När väljer Inspektionen för vård och omsorg att sätta ner foten? När anser myndigheten att lagen inte följs? Senioren har studerat två aktuella fall.
IVO, inspektionen för vård och omsorg, granskar särskilda boenden och kan besluta att kommuner måste vidta åtgärder. Följer kommunerna inte IVOs beslut kan inspektionen döma ut vite. Målet är att det ska vara dyrare att låta bli att vidta åtgärder än att inte göra någonting.
Men när anser IVO att det krävs åtgärder? Här är två fall där kommuner inte levt upp till kraven:
Larm från Hudiksvall: ”Utan dröjsmål” en omöjlighet
Hudiksvalls kommun. Nattbemanningen på Forsagårdens äldreboende är så liten att personalen helt enkelt inte kan ha ”uppsikt över och utan dröjsmål” hjälpa de boende, konstaterar IVO i sitt beslut från januari.
Grundbemanningen på boendet – med 29 äldre på fyra avdelningar på markplan varav en har två våningar – är två personer. En av dem lämnar boendet i cirka 45 minuter per natt för att göra insatser på andra håll utanför äldreboendet. Dessutom måste en personal lämna Forsagården för att åka på i genomsnitt två larm per natt.
Hjälp och stöd och säkerhet måste enligt lagen tillgodoses nattetid på ”avdelningar där personer med demenssjukdom eller demensliknande symptom befinner sig”, något som alltså Forsagården inte klarar av att leverera med de resurser politikerna tilldelat boendet.
IVO kräver att ”…bemanningen måste vara sådan att personalen har uppsikt över de boende, kan vara tillgänglig och ge det stöd och den hjälp de som bor där behöver. I särskilda boenden för äldre med demenssjukdom är närheten till personal dygnet runt särskilt viktig för att uppnå trygghet och säkerhet”.
Det var från början personalen på boendet som satte IVO på spåret.
I beslutet kräver IVO att kommunen nu vidtar åtgärder och återrapporterar till myndigheten.
– Vi talar inte om exakt vad som ska göras eller hur personalen ska förstärkas, säger IVOs enhetschef Anna Karin Nyqvist till Senioren.
– Det är kommunens sak att bestämma. Det avgörande för oss är att man trovärdigt visar hur man ska tillgodose de boendes behov.
Över hundra fall
Under 2015 utredde IVO 102 klagomål på särskilda boenden från enskilda personer.
I elva fall beslutade IVO att kräva åtgärder.
Det finns totalt 771 särskilda boenden för äldre i landet.
Källa IVO
Katrineholm bröt mot lagen – Nu väntar 600 000 i böter
Om en kommun ändå inte skärper sig är det IVOs skyldighet enligt Socialtjänstlagen att dra åt tumskruvarna. Hot om vite är det viktigaste redskapet.
Ett sådant föreläggande tvingades IVO dela ut i mitten av mars till Katrineholms kommun.
Om inte missförhållandena vid Norrgläntans demensboende med 40 boende åtgärdas väntar 600 000 kronor i böter – att betalas av skattebetalarna i Katrineholms kommun.
Precis som i fallet med Forsagården i Hudiksvall begär IVO att ”samtliga avdelningar där personer med demenssjukdom eller demensliknande symptom befinner sig” ska vara ”bemannade hela dygnet på ett sådant sätt att personalen har uppsikt över och utan dröjsmål kan hjälpa och stödja de boende.”
De boende är dessutom inlåsta, konstaterar IVO, vilket även det är ett lagbrott:
”De boende kan inte öppna avdelningsdörrarna och kan inte vid behov och utan dröjsmål få hjälp med det eller få annan påkallad hjälp”.
Redan för drygt ett år sedan, i april 2015, krävde IVO att Katrineholms vård- och omsorgsnämnd skulle åtgärda bristerna vid Norrgläntan.
Det har alltså ännu inte skett, och därför har IVO dömt ut de 600 000 kronorna i böter.
Så varför fälldes då Norrgläntan? En rad omständigheter bygger upp grunden för beslutet:
Boendet består av fem avdelningar. Under natten finns en anställd på respektive avdelning. Boendet är utformat så att det inte går att ha uppsikt över mer än en avdelning i taget. När en boende behöver hjälp av två anställda samtidigt och vid raster – all personal har rätt till 30 minuters rast per natt – är det alltid en avdelning som lämnas obemannad.
När IVO gör en inspektion i oktober 2015 får alla boende insatser under natten, utom en. Hälften av dem behöver hjälp av två anställda samtidigt.
Slutsatsen är oundviklig: ”Personalen har inte möjlighet att ha en sådan uppsikt över boendets alla avdelningar att hjälp och stöd kan ges till de boende utan dröjsmål.”
