Risken att få vänta länge på en akutmottagning är som störst om man är äldre. Det visar en analys från Socialstyrelsen.
– De första resultaten visar att risken att få vänta länge är som störst om man är äldre, kommer till akuten på för- eller eftermiddag och behöver läggas in på sjukhuset, säger Toralph Ruge som är projektledare och som kartlägger orsaker till att skillnaderna i kötider är så stora.
Personer över 80 år är den grupp som vistas längst tid på akuten. Ett besök tar nu i snitt 40 minuter längre än för övriga vuxna.
– Det kan finnas anledning för fler att se över det akuta omhändertagandet av äldre, konstaterar Toralph Ruge.
– Olika snabbspår finns redan i dag på vissa sjukhus och de behöver utredas vidare för att undvika långa och skadliga vistelsetider på akuten för våra allra äldsta patienter.
Socialstyrelsen gör årliga uppföljningar av kötiderna på landets akutmottagningar.
Årets rapport visar att den totala genomsnittliga väntetiden på landets akutmottagningar har ökat sedan förra året. Ett besök tar nu nästan tre timmar.
Skillnaderna mellan sjukhusens akutmottagningar är stora, visar undersökningen som bygger bygger på en enkät till landets 71 sjukhusbundna akutmottagningar.
– Den årliga ökningen är inte dramatisk men tendensen i riket är att väntetiderna blir längre för varje år, säger Mats Granberg, utredare på Socialstyrelsen.
Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se
2,5 miljoner besök
Jämfört med 2014 har den totala besökstiden och väntetiden till en första läkarbedömning ökat med 9 respektive 2 minuter.
Akutbesöken blir allt fler. Antalet besök uppskattas till 2,5 miljoner under 2015, vilket är nästan tre procent fler än förra året.
Skillnader i väntetider mellan de olika sjukhusen är stora. I år får en patient vänta i genomsnitt fyra gånger så lång tid på att bli undersökt av läkare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg som på Capio S:t Göran i Stockholm, 1 timme och 49 minuter jämfört med 28 minuter.
När det gäller den totala vistelsetiden är skillnaden i landet som mest 2 timmar och 24 minuter.
Källa: Socialstyrelsen
