”Hur gick det? Var vi bättre än förra året?” var frågorna som deltagarna ställde direkt: Jodå vi åkte mer än en timme fortare än förra året! Vi var snabbare på alla sträckor. Men vi var ca 200 placeringar sämre i år. Vi var snabbare än min dotters lag från Västerås kommun och det var viktigt. Så var vi bättre? Svårt att säga.
Här ovan är gänget som gjorde det: Gerd Andersson, Bo Marklund, Leif Eriksson, Mats Hiertner och Ola Hedlund.
Det var Bo och Mats som hade morgonpasset – vi åkte kvart i sex från Falun till Mora där vi tog bussar till våra startplatser i Sälen respektive Mångsbodarna.
Bo startade kl 10 från Sälen och klättrade uppför den första långa backen. Han fick det ganska trångt där, trots att det var bara ca 1 000 startande i vår start (något fler hade startat i starten kl 8). Sedan kunde han staka förbi Smågan ända fram till Mångsbodarna. Han klarade den 24 km långa sträckan på 1:50 – en förbättring på 38 min jämfört med förra året.
Mats tog över stafettpinnen i Mångsbodarna och startade med en skön 5 km lång nerförsbacke, som figurerar ofta med dramatiska vurpor på YouTube. Jag klarade mig, men det blev några i spåret framför mig. Uppförsbackarna som kom sedan upp mot Risberg. Sträckan på 24 km klarades på 1:50 – en förbättring på 11 min jämfört med förra året.
De tre sista sträckorna åkte i en bil från Falun först vid 10-tiden och lämnade Ola i Evertsberg. Han klarade den långa nerförsbacken till Vasslan och backarna upp mot Oxberg på den snabbaste medeltiden av oss 14,7 km/h! Tiden för de 14 km blev 1:01, en förbättring på 12 min.
Gerd hade valt den kortaste sträckan på 9 km från Oxberg till Hökberg. Vi hade ju hoppats på henne på sista sträckan för att få kvinnlig fägring på målfotot. Hon fixade sträckan på 53 min, en förbättring på 10 min.
Leif tog sig an sista sträckan från Hökberg via Eldris till Mora 18 km. De häftiga nerförsbackarna från Hökberg var inga problem med de härliga rälsspår som var. 1:31, en förbättring på 2 min.
Jämförelsen med förra året är ju inte rättvis på något sätt. Inte samma personer som åkte sträckorna och inte samma underlag och väder, men det är alltid roligt att bli bättre!
Allting fungerade för oss också – mycket tack vare att vi hade en chaufför: Mats Isberg. Det fanns alla möjligheter att göra bort oss i trafiken med broar, som var stängda och bussar som gick hit men inte dit.
En liten fadäs råkade vi ut för: Första sträckans man Bo Marklunds chip fungerade inte. Han hade fått ett nytt i Sälen och det bara inte gick. Det gjorde att jag inte fick någon förvarning, utan fick stå och spana efter honom.
Jag vänta en timme i Mångsbodarna. Där träffade jag först min dotter, som åkt första sträckan för sitt lag. Dom hade startat i första starten kl 8. Hon hade åkt riktigt bra – både fortare än vad hon trodde själv och även fortare än vår startman, som är vår bäste åkare.
Det fanns också en vallaservice från Swix på plats där i Mångsbodarna. Jag frågade vad man skulle ha för fästvalla idag. Efter lite övertalning berättade han att norrmännen ändrat sig nu när solen kommit lite oväntat, så man skulle ha en mjukare valla – SWIX VR55. Sedan kom det fram att på sina egna skidor vallade han bara med Rode-vallor!
Mats Hiertner
