Karin Wahlberg är både gynekolog och författare. Nyligen fick hon lära sig att vara patient också, då hon drabbades av ändtarmscancer. Hon bearbetade allt genom att skriva boken Cancerland – tur och retur.
Karin Wahlberg är i ständig rörelse. Det spelar ingen roll att hon nyligen råkat halka och bryta foten. Kryckorna till trots framstår hon ändå som en sprudlande livlig kombattant mot såväl brister i vården som mot varje form av åldersdiskriminering. Författaren, läkaren och föreläsaren Karin Wahlberg tvekar inte om vad hon tycker och det snurrar av associationer vid hennes köksbord i Lund. Till och med den komplicerade fotskadan ger upphov till många skratt.
– Alltså, säger Karin, ett benbrott är ju verkligen ingenting du dör av, det är bara så förbannat opraktiskt!
En pärs
Nej, fotbrott är icke livshotande. Så kändes däremot cancerbeskedet Karin fick i början av 2015. Cancern hon sedan friskförklarats från efter att ha genomgått en stor operation med vidhängande fysisk och psykisk berg- och dalbana. En pärs som bland annat emanerade i att hon skrev den uppkäftigt ifrågasättande, berörande, roliga och varmt mänskliga boken Cancerland tur och retur.
Sen fick jag ligga där i porten, vara doktor och klämma och undersöka om de brutit något.
Läkare och författare
Karin Wahlberg beskriver sig själv som en ”randigt rutig” person, vilket betyder att hon är intresserad av det mesta och ”kan lite om en hel massa”. Det där ”lite” är en sanning med modifikation med tanke på att hon är såväl specialiserad förlossningsläkare som framgångsrik författare. En god ”storyteller” dessutom och över våra tekoppar målas livfulla scener upp. Till exempel om hur fot-olyckan gick till.
Föll som käglor
– En rätt tragikomisk upplevelse, konstaterar Karin. Det var i snöfallet som förlamade Stockholm. På ett ögonblick decimerades jag från fullt kapabel person till en upp- och nedvänd sköldpadda. Några vänliga människor hjälpte mig så jag kom lite åt sidan i en port. Där låg jag sedan som en kommandora i väntan på ambulansen. Hela tiden ropade jag åt folk att akta, akta!, när de närmade sig isfläcken där jag själv störtat. Men inte då, folk föll som käglor. Sen fick jag ligga där i porten, vara doktor och klämma och undersöka om de brutit något.
Skrivtid
Fast inget ont som inte har något gott med sig. Gipsbandaget hindrar Karin från att flänga runt på förlagsträffar i Stockholm, liksom från att tjänstgöra som förlossningsläkare. Istället blir det till att sitta still.
– Sitta som en tonåring i sängen med datorn i knäet och bara skriva. Så nu har jag äntligen kommit igång med del tre i serien som utspelar sig kring ett sjukhus i Ekstad (förebilden är Karins födelsestad Kalmar) under 1950-talets förödande polioepidemi.
Siktar högt
Än finns det hopp och Livet går vidare heter de två första delarna i serien som Karin Wahlberg inledde när det, åtminstone temporärt efter åtta kriminalromaner, kändes rätt slutskrivet om mord på lasarett.
– Jag fick istället lust att skriva en kollektivroman. Min förebild är Matador, det gäller att sikta högt! Det är så viktigt att beskriva 50-talets polioepidemi, vilka konsekvenser den fick. Numera har många glömt och tror att man inte behöver vaccinera sina barn, rena vansinnet!
Ändtarmscancer
Karin låg i startgroparna för den tredje delen när hon 2015 diagnosticerades med ändtarmscancer.
– Det beskedet var så uppskakande. Jag hade upptäckt förändringar i avföringen och fått blödningar. Ändå slog jag först bort det. Det är känt att just vi inom vården är särskilt tröga med att kontakta läkare.
I Cancerland – tur och retur framgår tydligt hur krångligt det sedan blev att få en riktig diagnos. Turerna gick via en orutinerad AT-läkare som gav fel svar, och en irriterande väntan i stigande frustration. Till slut fick Karin hjälp av en nära kollega som kunde ordna fram den kompetens som behövdes för att konstatera vad Karin själv befarat; en tumör.
Det är så många starka känslor kring cancer, det tar tid att komma igen
Ständig oro
Sedan följde försök till mental förberedelse inför det faktum att operationen kunde medföra att tarmen behövde opereras upp mot en stomipåse på magen, en risk ingen känner sig bekväm med. Så blev det tursamt nog inte för Karin. Cancern togs bort och nu är hon frisk. Men oron för återfall viskar ständigt i bakhuvudet. Precis som för andra färdigbehandlade cancerpatienter.
– Det är så många starka känslor kring cancer, det tar tid att komma igen. Boken blev ett sätt för mig att kanalisera ut tankar och erfarenheter. Arbetet fick mig också att resa genom mitt liv och minnas både det fina och det svåra jag varit med om. Bland annat sorgen över att som nioåring mista min mamma som dog i cancer bara 47 år gammal.
Hysch-hysch
Vid författarkvällar och mässor signerar Karin sin bok. Många kommer fram och vill berätta om egna erfarenheter.
– Då tänker jag att boken i alla fall släppt ut cancer-anden och hjälper till att motverka en massa onödigt hysch-hysch.
För ett hyschande är det. I en artikel kring Cancerland använde tidskriften M-magasin till och med en så oacceptabel beteckning som ”C-ordet” för cancer. Karin låter så harmsen över detta att irritationen syns ända upp i hårfästet.
Idiotiskt
– Det är för fan lika helgalet som pratet om att det existerar ful- och fincancer. Fincancer är sådant vi köper Rosa bandet för och där reklambyråer går ut med bilder av vackra skalliga kändisar för att, vilket förstås i sig är jättebra, samla pengar till Cancerfonden. Fulcancer är något så ocharmigt som ändtarmscancer, som förknippas med äckligt bajs. Eller lungcancer som det förutsätts att vi själva orsakat genom rökning. Idiotiskt alltihop för cancer är cancer oavsett var i kroppen vi får den. Vi måste prata öppet om allt vad cancer innebär både psykiskt och fysiskt.
Ljug ihop nåt
Karin understryker gång på gång hur avgörande det är att alla över 60 får tillgång till en allmän screening av tarmcancer. I Stockholm och på Gotland sker redan detta men ändå undviker många att skicka in de avföringsprov som behövs för att upptäcka eventuella förstadier.
– Det är så dumt! Självklart ska man ta prov för det är otroligt mycket enklare att operera bort en polyp i tarmen än att ta bort en utvecklad tumör. Screening skulle bespara mycket onödigt lidande. När människor i andra delar av landet kommer till mig och säger att de är oroliga, men att vårdcentralen nekar dem att få lämna avföringsprov, då svarar jag att ”ljug ihop något, säg att du har lite slemmig och oregelbunden avföring och misstänker blodspår”. Då kan inte vårdcentralen neka. Alla medel är tillåtna när det gäller att diagnosticera cancer på ett tidigt stadium.
Karin Wahlberg
Ålder: 66.
Bor: Lund.
Yrke: Arbetar deltid som gynekolog vid förlossningsavdelningen i Ystad. Dessutom författare, har skrivit åtta kriminalromaner om kommissarie Claes Claesson och nu senast två böcker kring ett lasarett på 50-talet (Än finns det hopp, Livet går vidare)
Aktuell med: Boken Cancerland – tur och retur.
Bra vård
Läkar-Karin har nu också erfarenhet både som cancer- och ortopedpatient. Det har knappast varit roligt men:
– Jag är så nöjd med vården! Dessutom har jag fått en ännu större förståelse för betydelsen av information och samtal med patienten. Det har alltid varit en viktig del i mitt eget arbete, men nu inser jag hur helt avgörande det är.
Slöseri med kompetens
Karin är 66 år och närmar sig den gräns vårt märkliga pensionssystem drar mellan arbete och icke arbete.
– Alltså detta att vi anses kunna jobba på för fullt till ett visst datum och sedan inte alls, det är ju ren idioti! Som läkare har jag privilegiet att få jobba längre. Och som författare kan jag förstås fortsätta så länge någon vill ge ut mina böcker. Men problemet är generellt, vilket slöseri med kompetens! Så trögtänkt att inte ta tillvara den kunskap många äldre både vill och kan förmedla. Vi har en förfärlig åldersdiskriminering. Sverige tycks vara världsledande här. Inte mycket att vara stolt över. Tvärt om! Jag blir så arg, vad ska vi göra? Vi måste bli Pippi Långstrumpska och protestera mot dumheterna.
Ett år i sänder
Karin planerar att åtminstone arbeta fram till 70.
– Men jag tar ett år i sänder, jag måste vara helt alert för att arbeta inom förlossningsvården. Så småningom ska jag ta upp mitt intresse för sömnad. Det är perfekt, tänk att få sitta och sy vackra klänningar och samtidigt lyssna på ljudböcker!
Jag vandrar ut i vintermörkret. Funderar på var Karin hämtar sin glada energi. Kanske ur den havregrynsgröt hon påstår sig älska. Helst med äppelbitar i. Där har vi det, äpplen är grejen.
Text Pia Huss
