Novell – Blekt sammet
Illustration: Iva Troj
Novelltävling | Läsning

Novell – Blekt sammet

Birgitta Johanssons känslosamma vardagsbetraktelse kom på delad tredjeplats i Seniorens novelltävling.

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-07-29

Hon la inte märke till att dammsugarslangen försåtligt korvat sig runt foten på golvlampan, så att den nu föll mot soffbordet med ett brak. I fallet drog den med sig blomvasen som välte och lät sitt vatten flöda ut över bordet ner i mjuka mattan. Hon svor till och sparkade hårt på dammsugaren men ilskan ersattes snart av olust. Helst ville hon sätta sig på golvet och storgråta.
Det var egentligen inte dammsugarens fel. Det var mannens. Fem timmar var det sedan han gick ut för att köpa en fåtölj på auktion. De hade varit på gårdagens visning och hon hade genast sett stolen, att det var den som skulle stå bredvid golvlampan, på lagom tv-avstånd. Den var som ny med ett tyg som kunde vara Josef Franks. Hon hade provsuttit den och hennes onda rygg sa: Den tar vi. Den lyxen kunde hon unna sig. Det var längesen de hade köpt något nytt och stolen skulle bli ett lyft där i vardagsrummet.
Men det skulle inte behöva ta fem timmar att ropa in en fåtölj. Om någon kunde såsa så var det han. Såsa och hålla sig undan. Städning till exempel.

När hon till slut hörde hissdörren slå igen var lägenheten färdigstädad. Fast hon väntat så länge blev det fel att han dök upp just nu. Hon var på väg att göra sig en kopp kaffe, sätta sig i soffan och ägna sig åt det halvlösta korsordet. Ha en trösterik ensamstund. Men det var ju ändå bra om stolen kom på plats. Hon hade röjt och stuvat om möblerna så det fanns bra utrymme för den. Golvlampan var ställd i ett hörn och den tomma golvytan ropade efter stolen.
Nu stod han där i dörren. Glodde in i köket just som hon hade lyft kaffeburken från hyllan. Irritationen kittlade ryggraden, ville ut. Måste han se ut så där? Stirra som ett fån utan att säga nåt. Och med kepsen gubbigt nedtryckt på huvudet. Det kom för henne att han liknade en karl-johanssvamp som sett sina bästa dar, anfrätt av sniglar och höstregn. Lite bestört över den uppdykande associationen vände hon bort blicken, det var inte så hon ville se honom. Hon blev ledsen över att hon inte blev glad när han äntligen dök upp. Ville att det skulle kännas som förr när han kom hem. Att han alltid skulle vara lika ung och full av liv som då.

Hon sa – och försökte låta neutral på rösten fast hon hörde hur hopklämd den lät av allt det där som låg och skavde i henne:
– Du tog god tid på dig, må jag säga. Och var har du stolen?
Han tog av sig kepsen, kliade sig i nacken, krånglade sig ur ytterrocken, hängde upp den alltför ordentligt över en galge innan han svarade:
– Ja det tog lite tid. Och det blev ingen stol.
Hon såg på honom med ögon som frysta slånbär. Upprepade:
– Ingen stol? Hur då ingen stol?
– Nja, den blev för dyr. Men jag har gjort ett riktigt fynd.
Nu lät han glad på rösten och halade upp ett grönt bylte ur fickan. Han klev in i köket och lät sex stora matskedar glida ur byltet och rassla ner på matbordet.
Slånbärsögonen svartnade och hon tittade stint på honom. Nålade fast blicken tills hans entusiasm långsamt rann undan och han hukade sig inför hennes reaktion.
– Är det vad du har gjort hela den här tiden? Köpt sex skedar i stället för en stol? Har vi inte nog med skedar? Är det meningen att jag ska hålla på och putsa de här också? Vi har skedar till ett helt regemente. Ska jag kanske lägga dem här på golvet under lampan? Här! Och armen slog ut i en gest mot det tomma utrymmet.
– Jag sätter inte min fot i det här rummet innan det kommer en fåtölj på den här platsen. Lika fin som den du inte köpte. Bara så du vet.
Han tog tag i hennes arm, försökte lugna.
– Jo, men jag hade ändå uppfattningen att du inte var helt förtjust i den där stolen. Sa du inte att den kanske var i blommigaste laget?
Så tog han en av sina skedar, höll den mot henne, viftade lite med den som för att få henne att inse hur värdefull den var.
– Dom här skedarna är silver från 1700-talet. Ser du stämplarna? K2 och kattfot. Och det är verkliga rariteter. Jag betalade ett underpris för dem!

Nu kunde ingen kraft i världen hålla henne tillbaka. Men samtidigt var det som att hon klev ut ur sig själv och lite bestört betraktade det som hände. Hur hon slog skeden ur hans hand och sopade till de andra som låg på bordet så de flög över hela köket. Hur hon dunkade med knytnävarna mot hans bröst och skrek ut sin ilska över en vuxen karl som fyllde huset med gamla silverskedar när han knappt hade skåp att förvara dem i och dessutom en ynka pension att leva på. En som bara tänkte på sig och sitt medan hon gick här hemma och väntade. Nej städat hade hon gjort, medan han … Och hon som verkligen hade sett fram emot den där stolen, tänkt på den hela tiden.
Hon avslutade uppträdet med att sparka omkull en köksstol och rusa in i sovrummet.
Dörren skrällde och väggarna vibrerade. Ett vingligt stearinljus föll ur sin hållare i kökslampan och hamnade med ett litet klirrande över det dyrbara silvret.

Gråten fick värka bort i halsen, sjunka ner mot annat hon samlat på sig genom åren.

Han stod kvar, lite hopsjunken, och stirrade rätt in i väggen. Som om han inte riktigt tagit till sig, som om det inte var han som var föremålet för all denna uppståndelse och detta oväsen. Han tänkte att hans hustru inte borde bete sig som en femtonåring, att hon borde lära sig att hantera andra människor lite varsammare. Att det inte blivit bättre med åren.
Naturligtvis hade han dåligt samvete. Hon var duktig på att framkalla skuldkänslor. Han ställde upp stolen, samlade med viss möda ihop skedarna, lindade varsamt in dem i det mjuka tyget och gick in i badrummet.
När han kom ut därifrån stannade han och lyssnade. Det var tyst inifrån sovrummet. Efter några sekunder knackade han försiktigt på dörren. Hade hon möjligen tänkt sig någonting till kvällsmat? Ville hon inte ha något att äta för egen del? Han skulle inte ha något emot en liten matbit även om det var sent.
Tystnad, tystnad. Värre än allt annat.

Hon låg påklädd, ovanpå sängen, stel som en planka, med knutna händer och armarna längs sidorna. Stirrade upp i taket, såg hur gatlyktornas ljus bröt igenom persiennen och gjorde mönster i taket med hjälp av trädgrenarna utanför. Vinden därute fick mönstret att darra, flytta sig och skifta form. Hon vände huvudet åt olika håll, såg sig omkring i halvdunklet. Tavlorna hade förvandlats till svarta fyrkanter i halvmörkret, den gamla hemvävda bonaden också, byrån stod hög och sträng med sina stumma prydnadsföremål. Allt var som vanligt men de välbekanta föremålen runt henne kändes så främmande i kväll. Men det hände ofta att hon upplevde föremålen i hemmet, deras hem som de byggt upp tillsammans under så många år, möbler, tavlor, prydnadssaker, som totalt likgiltiga, och det berodde väl på att det var som det var. Att hon levde med en man som visserligen inte gjorde stort väsen av sig, men som nästan hade blivit som en del av möblemanget. Allt var så förutsägbart. Allt var så förutsägbart. Det hade hänt gradvis och när det var som värst kunde hon höra hur tristessen knaprade små hål i vardagslivet.
Ibland blev hon rasande på honom för småsaker. Det räckte att han slängt sina skitiga strumpor på golvet eller glömt plocka undan kaffekoppen efter sig. Han blev inte längre förvånad över hennes utbrott, gick bara in i arbetsrummet och stängde dörren försiktigt efter sig eller tog sin fula mössa och gick ut på stan en sväng. Om han ändå själv kunde bli förbannad någon gång! Bjuda på lite motstånd! Be henne hålla käften åtminstone. Hon hade hellre sett att det var han som dängt skedarna i golvet, gått ut och slängt igen dörren efter sig, skrikit och gapat, när han nu inte möttes av förståelse. Då hade hon haft något att slåss emot. Men han föredrog att vara måltavla, som visserligen darrade till när pilarna kom farande, men vad mer? Och silverskedar – var det något för en karl att hålla på med?
För andra gången idag ville hon börja storgråta, men hon tänkte inte ge honom chansen att känna sig behövd och komma in och hålla om henne och trösta henne på sitt tafatta sätt. Gråten fick värka bort i halsen, sjunka ner mot annat hon samlat på sig genom åren.
Långsamt blev det lugnare inom henne, skuggspelet i taket var som en vaggvisa från förr, tankarna tappade fotfästet. Hon slutade älta tillvaron och somnade.

När hon vaknade hade skuggorna i taket förändrats och hon förstod att det var över midnatt. Inga trafikljud hördes utifrån. Men sängen bredvid henne stod tom. Vad höll han på med? Det hade aldrig tidigare hänt att han inte kommit och lagt sig efter ett tag när hon fått ett utbrott och vräkt ur sig saker. I vanliga fall la de sig alltid samtidigt.
Hade han gått ut igen? Allt var så tyst. Precis som om hon varit ensam i lägenheten. Något kändes mycket fel. Tänk om han låg livlös därute – han hade dålig kondition och kanske hade han ändå farit illa av det som hänt. Hon hade ju faktiskt slagit honom. Hjärtinfarkt? Stroke? Och vad skulle hon göra då? Vad gör man ensam i en tigande lägenhet? När man alltid har varit två?
Hon satte sig upp, lyssnade. Tystnad. Då klev hon upp ur sängen. Försiktigt öppnade hon dörren och kikade ut genom en liten springa. Hon såg rakt genom den smala serveringsgången och in i köket där lampan spred ett varmt ljus över köksbordet. Han satt där, lätt böjd över något och bordsskivan var övertäckt av saker. Det var som en scen på en liten teater.
Hon stod kvar, sköt upp dörren en aning och såg bättre. Det som låg på köksbordet var tydligen allt hans samlade matsilver från 1600-talet och framåt. Där låg knivar, gafflar och skedar i olika format sorterade i högar. Själv bläddrade han i en bok med ett förstoringsglas bredvid sig.

Innan hon hann bli ilsken igen över att han satt där och höll på med meningslösheter långt frampå natten hände något. Det plingade till i hennes medvetande, som en knäppning mot ett kristallglas, och hon såg honom med strålkastarskärpa. Hon såg bara honom. En äldre man med nästan vitt hår som lite oklippt smög sig över skjortkragen. Kavajen som han hängt upp på stolsryggen bakom sig släpade i golvet och den skrynkliga skjortan var på väg upp ur byxlinningen. Han kisade närsynt, nu blinkade han flera gånger i följd och for med handen över ansiktet som om han försökte stryka bort tröttheten. Hon såg tydligare än någon gång fårorna i pannan och utmed kinderna, såg att han var lite kutryggig och luggsliten. Tanken for igenom henne att när han var ung och stark och het på livet kanske inte heller han tänkte sig att livets höjdpunkt skulle bli att köpa gamla skedar på en stadsauktion.
Där hon stod, blickstilla, upplevde hon att han kom alldeles inpå henne, så nära att hon kände värmen från hans hud. Och det blev nästan svårt att andas. Känslorna ville ut ur kroppen, de tog plats i hennes händer, och blev till en intensiv önskan att röra vid mannen där vid bordet. Hon ville gå fram till honom, ta om honom,sätta sig ner på golvet med ryggen mot väggen och han skulle sitta bredvid henne, och hon skulle dra honom mot sig, ha hans huvud mot sitt bröst och hon skulle stryka hans hår och säga förlåt, förlåt!
Men hon hejdade sig och stod kvar, helt generad över den oväntade intimiteten. Rätade på ryggen och harklade sig sedan så att mannen tittade upp från sina skatter och såg på henne där hon stod lite avvaktande i dörröppningen. Han log lite prövande mot henne och sa milt:
– Jag trodde du sov.
Hon svarade inte, stängde bara dörren sakta. Innan hon klädde av sig för natten fällde hon ner persiennerna i sovrummet, drog för de blekta sammetsgardinerna och tänkte att det var så det kändes just nu – som blekt sammet.

Novell av Birgitta Johansson

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-07-29

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hornsgatan 172, Stockholm
Postadress: Box 38063 100 64 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas