soffan …
Gör en ledig dag: Läser, promenerar med Svea. Eller går och handlar.
En vanlig arbetsdag: Jag sitter i mitt arbetsrum på förmiddagen, fram till ett. Sen går jag en tur med Svea och efter det läser jag. Eller kastar Pipjohan (en leksak) till Svea!
Drömmer om: Att få leva i minst 15 år till, helst 20.
Aktuell med: Romanen Ditt liv och mitt (Brombergs förlag).
Blev journalist
Via en kamrats föräldrar fick hon tips om Poppius journalistskola, sökte dit och kom in.
– Jag åkte hem till Set Poppius och betalade min terminsavgift, minns jag. Han och hans fru var så vänliga.
Efter utbildningen ringde hon runt till olika landsortstidningar i jakt på volontärjobb, och fick napp på Tranås-posten.
Hemma föll det inte i god jord när hon meddelade att hon tänkte hoppa av sitt jobb på Televerket och börja som journalistvolontär, vilket innebar att hon halverade sin lön. Hennes pappa blev så arg att han vräkte omkull henne.
– Men jag låg där på golvet och skrek att ”jag skiter i vad ni säger, jag ska bli journalist!”
Dödsångest
Efter några år som journalist började Majgull längta efter att dyka djupare ner i ämnen och började skriva sakprosa. Trots att hon inte gillade att resa, utsatte hon sig för det gång på gång.
– I samma stund som jag beställde biljetterna fick jag dödsångest. Ändå gjorde jag det. Det började alltid med att jag blev oerhört intresserad av en fråga, och sedan är det absolut nödvändigt för mig att slutföra något när jag dragit igång det.
Kö i bakhuvudet
Och även om hon numera bara skriver skönlitterärt (”jag har förlorat förmågan att skriva journalistiskt”), är det fortfarande så att det är särskilda frågor som intresserar henne, och som hon känner nästan som en plikt att skriva om.
– Jag har en liten kö i bakhuvudet där det står folk och väntar, som undrar när det blir deras tur. Min senaste bok har nog stått i kö ganska länge där.
Vill till Afrika
Det finns fler projekt hon gärna skulle ta tag i. Bland annat drömmer hon om att åka till Zanzibar.
– Men vi får se om jag får med mig Janne. Jag har aldrig varit i Afrika, och det är medvetet. Jag har en känsla av att om jag åker dit så kommer jag inte hem. En del säger att det händer något när man kommer till Afrika, man vill inte åka hem. Men både Janne och jag är rätt målmedvetna, så vi får se hur det blir.
Det enda som är tråkigt med att bli äldre är att framtiden blir kortare, annars är det rätt intressant.
Två söner
Det finns annars mycket som drar här hemma nu också. Majgull visar stolt en bild i telefonen på första barnbarnet, lilla Irma, fem månader. I fönstret i matrummet står ett avtryck av hennes fötter, inramat och på hedersplats.
– Hon är ett ovanligt vackert barn, visst är det konstigt, säger Majgull och skrattar.
Hon har mycket kontakt med båda sönerna, den ena skypar hon med varje dag nu, eftersom han håller på med en roman och hon hjälper honom med redigering. Hon är en ganska sträng ”språkpolis”, säger hon själv.
Framtiden blir kortare
Över huvud taget trivs hon väldigt bra med livet nu, känner sig mycket gladare än hon gjorde tidigare i livet.
– Det enda som är tråkigt med att bli äldre är att framtiden blir kortare, annars är det rätt intressant. Det är väl himla tråkigt att man ska trilla av pinn just när man lärt sig så mycket!
Mindre ängslig
En av de stora fördelarna med att bli äldre tycker Majgull är att man vågar mer, inte är så ängslig och inte bryr sig så mycket om vad andra tycker. Själv läser hon till exempel aldrig recensioner.
– Nej, jag undviker det. Ibland frågar jag Janne, han kan läsa och nicka lite, eller så säger han ”det gick ganska bra”, eller något. Men jag vill helst inte läsa själv, jag vet hur det blir, jag suger in det och antingen blir man deppig eller överdrivet glad. Det är inte för recensenterna man skriver heller, däremot är det väldigt roligt att träffa läsare.
Vaktig
Utanför fönstret står magnolian på tröskeln till blomning. In genom dörren kommer Janne efter en ganska lång promenad med terriern Svea ute i solen. Hon springer genast in och hälsar glatt.
– Hon är en sån lättsam liten hund, säger Majgull och klappar om Svea. Molly, som vi hade förut, var en större hund, en ovanlig ras som heter Irish glen of imaal. Hon var lite mer vaktig av sig. Jag minns att uppfödaren sa: ”Du vet väl att de blir som tanter med stora, svarta handväskor?” Bra, tänkte jag, precis en sån som jag då!
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Hans Alm
