Rolfner Suvanto ska förbättra äldreomsorgen

Regeringen har gett henne en av mandatperiodens svåraste och viktigaste frågor. Hon ska visa hur äldreomsorgens kvalitet kan lyftas och hållas på högsta möjliga nivå - också på lång sikt när vi i rask takt blir alltfler äldre som behöver omsorg.

Susanne Rolfner Suvanto utsågs i somras till särskild utredare av en så kallad nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Den 31 mars 2017 ska hon vara klar. Då ska en rad förslag ligga på bordet som bringar ordning och reda på en solfjäder av utmaningar som äldreminister Åsa Regnér (S) har radat upp i direktiven (se faktaruta).

Susanne Rolfner Suvanto tar emot i Garnisonens ståtliga byggnad på Karlavägen 100 på Östermalm i Stockholm.
I den långa korridor där hon har sin bas finns närvaron av flera viktiga statliga utredningar. Antingen avslutade ”i väggarna” – som Ewa Samuelssons färska om äldres bostäder. Eller pågående i andra rum längs korridoren – som Göran Stiernstedts vars uppdrag är att föreslå en effektivare sjukvård, inte minst för äldre.

Många anser att Sverige har världens bästa äldreomsorg. Håller du med?
– Ja, vi har en jättebra äldreomsorg, och det måste vi komma ihåg när vi är kritiska idag. Jämfört med för 20 år sen är den mycket bättre, bland annat för att vi vet så mycket mer om vård och omsorg. Fyrabäddssalar var vanligt för 20 år sen. Vi behandlade omsorgsfullt liggsår med salvor och fårskinn, idag vet vi att det förvärrade såren. Jag kan citera min mamma som flyttade in på ett äldreboende för femton år sen. Hon frågade mig allvarligt ´Susanne, kommer jag att få ha egna kläder?´

Men vad kan du tillföra om äldreomsorgen redan är världsbäst?
– Att vi är bra betyder ju inte att det inte finns massor av saker att utveckla, eller att det inte finns allvarliga bekymmer och problem. Men vi måste veta var vi kommer ifrån för att förstå var vi är idag så att vi vet vart vi ska i nästa steg.

Du jämför ibland svensk äldreomsorg med Apple och mobiltelefoner.
– Ja, vi behöver faktiskt mer av deras tänkande. Så fort de har lanserat en ny telefon är de igång med att utveckla nästa. Äldreomsorgen behöver också tänka på hur vi kan gå från att faktiskt vara bra till att bli bättre. En verksamhet som inte har behov av att förändras och utvecklas är ingen bra verksamhet.

Men ändå vill för få jobba med äldreomsorg. Är den alltför hårt granskad och kritiserad av exempelvis media och tillsynsmyndigheter?
– Jag hör inte till dem som skyller på media. Men visst finns det risker med en ofullständig bild. Dels blir människor ångestfyllda inför att behöva hjälp, dels blir det svårare just att rekrytera personal. En tredje fara är att vi blir uppgivna och inte får igång den viktiga utvecklingen av kvalitet.

Kan din utredning göra skillnad?
– Ja, det är förstås min ambition. Men jag kan inte göra det själv. Det måste bli med hjälp av alla goda krafter. SPF Seniorerna till exempel. Jag bjuder in SPF Seniorerna för att verkligen påverka utredningen. Dels i en större expertgrupp med företrädare för olika organisationer. Dels Gösta Bucht som är organisationens sakkunnige i vård- och omsorgsfrågor och som jag vill ha med i sin egenskap av geriatrikprofessor i en vetenskaplig expertgrupp med ett tiotal forskare.

Utredningen kommer att involvera många olika aktörer. Varför?
– Jag vill skapa förutsättningar för att få input från många olika håll. Vi vill vara en så öppen utredning som det bara går.

Susanne Rolfner Suvanto och hennes medarbetare vill också ha ett enskilt möte med SPF Seniorerna, för att kunna ha en ”direkt dialog”. I januari samlar hon till en större kick off för alla medverkande organisationer och personer.

2016 blir sedan ett intensivt år av workshops, seminarier och samtal.

– Jag vill att alla ska känna sig fria att komma med förslag så vi kan testa dem i en öppen diskussion. Nu behöver vi testa idéer, annars blir det en dålig utredning.

Vad förväntar du dig att SPF Seniorerna konkret kan bidra med?
– Att man i utredningen både tar rollen att hävda sina medlemmars rätt och intressen, men också att man för in erfarenheter och tankar så att vi får ett positivt utbyte och en arbetsgemenskap.

Du säger att kvalitet i äldreomsorgen avgörs i mötet mellan den äldre och vårdbiträdet.
– Vi på nationell nivå och exempelvis SPF Seniorerna på pensionärsrådsnivå kan skapa strukturer för god äldreomsorg. Men om det sedan blir bra för den äldre avgörs i först i själva vård- och omsorgsmötet. Den goda omsorgen måste komma inifrån. Jag vill ha ett pulserande hjärta genom hela utredningen så att man känner igen sig ute i äldreomsorgen, på olika nivåer. Alla måste förstå vad vi i utredningen menar och är ute efter.

Du talar också ofta om existentiell hälsa. Kommer det in i den här bilden?
– Ja, i högsta grad. Det handlar om vilka vi är som människor. Vilka är vi när vi har åldrats? Kan vi egentligen möta den frågan i äldreomsorgen? Alltså frågor som Vart är jag på väg? Var kommer jag ifrån? Vad är värde i mitt liv? Vad ger mig meningsfullhet? Vad ger mig förundran?

Får du in det i utredningen?
– Absolut, men det kanske inte leder till ett skarpt förslag. De senaste årens värdegrundsarbete med Socialtjänstlagens värdighetsgaranti har lagt en mycket viktig grund för att vi ska kunna gå vidare och utveckla en medvetenhet också om den existentiella hälsans betydelse. Tiden är inne för det här.

Men hur ska du få ut den här kvaliteten på ”golvet” i mötet mellan den äldre och den som ger omsorgen?
– Det har redan skapats fantastiska rörelser i äldreomsorgen. Det finns värdegrundsledare bland personal som jobbar nära de äldre och som för ut det här synsättet.

Direktiven beordrar dig också att komma med förslag som gör äldreomsorgen mer effektiv.
– Men det ser jag inte som att man ska springa fortare, utan istället att göra rätt saker på rätt sätt. Regeringen satsar sju miljarder under mandatperioden på förstärkt bemanning, vilket förstås är bra. Det behövs alltid händer. Men man kopplar det även till utredningens uppdrag att utveckla kunskap och kvalitet, vilket är helt centralt.

Tycker du att kvalitet är något som kan frikopplas från diskussionen om utförare – offentligt, privat, ideellt?
– Ja, och så inriktar jag utredningen. Vi kan inte ha en diskussion där vi accepterar att den ena kategorin har en bättre kvalitet än den andra.

Du ska också ta itu med användningen av välfärdsteknologi. Hur då?
– Här vill jag se den pågående, snabba utvecklingen med många innovationer som en möjlighet till självbestämmande och enklare kommunikation för den äldre. Hittills har vi pratat alltför ensidigt om integritetsrisker och övervakning.

Kommer du att föreslå saker som kommer att kosta?
– Eventuellt, men det är för tidigt att säga. Vi måste i så fall i de förslag vi kommer fram med också göra en kostnadsanalys.

Ser du redan nu behov av att lägga förslag som kommer att inskränka det kommunala självstyret?
– Nej.

Kan det bli aktuellt?
– En bra utredare låser sig inte i början. Men jag önskar och det är också mitt arbetssätt att vi gemensamt ska komma fram till bra förslag, utan att trycka till någon. Ingen mår bra av det, vare sig man är huvudman eller enskild människa …

Men var står du i huvudmannaskapsfrågan – bör exempelvis äldrevården förstatligas?
– Jag tror inte att det skulle göra så stor skillnad. Jag ser ju på andra områden och i våra grannländer att man gjort motsvarande … Det uppstår alltid nya gränssnitt. Man måste också komma ihåg att det här med samverkan också sker inte bara från kommun och landsting utan också ända ner till natt- och dagpersonal, och mellan den ena och andra våningen på äldreboendet och så vidare.

Du ska vara klar 31 mars 2017. Lägger regeringen sedan fram en proposition med skarpa förslag?
– Det hoppas jag. Men allt kan hända. För säkerhets skull vill jag därför skriva slutbetänkandet på ett sådant sätt att man kommer att ha nytta av det lik förbaskat. Alla ska kunna hitta fiffiga förslag.

Kan din utredning få fart på en diskussion i hela samhället om äldreomsorgen?
– Det vill jag! Det är målet.

Det står också i regeringens direktiv till dig att ”Det är centralt för en jämlik äldreomsorg att anhörigas insatser idag är, och också i framtiden ska vara, grundade på frivillighet.” Är det verkligen så idag?
– I mindre utsträckning än vad vi önskar. Här menar jag att vi ska prata om frivillighet för den enskilde också. Eftersom jag själv har varit anhörigvårdare så tänker jag att det faktiskt aldrig var någon som frågade min mamma och pappa om de verkligen ville ha mig som vårdare. Är man överens om att man skulle kunna hjälpa varandra tycker jag också att man ska försöka föra en diskussion om i vilka delar.

Hur påverkar flyktingsituationen din utredning?
– På två sätt. Många av de som kommer hit har kvalificerade erfarenheter och yrkesutbildningar inom vården och omsorgen, och det ska vi dra nytta av. Sjuksköterskor, läkare! Jag hörde en intervju nyligen med en ortopedkirurg som sa att han ville hjälpa till var som helst i vården – bara han fick hjälpa till! Det andra är att många bär med sig traumatiska upplevelser som vi måste möta. Jag ser både en tillgång och en utmaning.

Intervjun går mot sitt slut. Susanne Rolfner Suvanto ska snart iväg med ett tåg för en resa ut i landet: en i raden av tidigare utlovade föreläsningar om äldres psykiska ohälsa. Under hösten har hon talat i ämnet också för olika föreningar inom SPF Seniorerna.
– Det är mycket nu, men det här är ett ämne jag brinner för. När jag tackade ja till regeringsuppdraget sa att jag inte tänker ställa in utlovade föreläsningar om äldres psykiska ohälsa.

Du har kämpat i ungefär sju års tid med att få frågan om äldres psykiska ohälsa i ljuset.
– Det känns oerhört bra att direktiven till min utredning också tar upp det här området. Det är en enormt betydelsefull signal. Den betyder mycket för att vi ska få fram på alla vård- och omsorgsnivåer att psykisk ohälsa är något som ingår i ett livsloppsperspektiv och något som alltså måste bemötas och behandlas under hela livet. Psykisk ohälsa får inte längre gömmas undan och glömmas bort bara för att man har passerat 65-årsstrecket.

Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se

Kommentera