När man bor utomlands blir hemtraditionerna ofta särskilt viktiga, inte minst när man börjar bli äldre. Därför har en grupp japaner i Sverige startat föreningen Silver Kai.
Ute råder snöyra och vinterväder, men nere i källarlokalen i Bagarmossen söder om Stockholm är det varmt och ombonat. Man får ta av sig skorna och ta på sig ett par tofflor direkt innanför dörren. De som kommer hit regelbundet har sina tofflor liggandes här.
Det här med tofflor är viktigt i Japan. Vid toaletten står ett annat par tofflor, seden är att man absolut inte går in med sina egna tofflor på toaletten. Lika förbjudet är det att gå ut i de andra rummen med toalettofflorna på. Men Mako Fukuda, som är ordförande i den japanska äldreföreningen Silver Kai, skrattar och säger att det händer faktiskt att folk glömmer det. De som träffas här har ju bott i Sverige länge nu …
Blev medlurad
Det gäller Mako Fukuda också. Han har bott här i fyrtio år. Det är länge, och det är så det ser ut för många av föreningens runt 130 deltagare. Silver Kai har funnits i drygt tio år, Mako blev ordförande för åtta år sedan.
– Jag lurades in, det ryktades att det fanns karaoke här, säger han och skrattar.
Ryktet var sant, varannan vecka träffas de i källarlokalen och sjunger karaoke. Det är kvällar att se fram emot, det brukar bli väldigt uppsluppen stämning.
En sak jag saknar är offentliga toaletter. I Japan finns det överallt, och de är rena och prydliga. Här är så smutsigt på många toaletter. Kazuko Trosell
Mamma i Japan
Mako har fortfarande sin mamma hemma i Japan. Hon är snart 109 år och bor på ett vårdhem utanför Tokyo. Han åker dit ibland när han kan.
109 är en imponerande ålder, men inget särskilt ovanligt i Japan. Mako uppskattar att det finns runt 60 000 personer som är över hundra år där. Ändå tycker han att svenska pensionärer på något vis är ”friskare” än de japanska.
Självständighet
– Det är något med det här auktoritetsbundna vi har i Japan. Man är skolad från tidig ålder att hänga med, att någon annan håller i trådarna. Svenska pensionärer tycker jag verkar hålla sig mer aktiva på egen hand, de gör saker och ting för att de själva vill göra det. Svenskar är mer individualister, helt enkelt, säger han.
Yoga och bibliotek
Vi får prata lite tyst, för i rummet intill pågår en yoga-klass. Man hör en mjuk röst där inifrån då och då, annars är det alldeles tyst. Kikar man in genom glasrutan i dörren ser man några kvinnor som ligger på yogamattor med små kuddar under huvudet.
I ett annat av rummen härnere finns ett bibliotek med hyllor fyllda av japanska böcker och dvd-filmer. Här finns också en massagebänk och ett vitrinskåp med japanska råvaror, som sjögräs, soja och tofu.
Saknar maten
– Vi köper in i större partier så blir det billigare för alla som vill köpa sen, säger Mako. Ibland har vi matlagningskurser, anpassade efter svenska omständigheter. Man kan få tag på mycket här, men inte allt.
Är det något Mako saknar med Japan, så är det just maten.
Andra pensionärsföreningar i Sverige
- Finska pensionärsföreningen i Stockholm
- Göteborgs turkiska pensionärsförening
- Iranska pensionärsföreningen, Göteborg
- Estniska pensionärsföreningen, finns i Göteborg och Uppsala
- Kinesiska äldreföreningen, Eskilstuna.
Dörren till yogarummet öppnas, och ut kommer instruktören Ai Hiroshima Hjelm. Hon kommer hit som volontär yogainstruktör en gång i veckan. Men nu har det varit ett uppehåll på tre veckor, då Ai Hiroshima var hemma i Japan och hälsade på sina föräldrar och sin gamla farfar.
– Farfar är 96 nu, och det känns lite jobbigt att jag inte kan hjälpa honom så mycket när jag är så långt borta. Det var därför jag tänkte att det måste finnas något jag kan göra, här, även om det inte hjälper just min farfar. Och så hittade jag Silver Kai. Det känns väldigt fint att komma hit varje vecka.
Japanskt blandas med svenskt
Hon har köpt med sig mjuka risdegskakor med bönfyllning, yatsuhashi, från Kyoto. Det dukas upp för te i det lilla köket, rostat grönt te som doftar gott, och så de japanska riskakorna och lussebullar till det. En blandning mellan japanskt och svenskt, som det ser ut för de flesta i den här klubben, mest hela tiden.
– De flesta av medlemmarna har en svensk make eller maka, säger Mako. Men det finns även svenskar som inte har någon egentlig anknytning till Japan, men ändå vill vara medlemmar.
Kom hit 64
Yaeko är äldst här idag med sina 85 år. Hon säger att hon saknat Ai Hiroshima nu när hon varit borta i tre veckor. Ingen yoga på tre veckor! – Det var så skönt att komma igång igen, säger hon och ler med hela ansiktet. Hon har bott i Sverige i 51 år, har en svensk make och många svenska vänner. Ändå tycker hon att det är skönt att komma hit och få prata japanska och träffa andra japaner.
– När jag kom till Sverige 1964 visste mina föräldrar inte ens vad Sverige var för något, berättar hon.
Japan är man alltid
Ayako Pettersson, 75, kom till Skandinavien en gång i tiden för att titta på finsk arkitektur, Alvar Aalto. Sedan fick hon jobb som arkitekt i Stockholm och blev kvar här. Gifte sig och bildade familj, och så gick åren. Hennes liv blev här. Men japan är man alltid, ändå.
Runt fikabordet pratas om vad de saknar hemifrån Japan. Mako saknar maten, allt man så lätt kan få tag på i Japan, Kazuko Trosell saknar de traditionella japanska badkaren, djupa, där man sänker sig ner i hett vatten efter att ha tvättat sig. Badet är inte för att rena sig, det är till för avslappning.
– Åh, det är så skönt att sitta i såna, säger Kazuko. Och en annan sak jag saknar här är offentliga toaletter. I Japan finns det överallt, och de är rena och prydliga. Här är så smutsigt på många toaletter.
Betydelsefullt
Att få sitta här i en källarlokal utanför Stockholm, dricka te och prata med andra landsmän, betyder mycket. Det är något speciellt med att få prata japanska ett tag, minnas saker med andra som vet precis vad man pratar om.
Hur är det att bli gammal i Japan idag?
– Ja, det finns mycket ensamhet där också, säger Mako. Samhället har förändrats även där, det är inte alls självklart längre att familjen tar hand om sina gamla. Många har barnen långt bort och sitter ensamma. Precis som här, om inte ännu värre. Det är bara att hoppas att så många som möjligt kan få tillgång till något som Silver Kai. Ett ställe att gå till och möta fränder. Vem behöver inte det?
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Maria Rosenlöf
