Kvinnorna i Rhapsody in red följer uppmaningen att klä sig i rött och lila, strunta i vad andra säger och göra det som faller dem in. För nu är det dags att njuta av livet på riktigt.
En efter en kliver de ur sina bilar. Människorna runt om tittar storögt på kvinnorna i lila kläder och röda hattar som uppspelta och glatt samtalande går över parkeringen. Vilka är de? När medlemmarna i Rhapsody in red samlas utanför entrén till Klädkällaren i Ale är det lite som en bukett som fylls på med fler och fler blommor.
Alla är av samma färgsprakande, intensiva sort. Men varje exemplar är ändå unikt. De röda hattarna finns i alla varianter – med slokande, brett brätte, tunna band i yviga rosetter eller i form av en basker dekorerad med lila blommor. Till det glittriga näthandskar, överdådiga smycken eller kanske en fluffig lila fjäderboa.
Blomsternamn
Damerna i Rhapsody in red bejakar gärna blomstermetaforen. Bland annat väljer alla medlemmar ett nytt namn när de går med i föreningen. När alla är samlade ställer sig Carina Camelia på en bänk för att ropa upp de 29 som är anmälda till dagens aktivitet.
Margareta Magnolia, Lena Lejongap, Ann Ananas, Anette Anemon… Jodå, de är alla på plats. Så även Gunilla Gurka (”Blommorna var upptagna, så det fick bli en grönsak istället”) och Ko-Pia (”Jag fick heta så, för att jag samlar på kor”). Gruppen träffas minst en gång i månaden och det enda syftet är att ha kul tillsammans. De går på teater, åker på spa, fikar eller ordnar fest. På dagens program står en träff i salongen på den gamla disponentbyggnaden i Ale och sedan shoppingrunda på varuhuset Klädkällaren.
För att vara med i sällskapet Red Hat Society, dit Rhapsody in red hör, ska du vara kvinna över 50 och klä dig i lila och rött. Utöver det finns bara en regel: Att inte prata om sjukdomar, politik eller religion.
– Man kan prata om sjukdomar överallt annars, men inte här. Vi har våra krämpor, så är det. Men när vi är här så pratar vi om det som är roligt, säger Carina Camelia.
Flera av medlemmarna berättar om den speciella stämning som uppstår när de träffas.
– Jag gillar glädjen och lössläpptheten. Den behöver vi, för vi har varit duktiga flickor hela livet, säger Inger Syrén.
Red Hat Society
Ett sällskap med tiotusentals medlemmar världen över. Allt började i liten skala, då Sue Ellen från Tucson i USA, impulsköpte en klarröd filthatt i mitten av 1990-talet. I samma veva läste hon dikten ”Varning” av Jenny Joseph. Hon tyckte så mycket om budskapet att hon gav bort dikten till sin bästa väninna, tillsammans med en röd hatt. Det blev så uppskattat att Sue Ellen gav bort samma sak till en annan vän, sedan till ytterligare en. En dag gick det upp för väninnorna att de hade blivit en grupp, och att de kanske skulle gå ut och dricka te tillsammans i sina hattar.
På den vägen var det. När fler och fler ville vara med startades nya grupper. Idag finns ett tiotal grupper i Sverige.
Sån ska jag bli när jag blir gammal
Rhapsody in Red var den första, och det hela började faktiskt här i Ale, berättar Carina Camelia. Hon har alltid varit förtjust i hattar, så när en väninna som var i USA 2004 hörde talas om Red Hat Society skickade hon information till Carina.
– Jag hade haft dikten Varning hemma länge och läst den många gånger, tänkt att ”sån ska jag bli när jag blir gammal”. Men jag hade ingen aning om att det fanns en organisation!
Carina Camelia frågade några väninnor om de kunde tänka sig att ta på sig en röd hatt och gå på café tillsammans. Till en början var de bara fyra–fem stycken, men ryktet spred sig snabbt och fler ville vara med. Idag är de 50 i gruppen och nya medlemmar tas bara in när gamla går ur, för att de inte ska bli för många.
Fokuserar på att ha roligt
Medlemmarna kommer från många håll – de är från olika delar av Västsverige och har skilda yrkesbakgrunder. Men något som många har gemensamt är att de jobbat hårt och ägnat mycket energi åt att tänka på andras behov. Nu är det dags att släppa loss.
Att ta på sig de röda hattarna blir lite som att anta ett ömsesidigt löfte – att sluta vara så ansvarsfull och att fokusera på en sak: Att ha roligt. Och det funkar faktiskt, enligt Berit Solros.
– När man sätter en hatt på huvudet så får man automatiskt en annan hållning. Bröstet kommer fram, och med det glädjepunkten i hjärtat.
– Ibland om jag är lite deppig hemma så tar jag på mig min röda hatt och tittar mig i spegeln. Då blir jag glad igen. Det är magiskt! säger Birgitta Begonia och skrattar.
Att vara med i Red hat society handlar också om att bejaka sin ålder. För det behöver inte alls vara tråkigt att bli gammal. Tvärtom.
– Jag upplever att man släpper på prestigen när man blir äldre, och vågar göra bort sig på ett annat sätt. Man är inte lika noga, säger Annika Akleja.
Prioriterar egna behov
Inger Syrén tycker att hon har blivit bättre på att lyssna på sina egna behov med åren.
– Jag tror att vi kvinnor är dåliga på att prioritera oss själva. Förut har jag alltid gjort de nyttiga sakerna först. Nu har jag blivit bättre på att ta hand om mig själv.
Ett exempel är att hon bestämde sig för att sluta laga mat efter att den äldste sonen flyttade hemifrån. Numera har hennes man tagit över matlagningen. Berit Solros tror att behovet av att bestämma sig för att prioritera sina egna nöjen och intressen delvis är knutet till kvinnor i hennes generation.
– Våra barn pratar mycket om att de behöver ”egentid”. I vår generation har man aldrig nämnt det ordet. Men nu som pensionärer har vi hur mycket egentid som helst!
Text Fatima Grönblad
Det här reportaget är hämtat från Veteranen nr 8, 2014. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Gå med i SPF Seniorerna så får du tidningen som medlemsförmån samtidigt som du bidrar till att förbättra seniorers villkor. Du kan också välja att prenumerera på Veteranen, köpa lösnummer i utvalda butiker eller köpa tidningen digitalt.
