Det är här och nu som gäller för Annika Hagström

Tjugofyra år gammal blev hon den första kvinnliga chefen på Expressen någonsin. Sedan dess har hon hunnit med åtskilligt, som att bli gästprofessor och ligga på Svensktoppen. Annika Hagström säger hellre ja än nej.

– Vänta, jag ska bara stänga av radion, säger Annika när hon släpper in oss i den hemtrevliga lägenheten i centrala Stockholm. Det är det här med att ha radion på jämt, det sitter i sen jag jobbade med nyheter. Man vill veta vad som händer, och i natt var det ju dessutom presidentvalsdebatt i USA.

Om hon nu legat uppe och lyssnat på hela den ser hon förvånansvärt pigg ut.
– Jag kan aldrig svara riktigt på hur mycket jag sover och hur mycket jag är halvt om halvt vaken om natten.

Mångsysslare

Tittar man vad det står om Annika Hagström på Wikipedia har hon hela sex yrkestitlar. Hon är journalist, dokumentärfilmare, programledare, författare, sångerska och tv-producent.
– Jaså, står det så, säger Annika och ser lite förvånad ut.
Men faktum är att det stämmer. Allt det där har hon gjort. Och mer därtill. Hon har lett samtal med Dalai Lama och ärkebiskop KG Hammar på Scandinavium i Göteborg inför en enorm publik, och hon har legat på Svensktoppen i hela nio veckor med en låt hon spelade in tillsammans med Vikingarna och Jacob Dahlin.
– Fast det där med sången, det hade aldrig blivit något utan Jacob. Det var helt och hållet hans förtjänst. Han var alltid så där lite tokig och full av idéer. Men det är ju roligt med det där, att det hänger med. Och det är inget jag skäms för, absolut inte! När jag blev gästprofessor i Göteborg var det det första de sa när de presenterade mig, att ”här är en som legat på Svensktoppen”. Det är klart att det sticker ut i vissa kretsar.

Bestämmer själv

Annika verkar vara en sån som säger ja hellre än nej, och som inte tvekar att prova nya saker.
– Så är det kanske. I alla fall vet jag att jag alltid väldigt starkt känt att ingen annan ska tala om för mig vad jag ska tycka eller tänka om saker och ting. Det bestämmer ingen annan.

Som liten och ung i Solna, där hon växte upp i en tvårummare med mamma, pappa och fyra syskon, visste hon en sak tidigt – hon skulle gå i läroverket. Så var det bara.
– Det var ju inte så självklart alls på den tiden att man skulle ta studenten, det var stort att göra det. Jag fick pröva in både till realskolan och läroverket. Jag kan än idag minnas hur det kändes att få skrivböckerna som det stod ”Solna Läroverk” på, det var stort, det var mäktigt!

Danskt påbrå

Annika var den enda av de fem syskonen som tog studenten. Hennes mamma var nog stolt, men samtidigt fanns en rivalitet dem emellan. ”Om jag hade haft det så enkelt som du hade jag också gjort det”, löd hennes ord till dottern.
– Mamma kände alltid att hon var ämnad för något annat än det hon blev – portvaktsfru i Solna. Hon skulle ju bli cirkusprinsessa, och hade redan köpt röda stövlar för det ändamålet hemma i Danmark.
Att mamma var dansk var hela tiden mycket påtagligt. Hon var fiskarflickan från Esbjerg som bara skulle hälsa på sin syster som fått jobb i Stockholm. Väl där fick hon gå in med en kaffebricka till den unge mannen i uthyrningsrummet där systern bodde.
– Sen vet jag inte vad som hände, men hon kom aldrig hem till Danmark efter det. Och mannen i uthyrningsrummet blev min och mina fyra syskons pappa.

Håller ihop

Kanske som en protest mot att det egentligen inte var här hon hörde hemma, lärde sig mamma Else aldrig svenska, trots att hon bodde här i sextio år. Och blev hon arg på barnen kallade hon dem för ”ni svenskar”.
– Det där var ju lite jobbigt tyckte man, att mamma pratade danska. Och så hade hon långbyxor, det hade ju inga andra tanter då, säger Annika.
Ofta längtade Else hem till Danmark. ”Jeg vil hjem!” kunde hon utbrista.
– Det fanns inget vi barn kunde göra då, för att hon skulle känna sig bättre. Det spelade ingen roll hur snäll man än var. Mamma längtade hem.
På kylskåpet i Annikas kök sitter en bild på henne själv och de tre systrarna. De som håller ihop i vått och torrt, kanske mer än någonsin nu när båda föräldrarna och även brodern är borta.
– Vi börjar nog bli lite som Astrid Lindgren och hennes systrar, för vi ringer varandra varje dag, och nuförtiden blir det alltid en del prat om döden. Med en av mina systrar har jag till och med en bestämd tid vi ringer varje dag, med de andra två är det lite mer flexibelt. Det är fantastiskt att ha den här systersjälen.

Livet inte sig likt

Särskilt värdefullt blir det när livet blir svårt, som det blir förr eller senare. För sex år sedan sprack aortan på Annikas man, författaren Anders Ehnmark, och sedan den dagen blev livet inte detsamma. Anders bor numera på ett boende i Sörmland, medan Annika fortsätter att pendla mellan deras hus i Sörmland och lägenheten i Stockholm.
– Men vi har fortfarande en bra dialog. När jag var där igår till exempel, visade jag honom min senaste krönika jag skrev för Senioren. Han läste den, och sa att han tyckte att den var ”otidsenlig”. Jag gick och grunnade på det där efteråt och tyckte det var roligt, han undrade vad det var jag skrivit egentligen, säger Annika och skrattar.

Det var hemskt

I begynnelsen lärde Annika och Anders känna varandra på Expressen. Annika kom dit som ung, direkt efter sin journalistutbildning.
– Det såg ju lite annorlunda ut på den tiden, jag hade anbud från alla Stockholmstidningarna direkt när jag gick ut skolan. På Stockholms-Tidningen var det rökigt och trångt, men Expressen hade flyttat ut till Marieberg och där kändes modernt och fint, så där fick det bli.
Ganska snart blev hon chef för Söndagsexpressen, 24 år gammal. Det sågs inte med blida ögon av alla.
– Jag var den första kvinnliga chefen någonsin där, och det var inte väl sett av alla kan jag säga. Det kunde sitta lappar i min skrivmaskin när jag kom på morgonen, där det stod saker som ”Hoppas du har klättrat färdigt nu, din klättermus!” Det var hemskt, men jag är glad att jag gått igenom det där. Om inte annat så gjorde det mig rustad för tv sen. Det var inte så mycket som bekom mig.

Man måste se till att leva och ha kul, för att kunna bli en bra medmänniska och ge till andra.

Gifte sig i smyg

Tillbaka till Anders. Vid den här tiden var han gift med en annan, och Annika var tillsammans med ”en målvakt i AIK”. Men så blev de utsända att göra reportage om gruvstrejken i Malmfälten 1969-70 tillsammans. I sju veckor skulle de vara där och bevaka. Sedan var det klippt.
– Ja, det var väl lite som när mamma klev in i det där uthyrningsrummet hos pappa, säger Annika och skrattar. Den tjugonde december i år har vi varit gifta i fyrtio år …
Helt okomplicerat var det alltså inte från början, eftersom det fanns andra med i bilden. Men det var oundvikligt att det skulle bli de två, så kändes det. De åkte till Köpenhamn och gifte sig, lite i smyg. Sa upp sig från Expressen båda två, köpte torpet i Sörmland för att kunna bo billigt eftersom de ville ut och göra reportage tillsammans.

Stöttar alltid

– Anders hade ju varit utrikeskorrespondent i Rom, han pratade italienska, körde Alfa Romeo och brukade ha linnekostym. En världsvan man, det var vad jag visste om honom. Men sedan när det blev vi ändrades han, ville bo på landet och ha rutig skjorta och äta ärtsoppa. Men det var bra det med! Att ha någon så bildad vid sin sida, det har varit bra för mig. Det är roligt med en man som pratar spanska, italienska, tyska, engelska och som tar sig fram i världen.
En annan mycket bra egenskap hon tillskriver Anders är att han aldrig klagat på henne eller något hon gjort, utan alltid varit stöttande.
– Anders gör aldrig skillnad på folk, han blir inte ett dugg imponerad av människor med status och inte heller fördömer han någon. Nej, det var en bra människa jag hittade där i Malmfälten, konstaterar hon.

Till Japan

Deras son Jacob bor i Japan sedan tolv år tillbaka. Han har jobb, fru och en snart sexårig son där. Snart åker Annika dit för att hälsa på, något hon förstås ser fram emot enormt mycket.
– Det ska bli så kul att träffa lille Noel igen. De skickade just en bild på honom i skoluniform, så är det i Japan, ordning och reda.
När Jacob åkte till Japan på stipendium en gång i tiden kände han direkt att han passade in där. Och även om Annika tycker att det känns lite ensamt ibland, med familjen så långt borta, så är hon glad för hans skull.
– Varför skulle de bo här egentligen? Med allt främlingshat, jag vet inte, det skulle kanske inte alls bli bra. Jacobs fru, Kozue, är konstnär, och en gång när de var här var vi på Grafikens hus i Mariefred. Jag tänkte att där kanske hon kunde jobba? Men sen brann ju det ner.

Passa på

Det här med tiden och dess obarmhärtiga gång har Annika blivit alltmer medveten om på senare tid, efter allt som hänt. Och någonstans kommit till ro med att det är här och nu som gäller. Något ”sen” finns inte.
– Mamma blev 85, i bästa fall har jag kanske tio år kvar. Och som någon sa, på ett flygplan måste man ta på sig syrgasmasken själv innan man hjälper barnen. Lite så är det i livet också. Man måste se till att leva och ha kul, för att kunna bli en bra medmänniska och ge till andra.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Louise Billgert

Kommentera