På äldreboendet Gläntan i Kiruna pratar alla finska, tornedalsfinska eller samiska. Varje vecka bastar man, och på menyn kan det stå plättar på renblod. Förra året fick man White Guides ärofyllda matpris.
Initiativtagaren och eldsjälen bakom detta unika språk- och kulturboende heter Åsa Sikku och är själv same. Åsa är idag verksamhetsledare och har jobbat hårt för att skapa detta boende. Sedan 30 år tillbaka har hon arbetat inom sjuk- och äldrevården i Kiruna. Tidigt insåg hon behovet av samisk och finsktalande vårdpersonal. Det fanns ingen som kunde förstå de sjuka och gamla, ingen pratade deras språk och ingen kunde heller förstå de kulturella koderna.
Går tillbaka
Många av de boende på Gläntan har demens, vilket gör det ännu viktigare med språket.
– Dementa tvåspråkiga personer går successivt tillbaka till sitt ursprungsspråk efter att ha varit tvåspråkiga, förklarar Åsa. När demensen framskrider försvinner svenskan. Då måste det finnas personal som talar deras språk.
Minoritetsboende
Åsa försökte länge övertyga politiker om att öppna ett minoritetsspråksboende, men det var ingen som lyssnade. Hon engagerade sig politiskt i det samiska partiet Samelistan för att få en bättre plattform att jobba ifrån. Tjänstemännen tyckte först att hennes förslag var segregerande, men till slut lyckades hon få gehör för sin idé och efter drygt tio års kämpande togs beslutet 2013 att ett boende skulle startas.
– Och sedan gick det snabbt! säger Åsa.
När demensen framskrider försvinner svenskan. Då måste det finnas personal som talar deras språk. Åsa Sikku
Olika avdelningar
Gläntan ligger nära naturen, i utkanten av södra Kiruna. Det var redan tidigare ett äldreboende här, och två avdelningar gjordes om; en blev den samiska avdelningen och den andra finsk/meänkieli-språkig. I maj skulle personal anställas och många trodde att det var det som skulle få projektet på fall.
Svårare med vikarier
Fanns det tillräckligt många med både språkkunskaper och vårdkunskap tillgängliga? När boendet öppnades i juni, ett halvår efter beslutet, var 92 procent av de anställda språkligt kompetenta.
– Det vi har problem med är vikarier, precis som övriga vården har, säger Åsa. Inte blir det lättare om man har språkkrav på samiska eller finska …
Åsa visar runt och berättar om hur integrerade den samiska och finska kulturen var förr i tiden, då de hårda livsvillkoren gjorde att man behövde hjälpa varandra.
Hemlik inredning
Den finsktalande avdelningen, en trappa upp, är rikligt dekorerad med bruksföremål och tavlor. Hemkänslan förstärks av gamla möbler i sällskapsrummen. Färgskalan är dov och lugn. Motiven visar skogsarbete och fiske i älvarna.
– Förr pratade många både samiska, finska och svenska, man behövde alla tre språken för att överleva det bistra klimatet. Min mamma Margareta, som är 89 år idag, bor här på hemmet och pratar alla tre språken, berättar Åsa.
Samiska färger
På den samiska avdelningen en trappa ner går färgskalan i helt andra toner. Överallt på avdelningens väggar hänger stora tavlor med vackert arrangerade samiska kläder, bruksföremål och slöjdföremål. Starka färger av rött, blått, grönt och gult.
– Tvärtemot vad som rekommenderas på ett demensboende, säger Åsa, men den samiska kulturen innehåller mycket färg.
Enligt manualen ska färgerna vara milda för att skapa en lugn atmosfär. Men här är de gamla själva en del av färgprakten.
Låg i en källare
Demenssjuka vandrar ofta fram och tillbaka på avdelningen. Framför tavlorna stannar de ofta upp. De stora tavlorna blir till mötesplatser i korridorerna där samtal kan inledas.
Alla samiska föremål kommer från Greta Wennbergs samling, som kommunen tidigare förvarade i en källare.
När boendet öppnade frågade man om inte Gläntan kunde förvalta samlingen, och visa upp den på boendet.
– Vi fick två och en halv vecka på oss att arrangera en utställning med 500 föremål, berättar Åsa.
Alla bidrar
Utställningen skulle invigas med en fest på den samiska flaggans dag den 6 februari. En tillställning då även allmänheten var välkommen. I stort sett hela personalen, med sina respektive, spikade och skruvade nästan dygnet runt. De boende gick runt och tittade på och trivdes med att det var lite liv och rörelse i huset.
– Det säger en del om familjekänslan här, säger Åsa stolt.
Lika engagerade är de anhöriga. De kommer ofta med fisk, renkött och bär som lagas till traditionella rätter av Gläntans personal så ofta de bara hinner. Även personalen är ute och fiskar på fritiden och tar med sig fisk till köket. Det blir rökt fisk på menyn med jämna mellanrum och under pimpelsäsongen blir det mycket röding.
– Alla bidrar och delar med sig av sin kunskap och tradition. Allt för trivselns skull, säger Åsa.
Traditionell mat
Amppa Kumpula, med rötter i Tornedalen, började jobba på äldreboendet för ett halvår sedan och har infört kalvdans på menyn sedan hon började. Amppa talar tornedalsfinska och är på väg ner till det Blå huset med två finsktalande gamla damer tillsammans med sin kollega Josefin Nilsson.
– Idag blir det lunch nere i Blå huset, säger Amppa.
Lunchbordet är dukat med färgglada dukar. Fem äldre damer som bott här sedan boendet öppnade 2013 sitter och väntar på en av favoriträtterna. Nygräddade blodplättar gjorda på renblod, med lingonsylt till. Josefin gräddar medan Amppa pratar med damerna och dukar fram porslin. På väggen hänger ett stort fiskenät från Tornedalen och en stor samisk flagga.
Vill skapa igenkänning
– För äldre demenssjuka personer är det viktigt att känna igen sig, säger Åsa Sikku. Vi försöker laga traditionell mat så ofta vi kan och avbeställer då leveransen från storköket. Vårt mål är att skapa en vardag för de boende med mat och aktiviteter som de känner igen för att skapa en lugn och trygg plats.
– För att kommunikationen med de gamla ska fungera måste personalen förstå kulturen och ha en inblick i det liv som dessa människor levt, säger Åsa.
Hon berättar om en gammal samisk man som inte talade alls längre. Han kröp runt på golvet på avdelningen med kepsen i handen. Till slut förstod ett vårdbiträde att han letade efter en kallkälla, efter vatten. Han var helt enkelt törstig och blev väldigt nöjd när han fick ett glas vatten.
White guides pris
Förra året fick Åsa Sikku och Gläntan restaurangsajtens White guides pris för att med begränsade resurser höja matupplevelsen för de boende. Ett pris som Åsa ser gick lika mycket till personalen och till de anhöriga.
Varje vecka är det bastubad i den nyrenoverade bastun, en tid för damerna och en för herrarna. Det är en omtyckt aktivitet och ibland gör önskemål från de boende att det blir ännu fler bad.
Man har även bra kontakt med finska förskolan och sameskolan som ibland kommer och spelar, sjunger och umgås med de gamla. När vädret tillåter blir det utflykter, bland annat till välkända älvar, där man grillar, och till Jukkasjärvi hembygdsgård.
Renslakt
– Under sarvslakten åker vi ut till rengärdena för att de boende ska få umgås med sina släktingar och vänner. Då blir det fest på tarm, blod och tungor, säger Åsa och ler.
Åsas mamma Margareta som bor på Gläntan, var engagerad i den samiska kvinnoorganisationen Sáhrakka, och jobbade redan på sin tid för att få till ett samiskt äldreboende.
– Det känns fantastiskt att kunna erbjuda detta boende till min mamma som har varit min förebild, säger Åsa.
Språket ny ställning
Gläntans minoritetsboende följer den utveckling och blomstring som skett inom minoritetskulturerna under de senaste decennierna. Idag identifierar sig samer och andra minoritetsfolk runt om i världen med stolthet med sin ursprungskultur, och språket är nyckeln till denna identitet.
Det samiska språket har fått en ny ställning idag, och föräldrar ser till att barnen lär sig samiska. Den tornedalska kulturen har inte fått samma blomstring än, men det kanske kommer.
Text och foto: Anders Kristensson
