Porseryd trappar upp

Han har blivit kidnappad, fastnat i vägspärrar och fått kulsprutepistoler riktade mot huvudet. Ändå ångrar inte Rolf Porseryd sitt yrkesval en sekund. Fyrtio år som journalist har fört honom till närmare 150 länder i världen. Nu är han nybliven korrespondent i USA och ser fram emot ett spännande valår i det stora landet i väst.

I slutet av augusti flyttade Rolf Porseryd till USA som korrespondent för TV4, för andra gången. Det är naturligtvis inte något konstigt med det – han är en av Sveriges mest erfarna utrikesreportrar – men det är värt att notera att han formellt sett varit pensionär i flera år. När han fyller nästa gång, i januari, blir han 69.
Han har rapporterat om utrikeshändelser i 35 år. Alltid kunnigt, tillförlitligt och lugnt, även när det handlat om stor dramatik. Elegant, alltid välklädd, filmstjärnesnygg med en numera silvrig mustasch; hans Facebook-konto inleds med en bild på en ung Robert Redford. Han har belönats med Publicistklubbens stora pris och Ikarospriset, som delas ut av Public service-klubben.

– Ja, visst är det roligt att bli korrespondent igen, och jag är stolt över att TV4 skickar ut en gubbe som är nästan 70 när SVT inte låter Claes Elfsberg på Rapport jobba vidare efter 67. Men Sverige är ju fortfarande extremt åldersdiskriminerande. När jag kommer till Asien möts jag med något slags självklar respekt, och i USA finns det också en helt annan attityd. Många fortsätter att arbeta även efter 70 och till och med 80. Men när åldern kommer på tal här hemma undrar man ofta hur länge jag ska hålla på …

Har fortfarande nåt att tillföra
Utnämningen innebär att Porseryd måste trappa upp igen efter att under de senaste tre åren ha haft ett halvtidskontrakt med TV4.
– Jag har svårt att sluta, det kliar i fingrarna och jag tycker att jag fortfarande har något att tillföra när det händer saker. Uppenbarligen tycker TV4 det också.
Och så dök frågan upp: tjänsten som ny korrespondent i USA skulle utlysas och TV4-ledningen gjorde klart för Rolf Porseryd att han, trots sin ålder, gärna kunde söka tjänsten. Han funderade ett tag innan han slog till. USA står inför ett häftigt valår – ”så mycket bättre kan det inte bli” – han kände sig taggad, adrenalinet rann till, som han säger. Detta ville han vara med om, även om han plötsligt var tvungen att överge lustfyllda sommarplaner på sommarstället på Värmdö med segling, lek med barn och barnbarn, läsning, lyssna på radio.
Visst är det en utmaning. Man måste visa att man står sig i konkurrensen med de yngre kollegorna i Washington och New York, säger han och betonar i nästa andetag att han ska jobba med en fotograf och redigerare som också nått mogen ålder, Staffan Ahlström, 63.
– Även han är väldigt vältränad, han rör sig lätt, och det behövs när man är ute på fältet.

Ska göra klassikern
Rolf Porseryd själv har alltid tänkt på att hålla sig i god form. Han motionerar regelbundet, går på gym, springer, cyklar, slår sly och gräs på landet, flyttar sten.
När hans äldre bror Lasse gav sig själv en svensk klassiker i 70-årspresent lovade Rolf att hänga med – Vasaloppet, Engelbrektsloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Det senare går i september. Han har, i skrivande stund, för avsikt att åka hem enbart för att springa det, (som vanligt för Hongkong Foreign Correspondents Club, som han tillhört sedan 80-talet.)

Känsla för utsatta

 

Innan han började på Journalisthögskolan läste han in en fil kand i statskunskap, statistik, nationalekonomi och sociologi, vilket ledde till socialt arbete, bland annat i skolor med besvärliga barn – ”jag hade lätt att få kontakt med dem” – och ett projekt med en familj med multiproblem.
Han har fortfarande en stark känsla för utsatta människor. När han var 25 började Rolf Porseryd på Journalisthögskolan, och han hamnade i etermedia av en slump. Han ville egentligen till varje pris göra sin praktik på en tidning – men alla som gick på JH i början av 70-talet fick göra ett röstprov. Han befanns lämplig för radio och accepterade så småningom en praktikplats på regionalradion, Stockholmsnytt, som han betecknar som en ”utmärkt plantskola” med fantastiska kollegor, som Lasse Bengtsson (senare Eko-redaktionen och TV4) Bengt Magnusson (TV4) och Astrid Johansson (DN).
Nästa anhalt i karriären blev radions Eko-redaktion, där han mest av allt ville rota i arkiven för att hitta intressanta saker att rapportera om. Än en gång ingrep slumpen – han ombads resa till Holland för att hjälpa till med rapporteringen av en dramatisk historia om kidnappade skolbarn.

Resande reporter
Det blev Rolf Porseryds första utlandsjobb – och sedan har det bara fortsatt, först som resande reporter på Ekot i konkurrens med andra lysande reportrar som Hans von Friesen, Jan Olof Petterson, Marcus Ölander, Erik Pierre och inte minst utlandschefen Bo Karlström, som blev något av en mentor för Porseryd.
I slutet av 1980-talet blev Rolf Porseryd chef för Ekots utrikesredaktion efter att ha varit korrespondent i Hongkong under några år. Han lämnade dock chefsposten mycket snart efter tillträdet sedan högsta radioledningen kört över honom och utrikesredaktionen i några utnämningsärenden. Han fortsatte som Eko-reporter en tid men gick sedan vidare till televisionen, först till SVTs Aktuellt för att sedan följa dess chef Lars Weiss till det nystartade TV4, som började sända i september 1990.
Sedan dess har Rolf Porseryd varit TV4s Mr Utland, oftast som resande reporter till konflikthärdar över hela världen, framför allt i Mellanöstern och det forna Jugoslavien, men också som fast stationerad korrespondent i olika perioder under sammanlagt femton år – Hongkong, Latinamerika, Paris, New York (1995-2001) – och som Stockholmsbaserad kommentator.

Kidnappades

Jobbet har fört honom till närmare 150 länder för att skildra krig, politiska kriser, terrordåd, naturkatastrofer. Vissa år har det blivit 200 resdagar, många av dem riskfyllda. 1995 kidnappades han och hans fotograf av legosoldater i Kroatien, sex år senare utsattes han och hans team för rån på ett hotell i Afghanistan. Rolf Porseryd undkom oskadd, men fotografen Ulf Strömberg sköts och dog i hans armar, en händelse som smärtar honom djupt. Tanken drabbar honom ofta: ”det kunde lika gärna ha varit jag.”
Han har fastnat i vägspärrar och fått kulsprutepistoler riktade mot sitt huvud, framför allt i Bosnien, ”bara för att jag är journalist och för att jag varit på ställen där man inte borde vara”.

 

Man hinner tänka så mycket

Rolf har berättat om kidnappningen i Bosnien många gånger, men han gör det igen med ett intensivt lugn. Jag får intrycket att han än en gång bearbetar den traumatiska upplevelsen.
– Kulsprutepistol mot huvudet, ibland i munnen – då undrar man vad man håller på med … Men efter ett tag går det bra igen, man har fortsatt, man lär sig att man inte ska ta sig till vägspärrar i krig på eftermiddagen då männen börjar bli lite påtända, sånt ska man göra på morgonen. I många fall handlar det om förnedring, maktutövning – men när vi blev kidnappade och förda ut i skogen i den gamla delen av Kroatien – de kom bara ut ur skuggan i mörkret – jag fick köra – man hinner tänka så mycket – jag tänkte jag kör så fort jag kan och bara rakt ut i skogen – men sedan, i slutet av färden fick jag en känsla av att de kanske inte var ute efter våra liv. Vi hade kört en timme eller så, stannade vid en bro, och efter en tids dividerande släpptes vi – ”bara vänd er om och gå långsamt” – och sedan gick vi i flera timmar. De hade gjort vad de ville göra, det vill säga tagit ifrån oss så mycket som möjligt, bilen, utrustningen, pengarna. Det enda vi fick behålla var passen.

På många sätt ett drömjobb

Efter denna händelse hösten 1994 bestämde ledningen att Rolf Porseryd inte skulle resa mera i området. I stället fick han i uppdrag att öppna ett kontor i New York – varifrån han senare inte bara rapporterade från USA utan också, inte överraskande, fortsatte att resa till oroshärdar i världen när så krävdes.
Han har varit journalist i 40 år. Det har varit påfrestande, inte minst för familjen, men självklart ångrar han inte sitt yrkesval, inte för ett ögonblick.
– Det är det mest fantastiska jobb man kan ha, att upptäcka nya saker, att resa i världen, detta att få en grundkurs i hur världen fungerar, och få betalt för det. Ibland är det slitigt, ibland farligt – men dessa otroliga människoöden … Ibland, mitt i det värsta helvetet, träffar man människor med en kraft och en styrka och en syn på livet som gör en väldigt glad och som gör att man bara vill fortsätta med det här jobbet. Det är helt enormt.
Att vara korrespondent i USA för ett stort nyhetsföretag är på många sätt ett drömjobb. Rolf Porseryd har tidigare gjort reportage från alla amerikanska delstater utom Hawaii. Han nämner Savannah i Georgia, Mantouk längst ut på Long Island, Vail i Colorado på vintern och hela New England på hösten som sina favoritplatser i USA.
Som många andra fascineras han av dynamiken i det amerikanska samhället.
– Här finns de mest spännande och intellektuellt skarpaste tänkarna men också de mest vulgära och högljudda bakåtsträvarna. Att försöka tolka och analysera landets hållning är förstås en utmaning och enormt intressant för en journalist med världen för sina ögon.

Vill ge mig ut i myllan

Valkampanjen för presidentvalet i USA i november nästa år har redan rullat igång.
– Det kan bli ett historiskt val. För första gången kommer ett av de två partierna sannolikt att ha en kvinna som presidentkandidat eftersom demokraterna med stor sannolikhet kommer att nominera Hillary Clinton. Hon har svårslagna politiska meriter och en erfarenhet utöver de flesta andra kandidater, men hon kommer att få ett mycket tufft motstånd om hon nomineras. Väljarna antingen älskar eller hatar henne.
Han tänker sköta bevakningen av detta presidentval på samma sätt som han alltid jobbat.
– Jag vill ge mig ut i myllan, träffa genuina, vanliga människor, försöka få dem att berätta sina historier.

Text: Kurt Mälarstedt
redaktionen@veteranen.se

Foto: Louise Billgert

Det här är en förkortad version av en intervju från Veteranen nr 7 2015. Vill du inte missa nåt nummer av tidningen

Kommentera