Om och när sjukvården i storregionerna centraliseras blir det äldre i regionernas ytterområden som drabbas, menar skribenten.
Trots att vi snart är 2 miljoner pensionärer eller en femtedel av Sveriges befolkning har vi inte fått någon reell chans att diskutera om vi verkligen behöver storregioner eller inte. För mig är detta en stor demokratifråga. Risken är stor att medborgare i gemen får ännu svårare att påverka vår framtid.
Tanken på storregioner har debatterats vid flera tidigare tillfällen. Regeringen Fredrik Reinfeldt (M) avvisade förslaget från den så kallade Ansvarsutredningen om att bilda storregioner i hela landet. Tidigare statsministern Göran Persson har kommit till samma slutsats.
Nu har frågan åter aktualiserats av nuvarande regering som tillsatt två statliga utredare – inte en parlamentarisk utredning/arbetsgrupp som vi är vana vid i den svenska demokratin. Dessa har lagt fram ett diskussionsunderlag där landet föreslås delas in i sex stycken storregioner, någonting som skulle innebära en stark centralisering av beslutanderätten.
Vi får ju inte större resurser bara för att vi skapar stora beslutsområden!
Dalarna kommer enligt förslaget att ingå i en jätteregion med namnet Svealand tillsammans med Gävleborgs, Västmanlands, Örebro, Uppsala och Södermanlands län. Befolkningsunderlaget blir så stort som 1,7 miljoner personer, varav Dalarna bara har 275 000 invånare.
Landstingsfullmäktige i landstinget Dalarna har idag 83 ledamöter. Uppskattningsvis kan det bli ett 20-tal i framtiden.
Det ”demokratiska tappet” är stort, och det oroar. Besluten hamnar längre bort, vilket försvårar för invånarna att nå och känna till vem som är deras företrädare.
Det sägs att kostnaderna för hälso- och sjukvården skulle bli lägre om storregioner införs. Det är ett ”feltänk” eftersom invånarna som finns i nuvarande landsting kommer att finnas även i storregionen, med samma sjukvårdsbehov.
Ekonomiska motiv kommer att styra ”storregionsföreträdarna”. Risken är stor att det blir nedläggningar av små och medelstora akutsjukhus inom regionen. Även vårdcentraler kan omfattas av omstruktureringar.
Sannolikt är det vi ”äldre” i regionscentrats ytterområden som kommer att få känna på de så kallade strukturförändringarna, som i klartext är nedläggningar av verksamheter. Vilka konsekvenser får detta för den enskilde medborgaren?
Även inom de andra områden som storregionerna ska svara för finns det risk för att investeringar koncentreras till de största tätorterna i de nya storregionerna. Vi får ju inte större resurser bara för att vi skapar stora beslutsområden!
Att det finns stora frågor att lösa i dagens samhälle är jag väl medveten om. Storregioner löser på intet sätt dessa problem bättre än idag.
Regering och riksdag borde istället för att driva igenom en beslutsordning, lägga sin reformiver på att fokusera på en bra skolgång för våra barn, en bra äldreomsorg samt en rättvis sjukvård och till att få fram bra bostäder för såväl unga som äldre till vettiga kostnader. Detta borde vara självklara prioriteringar för en demokratiskt vald regering med målet att låta medborgarna vara delaktiga i beslut.
Storregionsreformen är inget som vanligt folk frågar efter så låt även denna regering följa regeringarna Persson och Reinfeldt ställningstagande och avföra denna fråga från dagordningen.
Mora 4 april 2016
Arne Pettersson
