Portugals riviera

Strax väster om Lissabon ligger Cascais och Estoril, på Portugals riviera. En gång två oansenliga fiskebyar, men idag har de allt turisterna vill ha. Hav och klippor, skaldjur och vin. Och en sol som värmer…

Havet är gropigt och vresigt idag. Från det vågmönstrade torget framför Cascais rådhus ser man bränningarna komma rullande från Atlanten mot Ribeirastranden nedanför citadellet. Turisterna flanerar makligt och njuter av brisen, somliga fortsätter strandpromenaden ända bort till Estoril, även om man numera inte är säker på var gränsen går eftersom orterna vuxit ihop till en enda sammanhängande kuststad.
Andra viker av här och går på upptäcktsfärd i labyrinten som är Cascais gamla stad, eller söker sig till kvarteren där ett dussin museer av olika slag praktiskt är samlade. Många gator är bilfria och det är tätt mellan restauranger, kaféer, barer, pubar och souvenirbutiker. Sedan länge är turismen basnäring här på vad som kallas ”Portugals riviera”, en 25 kilometer lång pendeltågsresa väster om Lissabon.

Kontinentens spets

En gång var Cascais och Estoril bara ett par oansenliga fiskebyar vid de kustklippor som för européerna var världens västra kant mot det okända – udden Cabo da Roca är kontinentens yttersta västspets. Ingen visste vad som väntade bortom synranden. Var havet oändligt, lurade vidunder i djupen? Fenicierna var här, liksom romarna och morerna.
De som så småningom vågade sig ut i vattenrymden skulle med tiden skapa ett kolonialimperium med tentaklerna i bland annat Indien, Ostasien, Sydamerika och inte minst Afrika, där portugiserna som första västeuropéer köpte slavar till plantagerna på öar som Madeira i Atlanten. Först på 1970-talet avvecklades kolonierna i samband med att den portugisiska diktaturen störtades. Den allra sista var Macau, som blev en del av Kina 1999.

Cascais

Cascais var den första försvarsvallen för Lissabon och dess hamn. Här dök pirater upp, liksom fientligt inställda spanjorer, engelsmän och fransmän.
I dag kämpar nationen med ekonomiska problem i finanskrisens spår, med nödlån från EU, kännbara åtstramningar och arbetslöshet. Turistnäringen är livsviktig för Portugal.

Sänkta pensioner

Carlos, bordsgranne på kaféet, är glad över att ha jobb som chaufför, men berättar att hans föräldrars pensioner har sänkts.
– Och minimilönen är 525 euro i månaden, säger han. Man kan inte leva på det. Många jobbar för tre euro i timmen.
Jag betraktar de påkostade palatsen, de stiliga stadsvillorna och tuktade trädgårdarna från ett svunnet sekel. Trots att turismen i dag ser annorlunda ut – på helgerna blir det trångt när Lissabonborna invaderar stränderna – dröjer sig en air kvar från den tid då överklassen med kungligheterna i spetsen sökte sig hit för klimatets och naturens skull, och tron på havsbadets hälsobringande effekter.

Pousada Citadela

När den portugisiska kungafamiljen på 1870-talet kopplade av där uppe i citadellet – numera fint hotell, Pousada Citadela – blev det en signal till landets societet att följa deras exempel. Cascais och Estoril fick ett gyllene skimmer som skulle komma att bestå även sedan kung Karl I och kronprins Luis Felipe mördades i ett attentat år 1908, sedan kungen året innan infört envälde genom en statskupp. Karl I:s fullständiga och aningen utmattande namn var Carlos Fernando Luís Maria Victor Miguel Rafael Gabriel Gonzaga Xavier Francisco de Assis José Simão av Braganza.
Republik infördes 1910, och efter militärkuppen 1926 förblev Portugal diktatur fram till den oblodiga Nejlikerevolutionen 1974.

Billigt vin

Jag slår mig ned på en servering och beställer ett generöst tilltaget glas vin och en handfull oliver. Det kostar motsvarande trettio kronor, en behaglig kontrast mot Sverige, där krögarna på något sätt har dresserat gästerna till att betala mer per snålt glas än vad bordsvinet kostar per flaska på Systembolaget. Det är inte bara för klimatets skull som många svenska pensionärer söker sig till Portugal.
Att sitta på uteservering med en tidning, en bok eller ett anteckningsblock och betrakta människorna som drar förbi, det är ett nöje man inte tröttnar på. Jag har vid det här laget i fyrtio år deltagit som statist i denna ständigt föränderliga scen i ett otal städer, en urban tradition som både inger trygghet och väntan på det oväntade. Man är för sig själv, men ingår ändå i ett slags gemenskap. Kanske kommer man i samspråk med någon, kanske inte. Men den kulturen håller kanske på att ebba ut när alltfler sitter som hypnotiserade av sina telefoner och surfplattor.

Estoril

Under andra världskriget var det spännande att mingla här. Portugal förhöll sig neutralt och just denna kuststräcka blev en fristad och kosmopolitisk tummelplats för kungligheter i exil, diplomater, spioner, författare, konstnärer, affärsmän och fixare av alla slag. Ian Fleming arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten och sägs ha inspirerats till den första boken om agent 007, Casino Royale, här på det omsusade kasinot i Estoril.
Till skillnad mot den tiden finns i dag betydande ryska ägarintressen i hotellnäringen.
När jag nu på sena eftermiddagen stiger in i den pampiga spelhålan är stämningen ganska avslagen. Åtskilliga av de cirka 1200 spelautomaterna är upptagna, men ännu är aktiviteten kring roulette- och black jack-borden rätt stillsam. Tjugo euro försvinner på tjugo sekunder. Om inte gästerna vore förlorare skulle kasinon inte finnas, men man hoppas ju på turen.

Mycket fisk

Kanske blir det en mer laddad stämning framåt kvällen när kabarén och barerna blir mer välbesökta, men då sitter jag på restaurang Casa Velhos terrass i Cascais med ett glas torrt vitt portvin och försöker bestämma mig för vad jag ska äta till middag.
Här vid havet ligger det nära till hands att välja fisk och skaldjur. Utom på finrestauranger serveras fisken oftast utan krusiduller, med potatis, någon kokt grönsak och en halv citron som tillbehör. Där är tonfisk, svärdfisk, makrill, sjötunga och guldbraxen, bland annat. Grillad lobster. Allt detta och mycket mer kan beskådas i Cascais trivsamma, öppna saluhall, vid sidan av i stort sett alla grönsaker och köttdetaljer man förmår räkna upp.

Ingen publikfriare

Nationalrätten bacalhau görs på klippfisk, alltså torkad torsk eller kabeljo, och kan anrättas på många sätt. Den omhuldas av portugiserna men kan för en besökare vara svår eller omöjlig att tycka om. Likt till exempel surströmming är det en rätt man kanske måste vara uppväxt med för att kunna uppskatta.

Ostkakor och portvin

Men det finns ju så mycket annat. Musslor som coquhillas och ameijoas, bläckfisk och räkor och krabba, och grillade sardiner, förstås. Och vill man inte hålla sig till mat från havet finns otaliga korvar, kalv, kanin och fläsk i alla former, de goda fårostarna, de små ostkakorna som kallas queijadas och den klassiska soppan caldo verde med kål, potatis, lök och vitlök.

Casa Velho erbjuder dessutom 26 olika sorters portvin som alla kan fås på glas, med andra ord en möjlighet till en koncentrerad odyssé och skola i portvinets värld.

Berg och stränder

Dagen därpå ger jag mig upp i Sintrabergen, men passerar först Boca do Inferno, Helvetets gap, skarpa höga klippor där vågorna kraschar i kaskader. Därpå Guinchostranden med de vidsträckta sanddynerna med trälagda vandringsleder. Kontrasten när man kommer upp i bergsskogen är slående – från sand, sol och havsbris till trolsk dimma och drypande växtlighet.

Världsarv

Jag fortsätter till bergsstaden Sintra, det bör man göra om man besöker den här trakten. Men man bör undvika högsäsongen då det blir outhärdligt trångt i gränderna, bergsstaden har ju upptagits på Unescos världsarvslista och är en kraftig turistmagnet.
Och det är ett äventyr att vara här och röra sig mellan de moriska palatsen och sagoslottet Palácion Nacional de Sintra, särskilt när luften är så ljum som nu och rabatterna jäser av blommor under palmerna.

Text:  Anders Mathlein

 

Kommentera