”Vi lider av åldersnoja”

Marianne Rundström är en uppskattad programledare för Gomorron Sverige. Men reglerna säger att hon måste sluta när hon fyller 67 år. Det gillar hon inte. Därför skrev hon boken Passé – de ofrivilliga pensionärerna.

Ni har säkert sett Marianne Rundström intervjua såväl politiker och kändisar som ”vanliga människor” med Claes Elfsberg som partner i Gomorronstudion. Tillsammans utgör de ett erfaret team som klarar de mest kniviga situationer.
Claes har ett tillfälligt förordnande som omprövas med jämna mellanrum. Han har fyllt 67 och får därmed inte fortsätta att arbeta som anställd enligt Lagen om anställningsskydd (LAS) som SVT tillämpar. Marianne fyllde 65 år i januari och sitter säkert två år till – sen faller bilan även för henne, hon måste lämna in sitt passerkort och gå.
– Jag kan inte förstå att en viss ålder ska vara ett hinder för att få arbeta vidare. Jag är fullt frisk och inte på något sätt kroppsligt utsliten. Det känns vansinnigt att jag ska gå in i en 30 år lång semester när jag har viljan, erfarenheten och kunskaperna för att klara mitt jobb länge än.
– Många med mig känner samma sak. Vi är för pigga helt enkelt. Men i Sverige har vi en ungdomskultur. Ungt är fint och gammalt fult. Vi lider av åldersnoja i det här landet.

En klass- och statusfråga

Det är Marianne Rundströms sista semestervecka så vi träffas på Barnens Ö Krog och sjö i närheten av hennes sommarviste i Stockholms skärgård. Det blåser kuling därute, den drar in i det gamla båthuset. Snart är det höst och hon ska tillbaka till lägenheten i Stockholm och jobbet i tv-huset. Lite vemodigt att lämna huset och trädgården men hon längtar efter att börja arbeta igen. Och så kommer hennes bok Passé – de ofrivilliga pensionärerna ut.
– Det här är den sjuttonde intervjun med anledning av boken. Jag är inte förvånad över att det är ett så hett ämne, säger Marianne.

Vi som har roliga och många gånger välbetalda jobb vill gärna arbeta vidare medan de som är underbetalda och kroppsligen utslitna vill sluta så fort det bara går.

Det började med att hon blev intervjuad i radioprogrammet Stil för ett par år sedan.
– Jag berättade då att jag inte längre fick prestigefyllda uppdrag som att intervjua partiledare och hålla i valvakor. På löpsedlarna stod det efteråt ”SVT åldersdiskriminerar” – ett begrepp jag själv inte använder. Uppenbarligen var det en fråga som engagerade.
– En dag under 2012 kom dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt till vår studio och framförde det överraskande budskapet att han tyckte att svenska folket måste inrikta sig på att jobba till 75. Det blev ett ramaskri från många håll.

– Jag åkte till min mammas äldreboende och mötte upprörd personal som undrade hur de skulle orka jobba så länge. Det är en klass- och statusfråga. Vi som har roliga och många gånger välbetalda jobb vill gärna arbeta vidare medan de som är underbetalda och kroppsligen utslitna vill sluta så fort det bara går. Samtidigt får de sämre pension än de som stannar kvar till 65 eller 67 år.
– Därför måste man skapa förutsättningar för att fler kan arbeta längre – om de vill. Det handlar om att förändra arbetsmiljön och arbetsvillkoren, göra det möjligt att byta till andra arbetsuppgifter, gå ner i arbetstid osv.
– Om fler jobbar längre ökar inkomsterna till staten och den individuella pensionen likaså. Det tjänar vi alla på, säger Marianne.

Ofrivilliga pensionärer

Det har tagit henne 1,5 år att skriva Passé vid sidan om sitt arbete på SVT. Under den tiden har en höjning av både den nedre och övre gränsen för pensionsåldern diskuterats. Pensionsåldersutredningen med förre partiordföranden för KD, Göran Häggström och Göran Johnsson, tidigare Metallordförande, har fått i uppdrag att skyndsamt utreda frågan. Marianne tror att åldersgränserna kommer att luckras upp men att det inte blir verklighet innan hon måste sluta.

I boken möter vi personer som likt Claes Elfsberg är ofrivilliga pensionärer, men också yrkesverksamma personer som åldersforskaren Ingmar Skoog, politikerna Gudrun Schyman och Barbro Westerholm, skådespelaren Meta Velander med flera.
– Professor Ingmar Skoog vid Centrum för åldrande och hälsa i Göteborg höll ett uppfriskande seminarium med rubriken ”Jobba till 90” i Almedalen förra året.

Gränsen för pension vid 65 kom under en tid när bara ett par få procent överlevde sin 65-årsdag. Idag kan de flesta se fram emot att få leva en eller ett par decennier till.
– Varför ska samma pensionsålder gälla idag som för 100 år sedan? undrar Marianne med hänvisning till de revolutionerande förändringar som skett både med individer och samhället.

I Sverige finns en lag mot åldersdiskriminering sedan 2009. Sedan dess har 1 200 anmälningar lämnats till DO (Diskrimineringsombudsmannen) men bara en handfull har prövats.

EUs äldsta arbetskraft

I boken möter vi Ola Sandh som två gånger fallit för åldersstrecket. Först som åklagare och sedan som busschaufför hos Kreolis vid fyllda 70 år. Han anmälde detta till DO och ärendet prövades i AD (Arbetsdomstolen). Efter ADs dom togs åldersgränsen bort hos Kreolis och även hos Riksåklagaren.
Sverige skiljer ut sig genom att ha en övre åldersgräns för hur länge man får jobba, konstaterar Marianne.
– I USA får man gå i pension vid 65, men vill man fortsätta jobba är det inga lagar eller regler som hindrar det. Där arbetar pensionärsorganisationerna aktivt för att äldre ska kunna komma tillbaka i arbetslivet.
– Finland har EUs äldsta arbetskraft. Där har man ambitionen att få folk att stanna kvar på arbetet längre genom kampanjer med mottot ”Erfarenhet är en nationell tillgång”. I Danmark har åldersgränsen avskaffats helt.

Men varför har 40-talisterna varit så tysta i frågan, tror du?
– En attitydförändring är på gång. För ett par år sedan var det högsta status att resa jorden runt eller köpa hus i Spanien. Nu är det status att fortsätta jobba.
– Bemanningsföretagen efterfrågar folk som är 60+. Allt fler startar eget efter pensioneringen. Centerpartiet diskuterade ett förslag om att alla skulle få F-skattsedel när de fyllde 65. Stockholms stad har varit inne på att förlänga anställningarna till 70. Nu när bristen på lärare, sjuksköterskor och läkare ökar får allt fler frågan om de vill börja jobba igen.

Jag vill inte tillhöra någon sorts reservstyrka som kallas in när det är brist på folk.

Många av Mariannes kollegor i mediabranschen fortsätter som frilansare, moderatorer och konsulter långt upp i åren.
– I bästa fall kan man få göra kortare inhopp efter pensioneringen. Men jag vill inte tillhöra någon sorts reservstyrka som kallas in när det är brist på folk. Jag vill ingå i en redaktion med arbetskamrater att diskutera med.
– Mycket av självkänslan sitter i att man är efterfrågad. Min svärmor, 94, tycker att det var den värsta dagen i hennes liv när hon fick sluta som bibliotekarie.
Marianne har många intressen och har inte svårt att hålla sig sysselsatt.
– I sommar har jag rivit lite väggar och spikat panel på sommarhuset. Byggt är byggt – det ger ett synligt resultat. Det är inte lika flyktigt som programledarjobbet. Men även om jag älskar att vara med mina barnbarn så ersätter det inte den intellektuella stimulansen jag får genom mitt arbete.
– Jag vet att fler i min generation känner som jag. Pensionärsorganisationerna borde hänga på och arbeta för att vi får jobba längre, tycker Marianne.
Nu hoppas hon att stenen är satt i rullning.

Text: Gunilla Lindahl

Kommentera