Hon är historieprofessorn som grävt i de flesta ämnen. Sin egen historia tog hon sig an för några år sedan när hon skrev en bok om sin mamma. Yvonne Hirdman är en av Sveriges främsta forskare inom kvinnohistoria och också känd för att vara den som introducerade genus-begreppet.
Professor Yvonne Hirdman, historikern som nyss fyllde 72 och för trettio år sedan introducerade genusteori som ett analysbegrepp i svensk forskning, säger att hon alltid har tyckt om att skriva.
Detta bör inte förvåna den som har läst någon av hennes många böcker, kanske framför allt Den röda grevinnan, som handlar om hennes egen mamma och 2010 belönades med Augustpriset, eller hennes bok om Alva Myrdal från 2006.
Men förstavalet när hon i ungdomen skulle bestämma sig för vad hon skulle ägna sitt liv åt var något annat, säger hon när vi ses på ett kafé i Vasastan i Stockholm. Hon ville teckna och måla. Hon ville bli illustratör.
– Läsa och rita, kan man tänka sig något bättre?
Jag påstår att hon väl ändå, trots allt, hamnade helt rätt när hon blev forskare. Hon skakar lätt på sin numera gråvita hårman och säger med en emfas som förvånar mig:
– Det gjorde jag inte alls. Det blev ju helt åt helvete fel.
Hon besinnar sig – jag hittar inget bättre ord – och fortsätter:
– Men det har ju gått bra, måste man säga. Om jag skulle dö nu skulle det se riktigt, riktigt bra ut. Jag har ett snyggt cv.
Inte lika stort allvar
Det måste man hålla med om. Det är bara att titta på faktarutan på nästa uppslag. Men Yvonne Hirdman överraskar mig en gång till.
– Jag tror att mina framgångar som historiker beror på att jag inte tagit detta på lika stort allvar som författandet. Jag ställde väldigt höga krav på mitt skrivande. Det var inte alls samma sak när det gällde historia. För de flesta doktorander – och jag har sett många – blir deras avhandlingar hela deras jag. Det är där allting finns. Riktigt så var det inte för mig, även om jag lade in mycket av mig själv i min doktorsavhandling.
Hennes avhandling kom 1974 och handlar om Sveriges kommunistiska parti 1939-45, ett delprojekt inom ramen för SUV-projektet, Sverige under andra världskriget.
Självklart lade hon in mycket av sig själv i just detta ämne, hon som hade en mamma som var kommunist i Tyskland och Sovjetunionen på 1930-talet, och som av allt att döma hade sitt hjärta långt till vänster ända till sin död i februari 1966. Detta hade ingenting att göra med att mamma Charlotte efter äventyren i Centraleuropa och Sovjetunionen hade gift sig med en ganska typisk svensk socialdemokrat och blivit en Hirdman. Men samtidigt, Yvonne Hirdmans egen politiska oskuld försvann med hennes forskning om kommunistpartiet, påpekar hon i sin memoarbok Medan jag var ung, som inom kort kommer ut på Ordfront:
”Som tidsandan krumbuktade sig dessa sena år på sextiotalet och tidiga sjuttiotalet och blev allt rödare, var det ju en guds lycka. Jag gick i vart fall inte på de allra värsta frälsarlärorna som fanns i rebellrörelsen, hos KFML, och KFMLr, och jag vägrade alltid att åkalla Ho Chi Minh i demonstrationstågen, sådan personkult klarade jag inte av. Jag hade lärt mig en ovärderlig läxa: en automatisk ’misstänksamhet’ gentemot forskningsobjektet som det heter, vilket hindrat mig från att ramla in i hagiografiska tongångar. Bra också när man ska forska om kvinnor.”
Men är du fortfarande vänster?
– Ja, det får man väl säga. Men kommunist är jag ju inte, det kan man inte vara efter att ha skrivit den där avhandlingen. Ja, man kan säga att jag blev räddad av min egen avhandling…
Hennes nya bok har en fascinerande undertitel – Ego-historia från 1900-talet. Som historiker tar Yvonne Hirdman förstås chansen att skildra det sena 1900-talets svenska historia genom berättelsen om sitt eget liv.
Men allt började egentligen med Det tänkande hjärtat: boken om Alva Myrdal (2006) som bygger på 47 lådor kärleksbrev mellan Alva och Gunnar Myrdal.
– Den är bra. Den var en av anledningarna till att jag skrev boken om mamma. När jag var klar med Alva-boken insåg jag det groteska i att jag visste allt om de jävla Myrdalarna men egentligen ingenting om mamma.
Efter Den röda grevinnan var det naturligt för Yvonne Hirdman att fortsätta med sig själv. Hon hade gott om material, framför allt de dagböcker hon fört under nästan hela sitt liv. Hon skriver i sin bok att hon ser på dessa dagböcker med ”bister ömhet”. Hon låtsas att det inte är hon själv som skrivit dem, det blir inte så genant eller pinsamt på det viset.
– Jag bestämde mig för att läsa dagböckerna så att säga utifrån. Jag tror att jag hade goda förutsättningar för att göra detta eftersom jag är historiker.
”Make the best of it”
Hon citerar frikostigt ur dagböckerna. Stundom blir det ganska självutlämnande, men det är hela tiden analyserande och förstående. I en av dessa gamla dagböcker hittar hon det valspråk hon lånat från en av Jules Sylvains mest kända 40-talslåtar, Räkna de lyckliga stunderna blott. Det passar bra ihop med mamma Charlottes ständiga mantra: ”Make the best of it”.
Men hon skriver förstås inte bara om de lyckliga stunderna. Hon skildrar också skuggorna i livet, detta att vara ensam hemma på eftermiddagarna, dessa långa somrar då mamma, den röda grevinnan, försvann på uppdrag som reseledare ute i sitt Europa.
Och hon skriver om snatterier och om att familjen tvingades ta fattighjälp 1947, då hon var fyra år gammal, om huvudlöss och om att hon inte var lika bra i skolan som de äldre syskonen Sven och Eili, och om hur hon såg sig som en ständig tvåa, en Salieri. Hon målar upp fina tidsbilder från 50-talets Sverige, som i familjen Hirdmans fall utspelade sig i Malmberget där pappa Gunnar var lärare:
”I verkligheten var kvinnorörelsen liksom fastkletad i bullsmeten, fastkedjad i hushållsarbetets alltmer rituella måsten. — Vilken tid! Syjuntornas tid, där kvinnorna förvandlades till tanter på nolltid, lankigt kokkaffe, skvaller, meningslösa broderade dukar och kuddöverdrag. Mamma broderade. Jag broderade. Ett glasögonfodral i grått och svart med små äckliga paljetter på. Vilken tid!”
Firade skilsmässan
Från Malmberget flyttade familjen till Oskarshamn – ”från världens ände till världens ankdamm” – men sedan blev det Stockholm, universitetet och 60-tal. En tidsbild om denna tid är lika fin som den om 50-talet:
”De unga männen i detta tidiga sextiotal, de unga männen i sina små hattar och sitt kortklippta hår, de unga männen med en fot i femtiotalet som kan allt om Miles Davis och Count Basie och som hyssjar åt en när man säger nåt i halvmörkret i jazzkällaren där det tunga allvaret härskar, de unga männen det är synd om när flickorna blir med barn, de unga männen som börjar kränga sig ur sitt öde att försörja hustru och barn och förvärvsarbeta tills pension och död gör slut på det trista livet. Det är deras tid nu.”
Yvonne Hirdman hörde själv till dem som blev med barn utan att vara gift. Hon födde sitt första barn, dottern Anja, 1964. Hennes föräldrar såg inte detta snedsteg som någon katastrof. Mamma Charlotte ”fick det dithän” att dottern gifte sig med barnets far. ”Där bröt det igenom, tänker jag, det borgerliga arvet”.
Det blev ett barn till, en son. Charlotte Hirdman, ”den röda grevinnan”, dog i februari 1966 när barnbarnet Tomas var två månader. Äktenskapet mellan Yvonne och hennes man blev inte lyckligt. De skildes försommaren 1969 – och för första gången sedan våren 1961 var de ganska lyckliga med varandra, skriver hon i sin bok. De firade skilsmässan med en picknick med de två barnen.
Av dina dagböcker verkar det som att du inte kände dig särskilt lyckad i ungdomen. Hur är det nu?
– Nu känner jag mig både lyckad och lycklig. Till mina barn kan jag tryggt säga att det bara blir bättre och bättre.
Ändå: i sin bok skriver Yvonne Hirdman om denna ”svidande baklängtan”, att vara där igen, att göra om alltihop:
Men som mig nu. Inte mig då. — Kroppen ska vara ung, spänstig och grann och håret långt och mörkt, och ögonen stora och klara och tänderna hyfsat vita men inuti det ska det sitta en gammal tant och styra med hela sin beska erfarenhet.
Jag kan inte låta bli att ställa en ganska banal fråga:
Vad skulle du säga till dig själv som femtonåring om du hade en möjlighet?
Yvonne Hirdman tvekar inte särskilt länge innan hon svarar:
– Jag tror att jag skulle tycka om den där unga tjejen, och jag tror att jag skulle säga: ta det lugnt, lilla gumman. Se till att skaffa dig en äldre man att ligga med första gången, en snäll man, och ge fan i den där unge killen. Ja, det skulle vara ett seriöst råd.
Vad tror du att andra feminister skulle säga om detta råd?
– De får säga vad de vill.
Den akademiska världen är hemsk
Vi talar också om den akademiska världen. Yvonne Hirdman skräder inte orden. Hon tycker att den är »hemsk«, även om hon säger att hon själv klarat sig relativt bra. Hon fick ju de utnämningar hon förtjänade, även om det krävdes kamp och överklaganden, och hon belönades så småningom med Kellgren-priset på 200 000 kronor av självaste Svenska Akademien.
Och nu?
– För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska skriva om. Det är mycket läskigt, obehagligt.
Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Louise Billgert
Det här är en något kortad version av en intervju i Veteranen nr 2,2015. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna, så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan också välja att prenumerera på Veteranen.
Yvonne Hirdman
Född: 1943.
Yrke: Professor emeritus vid Södertörns högskola och Stockholms universitet. Historiker. Genusforskare.
Familj: Bor i Hammarby sjöstad, sambo med Claes Gustafsson, professor emeritus från KTH. (»Jag var 40 när jag träffade honom, men vi var särbos i 14 år«). Två barn från ett tidigare förhållande.
Aktuell: Med memoarboken Medan jag var ung. Och hon skriver fortfarande dagbok.
Har gjort: Skrivit böcker om Sveriges kommunistiska parti, den svenska arbetarrörelsens historia, mat som vetenskap, utopi och ideologi, makt (som medlem i maktutredningen), svensk folkhemspolitik, kvinnohistoria, genusanalys av välfärdsstaten, Alva Myrdal, genusordningen, sin egen mor – den röda grevinnan – och mycket annat.
Utmärkelser: Svenska Akademiens Kellgrenspris 2005. Augustpriset för årets svenska fackbok 2010, Den röda grevinnan.
Läser: Har just avslutat Brev från Tove Jansson – »den var underbar, bättre än någon av de två biografierna om henne« – och ska nu börja läsa en nyutgåva av Virginia Wolfs samlade småstycken, Kerstin Ekman eller John Le Carré.
Tittar på: »Alltför mycket på tv, ofta dåligt. Saknar Borgen«.
Tycker inte om: Uttrycket hen. »Det går väl lika bra med ’hans/hennes’. Det finns något i ’hen’ som handlar om ytan. Man tror att man löser ett problem med hjälp av språket. Jag gillar inte ’en’ heller.«
Tycker att: »Vi kan skrota humaniora, särskilt historia, en gång för alla, för det spelar ju uppenbarligen ingen roll vilken forskning som bedrivs, att ömtåliga förhållanden utreds ner till minska kommatecken, när det existerar en föreställningsvärld om hur det är och var som är så hårt fastskruvad att ingen kan ändra på den. Lägg ner, säger jag.«
TVÅ RÖSTER OM
YVONNE HIRDMAN
– Yvonne är en person som ständigt överraskar. Vi var arbetskamrater i det stora forskningsprojektet Sverige under andra världskriget vid Stockholms universitet. Forskning har för Yvonne aldrig varit abstraktioner utan en fråga om liv och död. Med sin okuvliga energi, analytiska intelligens och sitt levande engagemang har Yvonne blivit en av Sveriges ledande historiker. Hon har i hög grad bidragit till att forma vår bild av det moderna Sveriges historia, inte minst på det kvinno- och genuspolitiska området. Dessutom är hon en mycket trevlig och glad person med en betydande självironi som jag gläds över att kunna räkna bland mina vänner.
Alf W. Johansson, professor emeritus i historia vid Södertörns högskola
– Hon är en oerhört livfull och passionerad föreläsare, den enda jag vet som inleder med »Kamrater!«. Vi föreläste tillsammans för några år sedan, och det var mycket roligt. Och så är hon så positiv. En tigermamma som var och är väldigt mån om oss barn, alltid uppmuntrande. Jag jobbade som servitris tills jag var 25, men hon tjatade aldrig om att jag skulle studera. Hon sa alltid att jag var världens bästa servitris.
Anja Hirdman, dotter, medieforskare vid Stockholms universitet
