Fråga: Vi är några gamla vänner som följts åt genom livet och haft många gemensamma intressen, men på senare år har det hela gått i stå. Det har blivit slentrian i våra möten, det finns inget engagemang eller utbyte. Vi borde ju hålla ihop när vi blir äldre och livet stillar sig. Har jag för höga krav? Vad kännetecknar vänskap? Finns det några grundbultar? Finns det något jag kan göra för att få vänskapen att blomma upp igen eller ska man bara acceptera situationen?
Anna
Svar: Hej Anna! Tack för ditt brev med mycket angelägna frågor. Dina erfarenheter delas säkert av många. Visst ska vi värna om gamla vänner. De är en del av vårt liv och våra minnen och speglar vilka vi en gång var. Så här vackert skriver filosofiprofessorn Hans Ruin i boken Den mångtydiga människan:
»Så länge de vänner lever med vilka vi en gång var unga, märker vi inte att vi åldras. En levande vänskap är ett evigt nu – allt står stilla, åren går men när vi möts på nytt är det bara som om vi fortsatte samtalet från igår.«
Men tyvärr är det inte alltid så, precis som du skriver. Vänskapen kan förändras och utsättas för många prövningar. Våra gemensamma intressen från tidigare är inte aktuella längre. Då gäller det att se om vi kan hitta nytt innehåll för vår samvaro.
Vänskap berikar våra liv. Jag hörde nyligen i ett radioprogram att äldre män har mycket större svårigheter att knyta an till andra människor vilket minskar känslan av egenvärde och kan leda till depressioner. I programmet framhölls betydelsen av reflekterande samtal som en hälsofaktor.
I den mycket ansedda tidskriften Der Spiegel uppmärksammas temat vänskap i en stor artikel. När den traditionella familjen har visat sig vara en krackelerande modell upptäcker man vänskapen som en hälsofrämjande dimension i livet. I den seriösa opinionsundersökningen som tidskriften presenterar rankas till och med »att ha goda vänner« högre än familjen och ett lyckligt partnerskap. Du undrar om det finns några grundbultar som kännetecknar vänskap? När jag reflekterar över vad som fått några av mina vänskapsrelationer att överleva stämmer det bra överens med det som sades i Spiegelartikeln.
Förtroende och tillit. Att kunna anförtro sig utan att riskera att förtroendet missbrukas är ett djupt behov hos alla. Att vara någon man vågar anförtro sig till är en stor ära. Tillit handlar om att se den andre och att bli sedd själv.
Nyfikenhet och ömsesidighet. Ett äkta och uppriktigt intresse för den andre är kittet. Det duger inte med ett självupptaget behov av bekräftelse, ständigt prat om sig själv, egna bedrifter och bekymmer. Vänskap bygger på frivillighet, att man hjälper varandra i svåra lägen utan att använda varandra som kryckor.
För att få gammal vänskap att blomma upp kan du prata med dina vänner och berätta hur du känner, utan att kritisera någon. Fråga hur de andra ser på saken. Lyssna noga på vad de svarar. Att verkligen lyssna är något annat än att bara vänta på en samtalslucka för att få prata själv. Förhoppningsvis kan ni tillsammans diskutera hur ni kan gå vidare, om det finns intresse för nya upplevelser, aktiviteter, eller teman för samtal.
Lycka till!
Helga Messel
