Gunilla Glans har författat en humoristisk novell som platsade på prispallen i Seniorens novelltävling. Delad tredjeplats blev det.
Jag ska flytta har de fått för sig, mina barn. Alla tre. De är så eniga så. Överens för en gångs skull. Det kan ju vara roligt att få uppleva det som omväxling. Umgåtts med varandra har de ju inte gjort de senaste tio åren. Men i dag ska de komma hit alla tre. Tillsammans. Jo, jag tackar. För och åka med mig till det där pensionärshemmet eller vad det nu var de kallade det. Seniorbostad, tror jag att de sa. Jo, jo, det låter det. Modernt och fint. S e n i o r. Är det vad man har blivit sen pappa gick bort? På hans tid var man professorskan. Det var tider det. Identitet. Självaktning. Man var någon. Senior, vad är det? Enligt mina gamla latinkunskaper betyder det rätt och slätt äldre. Fast jag kommer också ihåg att ordet användes när jag var scout. En gång var jag seniorscout och det betydde att jag fick vara ledare för de yngre, mera omogna scouterna. Undrar om mina barn har tänkt på den betydelsen, att jag är gammal nog för att leda yngre och omogna individer. Åtminstone kan jag fortfarande ta hand om mig själv vad gäller livets nödtorft. Och det räcker bra för mig. Siv, min gamla skatt, kommer bara hem och hjälper mig några timmar i veckan. Annars klarar jag mig själv i min trivsamma och rymliga våning som jag bott i under snart femtio år. Men nu tror visst barnen att de ska ändra på det.
– Mamma, du kan inte fortsätta och betala den där skyhöga hyran, mamma, köket är så omodernt och slitet, mamma, tänk vad många rum att städa. Siv håller ju också på att bli gammal. Nu när pappa inte lever måste det väl kännas ödsligt att bo ensam i våningen.
Så där låter det varje gång vi pratar i telefon med varandra eller när vi träffas någon enstaka gång. Ända sen pappa gick bort för fem år sen har de tjatat på mig. Ja, det var bättre förr när pappa levde. Honom försökte de inte styra och ställa med.
Nu ringer det på dörren. Jag lägger ifrån mig tidningen, reser mig långsamt från min sköna insuttna fåtölj och hämtar nycklarna på kroken i serveringsrummet. Går försiktigt mot dörren. Men käppen låter jag vara. Fattas bara. De ska inte få tro något. Blodtrycket hänger med bra, jag är nästan inte alls yr, och höften känns riktigt stadig i dag.
Jag låser upp de tre låsen och öppnar dörren. Där står de på rad. Ser nästan högtidliga ut. De kommer in hallen, kramas och har sig. Johan håller fram en påse från Skoghs med vaniljhjärtan. Mina älsklingskakor.
– Kan vi ha till kaffet när vi kommer tillbaka, lockar han med ett brett leende.
Det var värst vad de anstränger sig i dag. Och tid har de. För det mesta har jag fått höra hur hemskt mycket de har att göra. Jämt och ständigt. Det är jobben och villan och bjudningarna och sommarhusen i Frankrike och fjällstugor och båtar och tjänsteresor och golfen och jag vet inte allt. Jag blir trött bara jag tänker på deras intensiva liv.
Men i dag har de tydligen tid, för en gångs skull. För gamla mamma. Senioren. Och omsorger tycks de också ha. En riktig familj försöker de ge sken av att vi är. Vad har de tagit åt dem? Det måste vara väldigt viktigt det här med seniorhuset. För dem. Det är allt tur att de inte vet vad som rör sig i huvudet på seniormamma. Men en biltur ska bli roligt att komma ut på. Det var minsann inte i går. Sådana här utflykter är säkert bra för blodtrycket och yrseln. Och vaniljhjärtan kan man ju alltid få ner.
Vi åker i Hermans bil, och det är jag glad för. Säga vad man vill, men bra bilsmak har han i alla fall. Mercedes, det hade pappa och jag också. Jag njuter fastspänd i framsätet och lyssnar på Johan och Hildegard som maler på i baksätet. Eller rättare sagt jag låtsas att jag lyssnar, hummar lite då och då. Jag har ju hört allt förut. Tror de att jag är senil kanske och inte minns?
Herman känner den där direktören som rår om seniorhuset så han har fått nycklarna av honom till den lediga lägenheten som de har tänkt sig för min räkning. Han kör ända fram till huvudingången. Spretiga, halvvissna pelargonstänglar i betongkrukor möts vi av där Herman parkerar.
Barnen verkar utom sig av lycka över den exklusiva inredningen.
Snabbt är han ute ur bilen, springer runt och öppnar bildörren på min sida. Hildegard står där redan och sträcker fram en hand för att ta emot mig. Hon tar ett rejält, hårdhänt tag om min arm. Jag rycker till av smärta. Hon kan förstås inte tänka sig att armen är öm och skör efter benbrottet för några månader sen.
– Släpp mig, säger jag irriterat och drar undan armen. Jag kan gå själv. Hur tror du att jag gör när jag går och handlar ensam i hallen?
Hon ser plötsligt ledsen ut och jag försöker mildra min högljudda reaktion med att ge henne en komplimang för hennes eleganta duvblå kappa. Men jag säger inte vad jag tänker om det exklusiva märket. Balenciaga. Hon har allt en förmåga att slösa och unna sig av det allra dyraste. Annat än när hon fortfarande bodde hemma. Då höll jag igen. Sparsamhet är en dygd försökte jag inpränta i mina barn. Vet inte om det hjälpte, Hildegard var ändå alltid avundsjuk på sina klasskamrater som hon påstod fick både fler och finare kläder än hon. Och det var mitt fel som inte förstod, tyckte hon när hon grät floder och ställde till med scener. Inte lätt för mig att vara konsekvent då. Det hände att jag föll till föga en och annan gång. Pappa hade jag ingen hjälp av, han drog sig ju alltid undan när det blåste upp till storm.
Så är vi inne i lägenheten.
– Titta här, se så praktiskt och bekvämt, vad lättstädat, vilka fina tapeter, här kan man ställa byrån. Och här utanför ligger den gemensamma matsalen, man slipper äta ensam, behöver inte laga mat. Och hobbylokal, gymnastiksal, sällskapsrum … Det blir en lång promenad i seniorhuset för att upptäcka och beundra alla märkvärdigheter. Barnen verkar utom sig av lycka över den exklusiva inredningen. Till slut ringer alla deras superlativer i öronen på mig och jag blir tvungen att avbryta dem.
– Ja, ni har ju ont om tid och skulle ha glädje av både matsal, att få maten lagad och gå till dukat bord. Dessutom är lägenhetens färger och tapeter i er smak. Rymligt och modernt badrum med allehanda finesser, det vore väl något. Sällskapsrummen idealiska, praktiska att hyra när ni har era fester och bjudningar, och aktiviteter har ni ju massor av så hobbyrummet kan nog komma väl till pass. För att inte tala om hur mycket ni kan träna i gymnastiksalens alla apparater. Säkert finns det också möjlighet att hyra ett litet gästrum åt mig när jag kommer på besök.
– Slå till, någon av er, säger jag, och känner mig som en riktig senior, en som kan leda yngre, omogna individer.
– Nu vill jag hem och äta vaniljhjärtan.
Novell av Gunilla Glans
