Vi gnäller rätt mycket, lite till mans. Om väder, krämpor och vänner som inte ringer. Är det så att vi egentligen bara längtar efter lite tröst och gemenskap?
Klas Hallberg är föreläsare och författare och en mästare på att se det komiska i vårt mänskliga beteende. Varför vi gör som vi gör och säger det vi säger. Vad tänker han kring det här med gnäll?
– Å ena sidan finns det ju gnäll som i grunden är relationsskapande. Man gnäller lite om vädret, eller hur stressigt det är, och vips känner vi oss lite bundis med varandra. Men sen finns det gnäll som kan bli lite ”töligt” på ren värmländska. Alltså ganska tråkigt.
Tre sorter
Ja, det är skillnad på gnäll och gnäll. Efter lite reflekterande kommer Klas fram till att det nog finns två, eller faktiskt hela tre sorters gnäll.
– Dels är det det där ytliga relationsskapande gnället, när man snackar med grannen om hur uselt väder det är. Sedan har vi det terapeutiska gnället, där vi öppnar oss mer och pratar om sådant vi tycker är jobbigt. Och så har vi tråkgnället, där man faktiskt inte ens bryr sig om hur gnället tas emot. Man bara gnäller.
”Gnäll kan bygga broar”
Liria Ortiz är psykolog och psykoterapeut:
Varför gnäller vi?
– Gnäll kan fylla olika funktioner, till exempel att man vill känna gemenskap. På en arbetsplats kanske man klagar över sin chef, eller hur stressigt det är, sådant man har gemensamt med sina kollegor. Men egentligen har man inte för avsikt att ändra något, man säger det mest för att bygga broar. Det kan vara bra, men det kan också skapa problem i förlängningen. Väldigt ofta gnäller man utan att vara redo att göra en förändring.
Hur hanterar man en gnällperson?
– Man ska försöka att inte ge så mycket uppmärksamhet till personen, och när den börjar älta kan man försöka byta ämne. Det funkar inte alltid, men ibland.
Och om man själv är rätt gnällig av sig?
– Försök stoppa dig själv. Tänk på att varje gång man gnäller förlorar man en liten bit av livet, istället för att försöka förändra något. Många känner sig till exempel ganska ensamma, och om man då börjar ”klaga” och gnälla den korta stund man träffar en annan person, är det ganska synd.
– Men man kan heller inte tvinga sig själv att tänka positiva tankar, då kan det blir lite som elefanten i rummet, något man inte får prata om men egentligen är det enda man kan tänka på.
– Livet är roligt och sorgligt om vartannat. Man får försöka acceptera att man har mörka tankar, men ändå inse att just nu bjuder livet på det här, som faktiskt är ganska bra. Det handlar om att styra sig själv lite.
Gnäll kan vara positivt
Det ytliga och relationsskapande gnället kan ha en hel del positivt att komma med. Vad ska man prata med människor man inte känner så väl om, om inte det dåliga vädret och tågen som alltid är försenade? Det får oss att känna en viss gemenskap, vi sitter alla i samma båt och det är precis lika synd om oss alla, faktiskt.
– Kallpratet måste uppgraderas, det fyller en viktig funktion. Vi gnäller ofta på amerikanarna, att de är så ytliga. Men kallprat skapar gemenskap. I USA pratar folk med varandra i hissen, det gör man inte på samma självklara sätt här.
Jobbigt på riktigt
När man tar sig förbi det ytliga gnället om väder och förseningar kommer man till ett djupare gnäll som kanske inte ens kan klassas som gnäll. Då öppnar man sig lite mer och pratar om sådant som man faktiskt tycker är jobbigt, på riktigt.
– Man kanske har en eller två i sitt liv man kan använda till att gnälla inför. De får helt enkelt ta lite mer än andra, de blir till något slags ventilpersoner. När man kommit förbi vädergnället och vågar visa svaghet och sårbarhet kan man lära känna varandra bättre. Det är relationsskapande, på en djupare nivå.
Gnällfri månad
Gnäll är inte alltid av ondo. Ibland är det faktiskt befogat att gnälla, menar Klas.
– Har man förbannat mycket värk kanske man kan unna sig lite gnäll. Jag tror att man mår bra av att gnälla när det är så där överdjävligt.
Det är när gnället bara går på av sig självt som det blir fara å färde, menar han. När man inte längre riktigt tänker på hur man låter, eller ens hör det. Man bryr sig heller inte om hur det tas emot. Det är ”gnälldrogen” som sätter in.
– Det blir som ett gnäll-gift, men det måste man spotta ut, annars blir det inte kul för nån. Man får gå på detox en månad, det är mitt tips. Testa en gnällfri månad, och se vad som händer! Ibland har jag haft som regel att när någon i min omgivning fastnat i gnällträsket lyssnar jag tre gånger på samma sak. Sedan säger jag: ”nä, nu får du ringa någon annan”.
Gunilla Granström, 73:
”Att sjukdomar och kroppsliga besvär kommer upp i samtalen när man är lite äldre är egentligen lika naturligt som att man pratar barn och förlossning när man är i den fasen av livet. Livet ser ju annorlunda ut nu, det händer att människor runt omkring en dör, och därför kommer ju även döden närmare och blir ett samtalsämne.
I 40-årsåldern ägnade jag inte mycket tid åt att tänka på döden, vad jag minns, men den är mer närvarande nu, förstås. Inte tänkte jag på om det var halt väglag heller! Med mina vänner nu är det lite som för Astrid Lindgren, att vi pratar om ”döden, döden” först, och sen kan vi ägna oss åt annat!
Jag umgås ofta med människor i olika generationer, och då blir det också blandat prat. Träffas man bara med människor i sin egen ålder och pratar sjukdomar och andra skavanker, då blir ju ålderdomen väldigt påtaglig, och väldigt tråkig. Jag tror att man måste försöka söka sig till det som blir till glädjeämnen. När jag gick i en teatergrupp till exempel, pratade vi inte sjukdom och död fast vi alla var i ungefär samma ålder. Där var vi så inriktade på att spela teater.
Om jag känner mig lite deppig brukar jag söka mig till de allra yngsta. Min brorsdotters barn, Adam, 2 år, honom är jag kär i! Med barn är det här och nu, vare sig du har ont i en höft eller inte.”
Gnäll-etikett
Lyhördhet och inkännande är lika viktigt åt båda hållen. Den som behöver ”gnälla av sig” måste känna när tröskeln är nådd och mottagaren inte kan ta emot mer, och den som lyssnar måste vara en bra lyssnare om man ska kunna ta sig vidare till någon djupare nivå i relationen.
Utan att vi tänker på det finns det osynliga regler för hur mycket man får gnälla, och när. Säger man ”hur är det?” i förbifarten till någon, är man knappast beredd på en lång utläggning om sömnlöshet eller krossade hjärtan.
– Det kan nog finnas gränser för hur ärlig man ska vara i vissa lägen. Ibland kanske man ska ljug-gnälla för gemenskapens skull, på samma sätt som det finns en respektlöshet i att börja prata för mycket i en hiss, när någon bara frågar hur det är.
Hur förhåller man sig till riktiga gnällspikar, om man nu råkar ut för en sådan?
– Det beror lite på vilken relation man har till personen i fråga. Är det en granne eller en ytlig bekant kan man ju faktiskt välja att undvika den personen, men är det i en nära relation går det ju inte på samma sätt. Antingen kan man vara lite nyfiken och försöka nysta i vad det är människan egentligen säger. Ofta finns det ledtrådar i gnället som man kan börja nysta i och hitta fram till kärnan. ”Hur tänker du då?” är en bra fråga till exempel.
Inte mitt problem
Men en sak – nog är det väl märkligt att det mest är andra som gnäller…
– Vi har som någon slags censurmaskiner i hjärnan som kan identifiera gnäll hos andra men inte hos oss själva. Eller hur går det annars till att det är så många som gnäller, men det är inte du eller jag?
Ja, det kan man undra…
