Musik är lust för Benny Andersson

Benny Andersson skulle kunna luta sig tillbaka efter en enastående karriär. Men det är alldeles för kul att göra musik. I sommar ska han ut på turné med sin orkester, BAO. – Jag känner ingen skillnad nu mot för femton eller tjugofem år sedan

Benny Andersson är påtagligt nöjd. Det har blivit mycket musik skrivet under senare tid, säger han, tillräckligt för en ny skiva med BAO, Benny Anderssons orkester. Fjorton, kanske femton nyskrivna låtar som ska bli den stomme som orkestern bygger sin sommarturné kring.
Han sitter vid det stora mixerbordet i inspelningsstudion i en gammal tegelbyggnad, nu döpt till Riksmixningsverket, på Skeppsholmen vid bron till Kastellholmen. En mysande musikmakare mitt i sin musik. Ögonen glittrar.

Man spelar och spelar och det mesta som kommer ur händerna är skräp.

Gemytlig, kamratlig stämning råder, lite vardagsrum. Medlemmar i orkestern dricker kaffe, kommer och går, kommenterar de kamrater som arbetar i inspelningsbåsen. ”Jag tror att trombonen inte är i stämning … för högt … ska det inte vara lite mer libretto?”
Orkesterledaren säger att det ska vara ”rätt städat”.
– Skippa flirparna, du spelar fint, onödigt bra … Skitbra lirat, men du är lite hög… Spela så bundet du kan, Calle, tuta lite … Jag tror inte att det ska vara så mycket böj uppåt … Inte så tokigt, Lasse, men stryk första pillet, eller spela något annat.
– Ja, jag har haft en bra skaparperiod, säger Benny Andersson. Bra ”flow”.
– Det blir så när man skrivit något som man tycker är väldigt bra. Man kommer igång, och då gäller det att haka på – för det kan ta månader innan det händer igen.

Det ska kännas i kroppen

Men han vet inte om flytet beror på tillfälligheter eller något annat, bara att det hände efter en lång period med något helt annat. Han hade i över ett år arbetat med filmen Cirkeln tillsammans med sonen Ludvig, som han driver ett filmbolag tillsammans med under det stora, framgångsrika Benny Andersson-paraplyet. Där ryms också mycket annat vid sidan av musiken, som ett hotell i Stockholm och ett stall med galopphästar i Skåne (för närvarande några föl, några åringar och fem eller sex som springer).
Du har skrivit musik i många år. Har din skaparkraft förändrats?
– Det tror jag inte. Det är fortfarande lika lustfyllt att gå till jobbet varje dag och sätta sig ned och försöka göra något. Jag känner ingen skillnad, det är inte annorlunda nu än för femton eller tjugofem år sedan. Samma process. Man har ingenting mer än sin flygel, och man ska göra något som känns i kroppen.
Ändå händer oftast ingenting när han sätter sig ned vid sin flygel eller sin Synclavier, sin ”synt”, säger han. Sammanlagt har han fått ihop kanske tjugo timmar musik på femtio år. I genomsnitt tjugofyra minuter per år…
– Man spelar och spelar och det mesta som kommer ur händerna är skräp.
Men du har ju ändå en fantastisk katalog med bra musik, och du har förnyat dig gång på gång. Pop, ABBA, Chess, Kristina från Duvemåla, folkmusik, filmmusik, BAO-låtar…
Benny Andersson medger att det kan bero på ”en viss begåvning”. Men han hävdar också att hans låtkatalog kan vara ett resultat av att han helt enkelt suttit vid sitt piano ”i många decennier”.
– Och förmågan att göra ett urval. Jag kan spela något för dig nu, hitta på, improvisera. Men det är inte det man gör när man försöker skriva musik. Då försöker man komma fram till det som finns någonstans i klaviaturen, eller i händerna, eller i hjärnan eller var det nu sitter. Något som redan har en struktur. En improvisation har ingen sådan struktur. Musik måste vara klar innan man spelar den.

För att jag kan och vill

Benny Andersson fyller 70 i december i år och skulle kunna dra sig tillbaka när som helst, rik och mätt på framgångar.
Varför fortsätter du?
– Bra fråga. Jag tror att det är mest för att man kan. Och för att man vill. Det handlar ju inte om pengar, verkligen inte, det har det inte gjort på länge. Det handlar om att göra något man tycker att man har lite grepp om. Kan det bli lika bra nästa gång? Det är inte så säkert…
Han tycks ha en outsinlig källa av musik inom sig. När han invaldes i Musikaliska Akademien 2007 beskrevs hans musik – ”med rötter i folkmusik” – som gränsöverskridande. Benny Andersson själv brukar säga att han är uppfödd på rock’n roll, dragspel och fiol och att han har många olika slags förebilder, från Jules Sylvain och Evert Taube till Brian Wilson, Lennon-McCartney och Stevie Wonder. ”De betyder lika mycket, på olika sätt”.
Numera lyssnar han nästan bara på klassisk musik, i synnerhet Bach. Musikkritikern Martin Nyström i DN har påpekat att Benny Andersson redan under Hep Stars-tiden i slutet av 1960-talet hade ”barockens lätt mekaniska driv och typiska arpeggiofigurer i fingrarna”.
Får du idéer från Bach?
– Nej … jo, det är möjligt. Jag tror att allt som kommer ur mig är ett resultat av det som kommer in i mig – men det måste väl gälla alla som skriver eller målar eller komponerar …
Han tror inte att hans eget känsloläge, om han är glad eller ledsen, är direkt applicerbart på hans musikskapande.
– Men man kanske har något grundläge som är en tillgång. Jag tror att jag har att ta av, något slags kärna som gör att musiken får en avsändare.

Gör saker av värde

Sedan länge är Benny Andersson djupt engagerad i mycket som inte har direkt med hans egen musikverksamhet att göra. Han har bland annat stött Feministiskt initiativ, sett till att en bok med svenska fåglars sång blivit utgiven, stött konstnärer som Peter Johansson (se faktarutan här intill), mycket aktivt deltagit i protesterna mot Slussen-bygget, och han arbetar i en rådgivande grupp som samlar in pengar till den nya Musikhögskolans inventarier och infrastruktur.
På 70-talet kritiserades ABBA ofta från vänster för brist på engagemang. Benny Andersson har sagt att han så här i efterhand kan sakna att han inte var särskilt politiskt engagerad – men att han nu tagit igen detta.
– Man kan inte bara komponera. När man lever ett så priviligierat liv som jag gör – och har fått möjlighet till det eftersom det gått så otroligt bra – får man vara lite varsam med den tid man har och se till att man bara gör saker man tycker har något värde.

Det handlar också om att söka nya utmaningar inom musiken. Benny Andersson och Björn Ulvaeus har talat om att göra ännu en musikal. Benny markerar förtjusning, men han våndas.
– Det tar så lång tid och det innefattar så mycket arbete som inte bara är kul. Det handlar om en treårsplan, och många ingredienser ska fungera. Det är dyrt, man måste ha en scen och framför allt måste man ha en bra story och några som kan framföra den.
Nej, de har inte något riktigt bra ämne, inte ännu. Han skulle helst vilja göra något som ingen vet vad det är och helst inte använda ett litterärt verk som förlaga (à la Vilhelm Mobergs utvandrarsvit).

Jag tror att jag har att ta av, något slags kärna som gör att musiken får en avsändare.

Den 5 juni är det precis femtio år sedan Benny Andersson på turné med Hep Stars och Björn Ulvaeus på turné med Hootenanny Singers träffades en sen kväll, eller tidig morgon, i Linköping och ett tycke uppstod som förändrade den svenska musikhistorien. Detta ska de fira på själva årsdagen, men inte offentligt.

Studio på Skeppsholmen

Men nu, i inspelningsstudion på Skeppsholmen, handlar det om BAOs nya skiva. Dess enda rent instrumentala låt, En gång till, ska kompletteras av några blåsare och stråkar. Det är en riktig dansbandslåt, en tryckare som kommer att få dansanta att hasta upp på dansgolvet när Benny Andersson slår in låten för BAO i den förhoppningsvis ljumma julikvällen under den sommarturné som inleds den 21 juli på Trädgårdsföreningen i Göteborg.
Det blir alltså mycket nytt, men orkesterns alla beundrare behöver inte oroa sig; det kommer också att finnas gott om utrymme i tretimmarskonserterna för såväl BAO-klassiker som Vår sista dans och Du är min man som för orkesterns, Helen Sjöholms och Tommy Körbergs utomordentliga tolkningar av äldre klassiker som Gamle Svarten, True Love, Moon River och diverse ABBA-låtar.

Nya texter

Halvannan vecka efter sessionen i Riksmixningsverket spelar Benny Andersson upp några av de redan inspelade låtarna på sin Synclavier i sitt vackra kontor i granntegelhuset på Skeppsholmen, där han och hans Mono Music huserar sedan många år och där han fyllt väggarna med mycket bra konst, ”för att det är så inspirerande” – Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Olle Baertling, Jan Håfström …
Frida Hyvönen anländer. Hon har skrivit texten till en Benny-låt som på den nya skivan framförs av Tommy Körberg. Den handlar om en man i förundran. Varför har den kvinna han haft en romans med lämnat småstaden för att hitta en tjej i storstaden?
– Ja, det är en småstadsflatadansbandshistoria. Jag har försökt skriva om något som inte behandlats i någon av Bennys låtar tidigare, förklarar Frida Hyvönen.

Kompositören noterar att han verkligen inte tänker på vad hans musik textmässigt handlar om när han skriver dem.
– Och det är ganska bra. Förr tänkte jag att mina låtar handlar om det och det. Men så skrev Björn om något annat, och det var helt ok.

Meningen med Benny Anderssons Orkester är i stort sett bara lust, säger han. Orkestern uppstod för femton år sedan. Han hade samarbetat länge med Orsa spelmän när han ”råkade” skriva den låt som blev Vår sista dans och så småningom en dundersuccé.
– Den påminde om Thore Ehrling (som ledde en ledande jazz- och dansorkester på 1940- och 50-talen) och då räckte det ju inte med fem spelmän och en pianist. Låten krävde blåsare, trumpet, saxofon – och en tuba. Thore Ehrling hade visserligen inte tuba, men det ville jag ha. Tuban sätter sin prägel på orkestern, det är så vackert med melodin på tuba. Jaja, det beror förstås på vem som spelar, men när Calle Jacobsson spelar blir det vackert.

Musikerna och sångarna i Benny Anderssons orkester tillhör landets bästa. Alla utom kapellmästaren själv är yrkesverksamma på annat håll, till exempel i Orsa Spelmän, Kungliga filharmonikerna, Hovkapellet. Lars Rudolfsson är regissör till professionen och både Helen Sjöholm och Tommy Körberg har solida sångkarriärer på egen hand.
Det är inte lätt att samla alla för sommarturnéer. De lyckas kanske vartannat år. Då är det fest och lust, både för orkestern och för oss som lyssnar och dansar.

Text Kurt Mälarstedt

 

Kommentera