Agnes Wold: Jag måste ha fajt

Professor Agnes Wold, 61 har gått från stridbar till folkkär. Hon fantiserar om att äldre kvinnor ska ta makten. Och jobbet tänker hon inte lämna förrän de skyfflar ut henne.

Agnes Wold tycker inte om personporträtt. Läser dem aldrig. ”Varför ska man göra det?”.
Hon ställer mycket hellre upp på intervjuer där hon får krossa myter och kväsa ”krösamajor” som varnar för påstådda katastrofer. Som att damm är hälsovådligt (det sprider varken bakterier eller farliga kemikalier), att spädbarn kan få i sig alkohol via bröstmjölken (den kan som mest innehålla någon promille, som filmjölk) eller att städning motverkar allergier (tvärtom har sannolikt vår renlighetsiver gjort oss allergiska.)
Ändå klämmer hon in en intervju med Senioren. När hon väl svarar på våra mejl, vill säga. ”Jag är där och krafsar ibland och läser de översta, men sedan ramlar de ner och då läser jag dem inte. Vill de nåt får de mejla några gånger.”

Fullbokad

När vi träffas på redaktionen är det sen fredag eftermiddag. Igår kväll diskuterade hon Macchiariniskandalen i direktsändning från Göteborg. Nu kommer hon direkt från en poddinspelning i centrala Stockholm, bokar tågbiljetterna tillbaka till Göteborg samtidigt som hon svarar på frågor och försöker få i sig lite av sin räkmacka. Muttrar när fotograf Louise antyder att hon borde ta ett senare tåg än hon tänkt. I regel är hon i Stockholm en gång i månaden, men just den här veckan blev det tre gånger.
Förut sa hon alltid ja – ”jag avskyr människor som säger nej” – men nu går det inte längre.
Hinner du forska?
– Nja. Alltså. Man har ju alltid dåligt samvete. Tänker att man borde vara hemma mer och sådär. Det går en hel del tid åt att vara en offentlig person.
Hemma är lägenheten i Linnéstaden i Göteborg, där hon bor tillsammans med sin make Lars Melchior, historiker, och den sjuåriga borderterriern Gösta.
– Jag är egentligen kattmänniska. Men Gösta är som en förklädd katt, gillar att spana ut genom fönstret och ligga på bordet.

Jag är inte en trygg person, absolut inte. Agnes Wold

I familjen finns också tre utflugna barn med familjer.
I våras kom det fjärde barnbarnet. Men någon heltidsmormor får de inte. Agnes Wold har drygt tre år kvar till 65-årsdagen och inga planer på att gå i pension när den infaller. Att gå hemma kallar hon för skräckscenario.
– Jag ser för mig att jag är på jobbet tills jag är helt gaggig och de skyfflar ut mig därifrån. Det kan man göra på universitetet, bli professor emeritus.

Måste ha en fajt

Det där med jobb och fritid tycker hon är töntigt, ser det som en förmån med ett jobb som man ägnar sig åt hela tiden. Hon är med i en bokklubb, men hinner sällan läsa böckerna, någon skivspelare har hon aldrig ägt och skulle aldrig klara av att ordna trevliga resor och promenader. Saknar fantasi.
– Jag är inte den där omhändertagande typen. Jag måste liksom ha en fajt.
Och fajtats har hon. När Agnes Wold och kollegan Christine Wennerås på nittiotalet märkte att 22 av 26 forskartjänster gått till män gick de igenom alla ansökningar och upptäckte att Medicinska forskningsrådet ägnat sig åt systematisk diskriminering. Rådet tvingades avgå, men i stället för att hyllas blev de unga AT-läkarna utfrysta och baktalade. Agnes Wold, då med tre små barn, stod plötsligt utan sin utlovade tjänst.

Fullständigt vidrigt

Även senare har hon varit omstridd. 2006 hävdade en professor på KTH att de ljugit i sin forskning.
–Det var fullständigt vidrigt när etablissemanget vände sig emot en. Men har man överlevt det, då vågar man sticka ut lite mer nästa gång.
Med hjälp av universitetets jämställdhetshandläggare lyckades Agnes få en deltidstjänst. Hon tackar sitt trogna nätverk med kompisar och sin humor för att hon orkade.
– Folk säger: ”du är så modig”. Men det var man ju inte från början utan man var ju dumdristig. Vi hade hybris.
Hon tar alltid ställning för kvinnor. I sitt sommarprat 2014 talade hon om Elsa Eschelsson, Sveriges första kvinnliga doktor i juridik som motarbetades till den grad att hon tog sitt liv.
– Det är ju politisk grundkurs. Du kan för fan inte snacka skit om ditt eget lag.

Småexploderar varje dag

En annan käpphäst är när myndigheter ger dåligt underbyggda råd. Rådet att lägga spädbarn på mage, vilket orsakade en kraftig ökning av plötslig spädbarnsdöd, kallar hon för Sveriges största myndighetsskandal.
Hon blir också upprörd när folk påstår sådant som att stress kan orsaka cancer eller kommer med pekpinnar.
– Om man verkligen vet någonting bergfast, då har man naturligtvis all anledning att peka. Men det är ju enormt komplicerat med människokroppen. Folk i Sverige vet inte vad mjälten är, ändå uttalar de sig om immunförsvar.
Med så mycket att elda upp sig mot verkar det finnas risk att explodera.
– Det behöver jag inte, eftersom jag småexploderar varje dag. Folk tror att jag är arg, men det blir jag väldigt sällan.

Jag ska stå där tills jag checkar ut. Agnes Wold

Akademisk bakgrund

Agnes Wold växte upp i Uppsala. Hennes far, Herman Wold, var professor i statistik, mor Anna-Lisa Arrhenius doktorerade i matematik och morfar Svante Arrhenius tilldelades Nobelpriset i kemi 1903, som förste svensk. Men Agnes förväntades inte gå i deras fotspår.
– Det var ingen som hade några synpunkter. ”Jag trodde du skulle ägna dig åt teckning” sade mamma när jag disputerade. Alla tror att jag har känt press på mig, men det var ingenting sånt.
Sin humor har hon fått från föräldrarna, men lekfull har hon aldrig varit. Istället var det böcker som lockade. Hon cyklade till bibblan, läste nog en bok om dagen.

Ingen trygg person

När hon var femton flyttade familjen till Göteborg. En stor omställning.
– Jag har fortfarande inte riktigt förstått mig på den staden. Men jag trivs jättebra i Göteborg. Det är en mycket roligare stad än Uppsala.
Som nydisputerad bodde hon i USA.
– Jag skrattade åt folk för att de rakade benen och armhålorna. Och småbarn sprang runt i baddräkt. Hemma badade ju alla barn nakna. Nu är det likadant här som det var då i USA.
Hon är rak, ibland drastisk – ”det har jag fått från morsan” – och vet var hon står. Är hon så självsäker som hon verkar?
– Ja, faktamässigt, kunskapsmässigt och intellektuellt är jag säker på mig själv. Jag har ju läst väldigt mycket och ägnat mig åt detta väldigt länge. Men jag har aldrig varit en sån där som tycker att jag är en fräck person, snygg och populär och sådär. Och jag är inte en trygg person, absolut inte.

Sporras av motgångar

Hon får ångest över röran hemma. Och miljön har hon haft ångest för i 30 år. ”Det var för övrigt min morfar som kom på det här med växthuseffekten.”
– Folk pratar om faran med plastslevar, och sedan åker de runt i sina bilar och flyger till Thailand.

Vi har förflyttat oss från redaktionen till receptionen där fotograf Louise ordnat en provisorisk studio. Agnes svarar på frågor samtidigt som hon snällt följer Louises anvisningar. Hon är en aning bekymrad över att hon inte sminkat sig nog. Tycker om att glänsa ordentligt när hon är offentlig.
Var får du ditt driv ifrån?
– Det har jag bara när jag är på jobbet. Jag är på eller av, hemma är jag extremt slö. Min man är förtvivlad för att jag bara släpper grejer och aldrig kan piffa till det. Alla tror att jag är jättekäck men det är för att jag är så social, när jag träffar människor går jag igång.
– Och jag blir sporrad av motgångar. Jag blir väldigt envis när folk försöker dölja grejer och luras.

Det är backlash hela tiden

Det är fortfarande ”ett helsike” för kvinnor inom akademin, säger hon.
– Som forskare har man ett mikroklimat, med sina kollegor och sina kompisar. Annars står man ju inte ut.
Resten av samhället brister också. Hon provoceras av att man idag talar om mammor där man på sjuttiotalet talade om föräldrar.
– Det är backlash hela tiden, men det ska i alla fall inte falla på mig. Jag ska stå där tills jag checkar ut.

Kommit med åldern

Hon har inga förhoppningar om att det blir särskilt sent i livet. ”I min släkt är vi inte sådär enormt långlivade och fräscha. De slammar igen vid 75. Blir dementa och så.” Och en av få saker som skrämmer henne är att få en hemsk sjukdom och dö under svåra plågor ”eftersom man inte har rätt att få hjälp av en spruta i detta civiliserade land.”
Det är med åldern hon bytt åsikt. För ett par år sedan var hon emot dödshjälp.
– Jag såg det från vårdens sida då, men nu ser jag det från min egen sida. Det är helt horribelt att frågan inte ens får utredas.

Plugga, det är det roligaste som finns. Agnes Wold

En annan sak som kommit med åldern är den upphackade sömnen. Hon löser det med podcasts.
– När jag lägger mig lyssnar jag på en podd, och somnar omedelbart, vaknar vid två, sätter på den igen och somnar. Vaknar vid fem, sätter på den igen. Favoriten är Alex och Sigge, de har så vackra röster. Då somnar man som en stock.

Du har sagt: ”Jag ser fram emot när äldre kvinnor griper makten!”
– Just det! Det är ju äldre kvinnor som bär upp hela samhället. Men det blir svårt när de har så sjukt lite pengar, trots att de är bättre utbildade. Även de som jobbat heltid får dålig pension. Jag har en gnagande misstanke om att manliga jobb ger tjänstepension i högre grad.
Agnes Wold menar att vi är gjorda för att arbeta, och att vi absolut borde få arbeta längre.
– Det hemskaste man har gjort mot mänskligheten är hemmafrun. Vi är ju evolutionerade för att kämpa och stå i.

Vill lära nytt

Fotografen försöker få henne att lägga upp benet, men nu börjar hon tröttna. Varför ska man ta hundra likadana bilder? Hon vill tillbaka till sin macka. Dessutom har hon ont i ett knä.
– Jag har inte kunnat springa på ett år. Att lufsa runt litegrann är väldigt nervlugnande.
Däremot ger hon inte mycket för snacket om att träna hjärnan, varken med motion eller på andra sätt. Men hon har behov av att lära nytt. På senare tid har hon fått inblick i näringslivet genom arbetet med ett vaccin mot allergi. Och hon har tre(!) bokmanus på gång med tre olika medförfattare.
– Jag hade kunnat vara student hela livet. Plugga, det är det roligaste som finns.

Text: Frida Andersson Johansson
Foto: Louise Billgert

 

Kommentera