Barnbarn = flera att älska

Att vara flexibel och diplomatisk är bra om man vill få en bra relation till barn och barnbarn. Det tycker journalisten och författaren Erik Sidenbladh, som skrivit en bok i ämnet.

Tänk att få barnbarn, vilken lycka! Att än en gång få snusa i en liten barnnacke, men ändå inte vara den som har hela ansvaret för det lilla livet. Livets efterrätt som det så sött heter, något att verkligen njuta av.
Men så enkelt och rosaskimrande är det förstås inte alltid. Att få barnbarn är att få en till relation i sitt liv, och som vanligt med relationer är de något man måste jobba med. Inget man får gratis.

Bok om barnbarn

Journalisten och författaren Erik Sidenbladh upptäckte att det faktiskt inte finns så mycket skrivet om att få barnbarn, därför tog han saken i egna händer och började själv skriva en bok om det. Hjälp, vi har fått barnbarn är fylld av både egna och andras berättelser.
Det är fjorton år sedan Erik blev farfar för första gången, och i november är det dags igen, för sjunde barnbarnet.
– Det är lika stort och omtumlande varje gång ett nytt liv kommer till. Jag och min fru brukar alltid försöka komma och hälsa på så fort det bara går för att träffa den nyfödda, säger han.

Viktig balans

Två genomgående teman i boken är vikten av flexibilitet och diplomati. Som far- eller morförälder är du alltid beroende av dina vuxna barn. Det är de som kommer att bestämma hur mycket och hur nära kontakt du får med barnbarnen. Det handlar om en smidig balansgång mellan att finnas till hands utan att lägga sig i. Vilja vara med men inte ligga på för mycket.
– Ofta är det nu som relationen till ens vuxna barn sätts lite på sin spets. Har man en bra relation och kan prata med varandra brukar det inte bli några direkta problem, men har det kärvat tidigare kan det bli ännu tydligare nu, menar Erik.

Var beredd att backa

Själv var han en av de första som var pappaledig med sina barn.
Lika viktigt som det var då att finnas till hands och vara en närvarande pappa, är det nu att vara en närvarande farfar och morfar.
– Men ibland får man ändå vara beredd att backa. Det är alltid föräldrarna som bestämmer över sina barn. Så ska det vara, ens egen roll är att lyssna och känna in.

Det finns ju inga recept för hur man ska vara eller hur mycket man ska ”ställa upp” för barnbarnen. Alla måste förstås hitta sin egen lösning. Erik Sidenbladh

Den nära relation som många strävar efter med sina barnbarn idag, är ett ganska ”nytt fenomen”. Den farfar eller mormor man tidigare kanske bara åkte och hälsade på ibland, åt söndagsmiddag hos eller firade jul med, vill idag ofta vara med i vardagen på ett helt annat sätt.
– Ja, det var annat förr. Många minns väl en farfar eller morfar som rökte cigarr och ville pussa på kinden fast det stacks, det var inte mycket till närhet där inte.

Inte gratis

Men med sin mormor fick Erik en nära relation. Hos henne bodde han om somrarna, och de fick mycket egen tid utan föräldrarna.
Erik vill skicka en liten tankeställare till de mor- och farföräldrar som känner sig så väldigt upptagna att de inte tycker sig riktigt ha tid för barnbarnen. Vill man ha kontakt med barnbarnen? I så fall får man lägga manken till lite. En relation kommer som sagt inte helt gratis, inte ens när det gäller barnbarnen.
– Får man chansen att vara med ganska mycket, blir det en annan dimension på det hela.

Hitta sin egen lösning

Ett ämne som diskuteras hett både i den äldre och den yngre generationen är hur mycket far- och morföräldrar ska ”ställa upp”. Kan man förvänta sig att mormor hämtar på dagis två dagar i veckan, att farfar skjutsar till fotbollsträningarna? Frågan är laddad. Själv tycker Erik att uttrycket ”ställa upp” är lite konstigt, det låter som om det vore en plikt.
– Det finns ju inga recept för hur man ska vara eller hur mycket man ska ”ställa upp” för barnbarnen. Alla måste förstås hitta sin egen lösning. Bor man relativt nära och tycker att det är trevligt att hämta på dagis, så varför inte? Men så ser det ju inte ut för alla, och det finns massor av andra sätt att umgås. Flera av mina barnbarn bor utomlands, men vi har bra kontakt ändå.

Gör det inte svårare än det är

Det här med kommunikationen mellan seniorer och juniorer tror Erik hänger ihop mycket med hur man själv hade det med sina barn. Vad hade man för förhållande, kunde man tala klarspråk med varandra eller fanns det minor man fick tassa runt?
– Egentligen borde det väl inte vara så svårt att säga ja ibland och nej ibland. Det borde man väl ändå ha lärt sig vid den här åldern? Känner man att man inte orkar kan man väl bara säga det, att inte just idag, men gärna en annan gång. Det borde inte vara svårare än så.

Var dig själv

Över huvud taget tycker han inte att man ska vara så ”ängslig” som far-/morförälder. Man ska vara sig själv, och inte försöka likna föräldrarna och göra precis som de.
Visst ska man lyssna och respektera de regler som satts upp, men när man träffar barnbarnen på egen hand måste man också ha friheten att skapa sin egen relation.

Att vara en annan vuxen, inte som föräldrarna, är bra för barnet. Enligt den danske psykologen Jesper Juul är det en av far- och morföräldrarnas viktigaste uppgifter, att vara en som står nära sina barnbarn men ändå är annorlunda.
– Jag har en svärdotter som är vegetarian, självklart ger jag inte det barnbarnet en varmkorv. Men det finns ju andra saker som inte är lika viktiga. Man ska givetvis inte underminera sina vuxna barn och de regler de satt upp, men lite busig kan man väl få vara ibland … Man dör ju inte av att ta en bulle före maten någon enstaka gång.

Annorlunda kan vara bra

Erik minns själv hur spännande det var med äldre släktingar där allting var lite annorlunda. Det luktade annorlunda, maten var annorlunda. Framför allt var det andra saker man fick och inte fick göra.
– Jag tror barn mår jättebra av att se att det finns människor som inte är precis som ens föräldrar, att vi alla är olika och att saker och ting också blir lite olika.
Dessutom har man av naturliga skäl olika relationer till sina barn, och därmed också till sina barnbarn. Hos den ena familjen kanske man ligger och nattar barnbarnen och plockar in i diskmaskinen, medan man hos den andra känner sig mer som en gäst och håller sig lite artigt i bakgrunden. Vissa barn får man lätt kontakt med, andra är truliga. Så är det bara, det är en del av det förunderliga som kallas liv.

Fristad

Men när det inte blir riktigt som man vill eller hade tänkt sig, gäller det att inte ge upp, menar Erik.
– Och helst ska man försöka att inte bli sårad heller. Det ska mer vara »hej och hå, då tar vi nya tag. Funkar det om fjorton dagar istället?« Tänk att det kan bli bättre, saker och ting kan förändras. Det gäller ju i alla relationer. Och det ÄR en farfars eller mormors uppgift att bjuda till lite.

Inte minst tror han att en far-/morförälder kan vara extra viktig för ett barn som kanske har det lite jobbigt på något sätt. Här har man chansen att bli en fristad, någon barnet kan komma till och bara få vara hos.

Sekunder när allt stämmer

Ju längre tiden går, desto mer påtagligt blir det för Erik att barn och barnbarn är det viktigaste i hans liv.
– Det är något med det här att det inte ska ta slut, att man inte är den sista kvisten på trädet. Det kan låta primitivt, men det är sant. Vilket inte betyder att barnlösa lever meningslösa liv, förstås. Men att ha barn och barnbarn, det går liksom inte att förklara.
Vad är hans egna bästa minnen från alla år som farfar och morfar?
– Åh, det går inte att säga bara sådär. Det är sekunder när allt stämmer. När man plaskar i badet, när man går i skogen och får syn på något, när man bara sitter och pratar om vad som helst … Små ögonblick som inte går att berätta, men som finns bara. Har man haft ett antal små bra ögonblick har man en relation. Jag försöker ta så många minnesbilder det bara går, och spara alla bilder av dessa fina ögonblick i mitt huvud.

Text: Ulrika Palmcrantz

 

Kommentera