Poesi blev frieri
Foto: André de Loisted
Relationer | Kärlek

Poesi blev frieri

Det är aldrig för sent. Inte heller för den som längtar efter kärlek i mogen ålder. När Jan, 70, och Anne Sofie, 60, möttes fylldes livet av kärlek. Vardagen började plötsligt andas poesi, skönhet, längtan, lust och glädje.

Publicerad 2015-04-08

Det här är en berättelse om kärlek och poesi. Om känslor, djup, möte, bekräftelse, stillhet och mod. Allt det där som vi inte riktig har tid med, för det mesta.

Det hände sig en novemberkväll 2009. Jan Mårtenson, poet, journalist, författare, hedonist och agnostiker hade efter många om och men lyckats få tag på biljetter till Leonard Cohens konsert på Victoriateatern i Malmö. Efter den flera timmar långa konserten ropade magen efter mat, så han kilade in på restaurang Två Krögare, eller ”Bullen” som den kallas i folkmun.
Där, i baren, hängde Anne Sofie Roald, professor, religionsvetare, islamolog, författare och före detta muslim tillsammans med en väninna.
– Vi hade hamnat där av en slump. Jag bodde i Malmö men jobbade just då i Bergen i Norge och var nu på besök hos en väninna som nyss skilt sig, berättar Anne Sofie.
Då dyker han upp, den agnostiske poeten, hungrig som en varg. Det första han får syn på är de två kvinnorna i baren.
– Där står de, två vackra rödhåriga kvinnor. Jag kunde inte motstå att börja prata med dem. Jag bjöd dem på varsitt glas rödvin men själv var jag egentligen bara ute efter att få i mig mat. Men jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte förlora kontakten med dem genom att gå och sätta mig.
– Då löste jag hans problem, säger Anne Sofie och skrattar. Jag hade redan beställt in nachos, men kunde inte äta dem eftersom de var överösta med ost jag inte tål. Jag erbjöd honom dem, och han stannade hos oss, åt upp min mat och pratade.

Reciterade en dikt

Jan älskar norska. Poet som han är älskar han också poesi och i minnesbanken ligger inte bara hans egna utan också många andras dikter lagrade.
– När jag hörde att hon var norska måste jag naturligtvis recitera något för henne. Jag valde en dikt av den norske diktaren Jan Erik Vold som jag tycker mycket om och kan utantill.

”Hvor ensom
er du? Jeg? Jeg er ensom
som en himmel
– her er god plass
til fugler og trær, hus og hvite
blomster med rødt i, du
kjenner da
meg? Bare kom du.”

– Tacka fan för att hon föll, lägger han till och skrattar.
Men fallet kom inte meddetsamma. Även om den djupkyss som utväxlades, mest på skoj, kändes riktigt, riktigt bra. För båda.
Att säga ja till kärleken är alltid pirrigt. Att träffa någon som fångar ens hjärta och själ känns läskigt, inte minst om man nått sista tredjedelen av livet och har en historia av komplicerade förhållanden bakom sig.

Tid att bestämma sig

Både Jan och Anne Sofie var känslomässigt engagerade på annat håll när de träffades, men inte speciellt lyckliga och tillfreds. De upptäckte att de trivdes tillsammans och började träffas lite då och då som vänner, men det var först mellan jul och nyår som de tog steget fullt ut och blev ett par.
För även om de redan från början skapat en kärleksbubbla omkring sig tog det ett tag innan de erkände det och bestämde sig för varandra. Faktum var att båda två drabbats av Kärleken, den man ofta hör talas om men inte träffar på själv, den som besjungs av poeterna och infiltrerar både hjärta och själ på djupet.

Poesin, ja. Jan är poet. Men poesin, som bokstavligen räddat livet på honom, där han delat med sig av smärta och lidande och besjungit mången kärlek och passion, hade han lagt på hyllan.
–Jag kände ju inga poeter och har inte heller läst så mycket poesi i mitt liv. Så när Jan berättade för mig att han var poet frågade jag om han inte kunde skriva dikter till mig. Först sa han nej, han hade slutat skriva, säger Anne Sofie.

Blev en diktsamling

Men kärleken ville annorlunda. Den ville uttrycka sig och när han satt där vid datorn för att skicka mejl till sin älskade, kom de spontant. Dikterna.
– Anne Sofie jobbade i Norge och skulle stanna där några månader. Vi skrev till varandra varje dag och utan att tänka på det började jag skriva dikter till henne. I början improviserade jag och skrev dem direkt i mejlen. Men efter ett tag såg jag att de blev riktigt bra och började skriva mer genomarbetat och målinriktat. Till slut blev det en hel diktsamling.

Vilken kvinna skulle inte känna sig omtumlad av att få dikter personligt skrivna till sig och bli lovprisad och lovsjungen av en man? Anne Sofie är inget undantag. Om och om igen upprepar hon ordet bekräftelse, som hon tycker är något av det allra viktigaste i relationer.
– Jag har ett stort behov av att bli bekräftad, och det tror jag många kvinnor har. Jan är fantastisk på det. Han är känslig och uppmärksam och otroligt bekräftande.
Då skjuter Jan in att bekräftelse även är viktigt för honom, som man.
– Jag tror att alla har behov av det, kvinna som man, att bli sedda och bekräftade, säger han.
Och älskade skulle man kunna tillägga.

Frieriet överraskade

– Jan är också fantastisk på att skapa överraskningar, han är alltid full av dem, fortsätter Anne Sofie.
Frieriet var en sådan fantastisk överraskning. Jan skilde sig 1993 efter ett långt äktenskap. Ett och ett halvt år efter hans första möte med Anne Sofie och deras första kyss på ”Bullen” friade han, exakt på den punkt de stått då. Han var otroligt nervös.
I källaren, i krogens vinprovarlokal, väntade sexton av deras vänner utan att hon visste om det. Jan hade bjudit in dem och avslöjat vad som var på gång. När hon kom ner för att ”titta på lokalen” möttes hon av applåder och jubel. Och Jan bjöd alla på en rejäl festmiddag.

Utlämnande nakenhet

Enkla, personliga, rena, ömma, kärleksfulla, sensuella och erotiska är de – dikterna som Jan tillägnat Anne Sofie. De spänner över allt från längtan till dyrkan, från fotens avtryck till venusbergets rundning. När de började droppa in i hennes mejlbox för fyra år sedan riktigt darrade boxen av känslor. Hon visade en del av dem för kollegorna i Bergen, stolt, lycklig och lite tagen.
Nu, när dikterna samlats i boken Tid att älska och alla kan läsa och begrunda Jans hyllning till kvinnan han älskar, känner hon att vissa av dem kanske är lite för intima. Om hon själv varit författaren kanske hon inte skulle ha valt att publicera dem. Men Jan är konstnär och måste få ha sin konstnärliga frihet, menar hon.
– Jag är väl inte helt begeistrad över att han publicerar vissa av dem, men det är hans val och han måste få den konstnärliga friheten. Jan är känslomässig och väldigt utlämnande. Han kan säga det andra inte säger. Det finns en nakenhet i några av dikterna som kanske inte är så vanlig, säger hon.

Har landat i relationen

Vad är det då som skiljer den kärlek de mött i varandra nu, i mogen ålder, och den som de varit involverade i tidigare, i yngre år? För Jan, som är en kvinnornas man med ett polygamt relationsmönster i det förflutna känns det som om han äntligen landat. Kärlek är otroligt viktigt för honom och han känner att mognad är något som kommit med åren. Han är mer varlig och hänsynsfull, mer rädd om kvinnan i sitt liv och relationen. Han känner också att han träffat kvinnan han vill tillbringa resten av livet med.

Anne Sofie säger att det är enklare nu att känna sig trygg med sig själv och att våga prioritera det man känner är viktigt. Det är också enklare att prata om svåra saker, och tillåta den andre att vara som han eller hon är.
– Det är ingen skillnad på intensiteten och passionen men när man känner sig bekräftad blir det en lugnare kärlek. Man ser varandra och det blir ett möte man annars inte får. Vi delar många intressen och gör mycket tillsammans, men har också egentid. Och så slipper vi småbarnstiden, den slår ihjäl många relationer.

Text Irene Ahlberg
Foto André de Loisted

Texten är hämtad från nr 3 av Veteranen 2015. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna, så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan också välja att prenumerera på Veteranen.

Ur Tid att älska

Allt som är du
Jag skriver inga dikter längre
men låter fingrarna
vandra över din kropp.
Det behövs inga ord,
bara din hud
och allt det som är du.

Dagligälska
Våra fingertoppar möts
i en blindskrift.
Den ger oss nya ord:
dagligälska livet
och varandra.

Detta underbara du
Dina små jungfrubröst
har en lika frisk smak
som årets första smultron
och jag fyller hela munnen.
Ditt venusberg påminner om ljungen,
Västergötlands landskapsblomma.
Jag vandrar genom det
med lekande fingrar
och nyfiken tunga.
Denna skönhet, denna längtan,
detta underbara du
som det nästan tog
ett helt liv
att hitta hem till.

Växa fritt
Inne i den djupa grönskan
på väg till Stenshuvud
ser vi ett träd
omfamna ett annat
med grenarna flätade i varandra
uppför den ena stammen.
Vi behöver inte leva
i en sådan symbios.
Det ger oss möjligheter
att växa fritt
i ömsesidigt förtroende.

(Diktsamlingen Tid att älska ges ut av Beijbom förlag, www.beijbombooks.se)

Dölj faktaruta

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hornsgatan 172, Stockholm
Postadress: Box 38063 100 64 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas