Dyrt med nya tänder – Narkos kostar extra

Att ha tänder som sitter fast i munnen borde vara en rättighet, tycker Kristina Öström, som kämpat för att få det. Men nya tänder är dyrt, särskilt som tandvård inte omfattas av allmänna sjukförsäkringen

Jag har tänder som sitter fast idag. I flera år och flera omgångar har jag inte haft det. Jag har haft provisorier som i värsta fall flutit mer eller mindre fritt i underkäken. Skillnaden i livskvalitet är enorm.
Nyss fyllda sju klev jag av ett gungbräde som slog tillbaka och tog med sig fyra färska tänder i överkäken. Sedan dess – i närmare 65 år – har mitt liv ideligen kommit att cirkla kring detta, alltså att leva med respektive utan egna tänder.
Jag fick lov att vänta tills jag fyllde 18 innan jag kunde få en fast bro. Konstigt nog minns jag inte de åren som särskilt plågsamma, trots att jag hade plast och ståltråd litet varstans i munnen – och trots att arrangemangen envisades med att gå i bitar när jag försökte tugga på något hårt.
Men det är klart, jag vande mig. Jag lärde mig att skratta lagom och undvika riktig närkontakt hur förälskad jag än var.
När jag fyllde 18 fick jag en fastsittande bro i överkäken, och åren som följde var härliga. Jag hade tänder som satt fast, jag kunde skratta hur stort som helst och tugga allt jag ville. Jag tog för givet att det skulle fortsätta så.

Var på väg mot en katastrof

Men det gjorde det inte. Under de senaste fem, tio åren har jag blivit av med den ena egna tanden efter den andra. Om det varit på grund av den ursprungliga skadan eller ren otur visste ingen, däremot var tandläkarna så småningom eniga om att jag var på väg mot en katastrof.
Jag vägrade tro det. Det kunde helt enkelt inte vara så illa efter allt jävelskap jag gått igenom i tandläkarstolen!
Ett tag verkade det inte så. Man monterade in ett antal titanskruvar, först i överkäken, sedan i underkäken, och det kändes okej att gå omkring med provisorier under behandlingsperioderna – för det var ju inte för alltid, snart skulle jag vara som alla andra igen.
Eller ja, nästan som alla andra, men det fick duga. Så länge jag slapp vattenglas på nattduksbordet var jag nöjd. Så länge jag kunde se fram emot egna fastsittande tandrader gjorde det ingenting att alla i min omgivning verkade välsignade med stora, äkta leenden.

Underkäken höll på att försvinna

Så kom dagen för drygt två år sedan när min tandläkare skakade på huvudet och konstaterade att min underkäke höll på att försvinna. Urkalkningen var så kraftig att titanskruvarna knappt hade något fäste alls längre.
– Du måste räkna med en annan lösning, sade han.
Men jag vägrade. De fick göra vad som helst, men jag skulle ha tänder som satt fast!
Efter mycket diskuterande bestämde man att jag skulle få en särskild behandling i förhoppning om att på så vis åstadkomma en förtätning av tandbenet, och sedan med hjälp av en transplantation bygga upp ett nytt underlag för titanskruvar. Men jag fick inte hoppas för mycket, snarare försöka vänja mig vid tanken på en avtagbar protes.

Åt inte med andra

Jag tror inte att jag försökte på allvar någon gång, men jag kom i alla fall så långt att jag tyckte att tillvaron var okej trots det provisorium jag måste dras med. Men jag tittade sällan eller aldrig på mig själv i spegeln utan provisoriet, och jag vägrade att tänka på det som annat än just ett provisorium.
För den som inte varit med om det själv: man oroar sig för att mojängen ska klappra, hamna snett, lukta illa, gå av på mitten, allt. Men man vänjer sig – när man måste.
Gentemot omgivningen var jag klar med att jag inte tänkte äta någonting i sällskap med andra. Kaffe och allt annat som flöt var okej, men middag – nej tack. Släkt och vänner respekterade det, utan att på något vis försöka truga ändå, och det är jag dem tacksam för.
Men det är klart, det fanns de som envisades med att ”jag förstår inte varför du måste hålla på med titanskruvar, det syns ju inte alls som det är nu.”
Oavsett om det var sant eller inte så trodde jag i alla fall inte på dem. Dessutom, de kunde ju inte gärna förstå hur det kändes att leva med protes från mitt håll …

Smärtsamt och dyrt

Alltså fortsatte jag att envisas även inför mig själv med att det var ett provisorium det handlade om, inget annat. Och efter drygt ett halvår fick jag beskedet jag hoppats på, men innerst inne egentligen inte vågat tro på – behandlingen med benförtätande sprutor fungerade!
Min tandläkare var nog nästan lika glad som jag när vi stod där och tittade på röntgenbilden. Och överraskad. Transplantationen var en framgång, benet så tätt att det borde fungera med nya titanskruvar.
Men vägen dit var fortfarande lång. Lång, smärtsam och kostsam. Man kan tycka att jag som tillbringat så mycket tid i tandläkarstolar skulle ha vant mig och blivit tåligare, men det har varit tvärtom. Jag har snarare utvecklat något som liknar en allergi mot allt vad fällbara stolar, vinande borrljud och munskydd heter.

Lånade till narkos

En gång gled jag ur stolen och ställde mig i ett hörn och sade att jag inte var med längre, jag tänkte gå hem och aldrig komma tillbaka. Som tur var hade jag en mycket förstående och tålmodig tandläkarstab omkring mig. Men jag var aldrig duktig, aldrig morsk och tuff.
Jag led. Jag försökte tänka på målet, och det hjälpte. Lite. Bara en gång begärde jag att få narkos. Det var väl motiverat för man skulle både skära och såga och skruva och sy, så det kändes underbart att slippa ”vara med”. För min tandläkare måste det också ha känts som en välsignelse att för en gångs skull få arbeta ifred. Men det kostade 7400 kronor. Och hela kalaset kostade mig närmare 50 000 kronor – efter de så kallade rabatterna …
Jag hade turen att få ett lån. Jag tycker det är vidrigt att de som inte kan få det därmed inte heller ska kunna få bästa möjliga behandling mot sin tandlossning.
Idag har det gått drygt ett halvår sedan jag ”fick” mina nya fastsittande tänder. Jag gläds åt dem varje dag och jag ler ofta mot mig själv i spegeln.
Resan hit har varit lång, dyr och ofta smärtsam, men den har varit värd det. Rätten till titanskruvar och fastsittande broar borde vara självklar för alla, inte bara för dem som har råd.

Text: Kristina Öström

Kommentera