Vi möts allt oftare av råd om hur vi ska sköta oss för att leva länge och friska. Idag har det blivit som en rörelse, att vi måste röra oss, träna och äta nyttigt.
Det ligger mycket i detta och allt mer forskning stödjer sådana råd. Men är det hela sanningen, och hur känns det för alla dem av oss som inte kan röra oss tillräckligt? Är alla som tränar och äter nyttigt lyckliga, eller ens lyckligare?
För att inte tala om alla medicinska råd och information om riskfaktorer som högt blodtryck, felaktig kost, kolesterol, diabetes, med mera. Är det verkligen det som är avgörande och frågan är, vill vi i första hand ha ett långt liv eller vill vi ha ett gott liv? Svaret är nog att får du leva ett gott liv, vill du gärna att det blir lite längre.
Min tanke är att återkomma till detta med råd och riskfaktorer i senare nummer av Senioren, men först vill jag beskriva annat, som kan vara av vikt, eller rent utav viktigare, för ett gott liv.
Det finns en historia om hur man forskade om åderförkalkning, atheroscleros, på kaniner.
Man hade delat in dem i två grupper. Den ena fick skadligt foder med hög fetthalt, som man förväntade sig skulle ge kärlförkalkningar, den andra fick »nyttigt« foder. Efter en given period tog man ut små bitar av kaninernas blodkärl för analys, men till forskarnas besvikelse fann man ingen skillnad i kärlförkalkning. Detta var förvånande och man gick igenom alla detaljer i undersökningens utförande. Det visade sig då att kvinnan som gav försökskaninerna mat kelade oerhört mycket med alla.
Man bestämde nu att göra om försöket men att fodret då bara skulle kastas in till alla kaninerna och de fick inte visas någon ”kärlek” eller omtanke.
Vad blev resultatet – jo, nu fick de med den feta maten kärlförkalkningar, men inte den andra gruppen.
Denna historia kom jag att tänka på när jag häromdagen tog del av en spännande medicinsk undersökning från USA. Där hade man följt 700 män noggrant i 70 år, allt ifrån medicinska data som kolesterolvärden, blodtryck, med mera, men även sociala faktorer som ekonomi och sociala relationer.
Resultaten av denna långa undersökning är intressanta och viktiga. De visar nämligen, att den helt avgörande faktorn för ett gott och långt liv inte var blodtryck, kolesterolvärden och annat utan goda relationer. Inte bara i parrelationer utan goda relationer i allmänhet. De med få eller inga sociala kontakter mådde sämre, hade mer sjukdomar och dog vid tidigare ålder.
Goda relationer var således den enskilt viktigaste faktorn för ett gott och därmed friskare och längre liv.
De med goda relationer hade även haft förmågan att efter pensioneringen skaffa sig nya kamrater, bekanta och umgänge.
Precis som vår rörelseförmåga är orättvist fördelad här i livet, har vi även olika förmågor till att relatera och skapa goda relationer. Men även det kan tränas, och åtgärdas. Jag tänker på den viktiga roll som exempelvis SPF Seniorerna spelar i dessa sammanhang, med att föra oss människor samman.
Samtidigt tycker jag att vi som har det enklare att umgås med människor, även ska tänka på dem som sitter ensamma eller har »kontaktsvårigheter«. Vi får hälsa lite frikostigare på dem vi inte känner, le så ofta det känns rätt mot någon okänd, låna ägg av grannen, ja, bry oss lite extra om varandra.
Om inte annat kan vi alla promenera eller sätta oss på en bänk i ett grönområde en halvtimme per vecka. Det har visat sig att det motverkar demens och depression. Och så kanske man får tillfälle att skapa en ny livgivande relation på köpet.
