Befrielsekänslan när jag kunde släppa bilden av mig själv som någon man överger, var enorm.
»I hela mitt liv har jag burit på en känsla av att ha blivit övergiven av mina föräldrar. Jag kände ilska mot min far för att mina föräldrar skilde sig, att allt var min fars fel, att han inte brydde sig om oss. Periodvis har jag varit väldigt anklagande mot min far, eller inte velat ha med honom att göra. Känslan av att ha blivit övergiven har lett till en låg självkänsla och dåliga, destruktiva relationer livet igenom, jag höll fast vid saker som inte var bra för mig, försökte alltid vara till lags.
För några år sedan fick jag stressrelaterade problem som hängde ihop med min arbetssituation och började i terapi. Under resans gång närmade jag mig min övergivenhetskänsla.
Jag är född utan näsben och från tvåårs åldern tillbringade jag längre perioder på sjukhus för flera operationer. På den tiden tyckte man inte föräldrarna skulle komma och störa, för barnen skulle bli upprörda och börja gråta. När jag nämnde detta för min pappa, som då var i 80-årsåldern, berättade han hur hemskt han upplevde det att lämna mig på sjukhuset när jag var liten. Han hörde hur jag skrek, men fick inte komma in. Hela livet har han haft mardrömmar om detta.
Sakta började jag koppla ihop min känsla av att bli övergiven med hur det varit på sjukhuset och att mina föräldrar inte övergav mig för att de ville mig skada mig. Jag började se hur saker hängde ihop och kunde försonas. Idag lever inte mina föräldrar längre men i slutet av min fars liv kunde vi mötas och tala med varandra. Befrielsekänslan när jag kunde släppa bilden av mig själv som någon man överger, var enorm. Jag kan känna att jag var älskad. Folk säger att det ser att något hänt med mig, att det syns på ögonen.«
Elisabeth, 60 år
