Ofrivillig ensamhet kan leda till psykiska besvär som depression och nedstämdhet, och det kan även påverka den fysiska hälsan. Faktum är att ensamhet ökar risken att bli sjuk och dö i förtid.
– Att vara ensam mot sin vilja är en riskfaktor jämförbar med rökning, säger Peter Strang, cancerläkare och professor i palliativ medicin.
När Peter Strang såg ett inslag på tv-nyheterna om en 94-årig kvinna i Norrköping som nekades av kommunen att flytta in på ett äldreboende, bestämde han sig för att skriva en debattartikel i Dagens Nyheter (16 juli 2015) om ensamhet och vad den gör med äldre människor.
– När de som jobbar inom SKL (Sveriges kommuner och landsting) inte tycks ha kunskap om senaste forskningen, då är det illa. Från sent 90-tal och framåt har det forskats en hel del kring ensamhet och hur det påverkar oss människor. Man vet att ensamhet är farligt för hälsan, att det ökar risken både för hjärt- och kärlsjukdomar och att dö i förtid.
Ökar stresshormonerna
I sin bok Att höra till – om ensamhet och gemenskap (Natur och Kultur 2014), tar Peter Strang upp att det var först när människan fann gemenskap hon blev stark. Ensam på savannen kunde hon inte klara sig, en ensam människa kan inte rå på ett rovdjur. Men tillsammans, i grupp, blir hon stark och kan utvecklas.
– Idag har vi inte samma faror som på savannen, vi behöver inte kämpa på samma sätt för vår överlevnad. Men även om tillvaron är ny, är generna desamma. Människan är gjord för gemenskap. När vi är tillsammans och känner samhörighet belönas kroppen med ett påslag av oxytocin och endorfiner, medan ofrivillig ensamhet istället ökar på stresshormonerna i kroppen och aktiverar hjärnans smärtcentrum, så att man känner smärta starkare än annars, säger Peter Strang.
Han menar att det inte är någon slump när man ibland ser dödsannonser där ett par dött båda två inom loppet av en kort tidsrymd.
– Vid akut ensamhet, som när man förlorar en partner, blir det en så pass kraftig frisättning av stresshormoner att det påtagligt ökar risken för bland annat stroke och hjärtsjukdom.
Sällskap och beröring lindrar
I sitt arbete som cancerläkare gör Peter Strang ofta hembesök hos sjuka människor. Han ser tydligt hur ensamheten gör situationen ännu svårare för många av patienterna.
– Det händer att människor berättar för oss när vi kommer att de haft så ont, att natten varit jobbig, till exempel. Och när jag sedan frågar ”och nu då, hur känns det nu?”, säger de ofta förvånat att ”nej, just nu känns det bättre faktiskt”. För att vi är där, för att lite mänsklig närvaro ger lindring och gör att stresshormonerna avtar.
Det finns tre saker som kan lindra och bryta ensamhetens skal, menar Peter Strang, och det är språket, blicken och beröringen. Att en annan människa ser dig i ögonen, en hand på en arm, ett vänligt ord – det är saker som är så små men kan göra en oändlig skillnad.
– Även en kort gemenskap dämpar aktiviteten i smärtcentrum, som att någon håller en i handen. Bara att få se ett foto på en nära anhörig lindrar. Innan människan hade språket, hade hon kroppen, blick och beröring finns djupt nedärvda i vårt ursprung. Men idag har vi hamnat långt bort från vårt eget ursprung, och vi lever i ett väldigt rationellt samhälle.
Alla är inte gjorda för att bo hemma
Ett samhälle där man helst vill att de äldre bor kvar hemma så länge det bara går. Vilket är bra för en del, men långt ifrån för alla.
– Att det kommer personal från hemtjänst och hjälper en hemma behöver inte nödvändigtvis betyda att man känner sig mindre ensam. Det beror helt på hur samspelet fungerar. En del personer är bra på att bemöta de äldre, att prata med dem som jämlika och se dem i ögonen. Men kommer det någon som knappt pratar med dig eller pratar över huvudet på dig, inte tar i dig och inte heller ser dig i ögonen, då kan det istället öka ensamhetskänslan, säger Peter Strang.
Vi måste prata om ensamhet
Trots att ensamheten är ett stort problem bland landets äldre, känner Peter Strang en förhoppning inför framtiden.
– Vi vet mer nu, och det är viktigt att man pratar mycket om de här frågorna. Alla som sitter i beslutsfattande positioner borde tänka ”om det här var min mamma, hur skulle jag göra då?” Ensam är stark så länge allt rullar på, men när det blir prövningar i livet är man långt ifrån stark på egen hand. Då är människan människans räddning.
Det fick han ett tydligt bevis för när det gällde hans egen mamma, som för några år sedan, då maken dog, kände sig ensam och sjuklig.
– Mamma sa alltid ”om jag lever nästa sommar”. Sedan flyttade hon till ett seniorboende, fick människor omkring sig och blev både friskare och gladare. Då började hon istället säga ”nästa sommar ska vi…” För henne var det en räddning med gemenskapen på boendet.
Även det lilla gör skillnad
För den som känner sig ensam har Peter rådet att tänka att man ska ta små, små steg i taget. Även det lilla kan göra stor skillnad.
– Bara det att hälsa på grannarna, och byta några ord med dem, kan göra att det känns lite bättre. Sånt som ger mening har ofta gemenskap som byggsten. Själv har jag sjungit i kör tidigare, det var fantastiskt. Att vara en del av något större, det är det vi alla vill.
Text och foto på Peter Strang: Ulrika Palmcrantz
ulrika.palmcrantz@veteranen.se
Foto övrigt: Colourbox
