En höjning av pensionsåldern slår hårt mot människor i arbetaryrken medan människor i tjänstemannayrken gynnas. Det hävdar tre forskare i arbetsvetenskap och arbets- och miljömedicin.
Enligt Pensionsåldersutredningens förslag ska anställda få stanna kvar på arbetet till 69 år. Orsaken är att vi lever allt längre och därför behöver vi arbeta längre. Dessutom går vi mot en arbetskraftsbrist. Om fler stannar kvar i arbetslivet blir rekryteringsbehovet inte lika stort. Idag går den övre pensionsåldern vid 67 år.
De tre forskarna Roland Kadefors, Kjell Torén och Maria Albin skriver idag på SvD Brännpunkt att det blir betydligt svårare för människor i arbetaryrken att stanna kvar i arbetslivet. Siffror från SCB visar att människor i typiska arbetaryrken drabbas hårt av kraven i arbetslivet. Människor som har tjänstemannayrken klarar sig bäst. Konsekvensen blir att människor i arbetaryrken lämnar arbetslivet tidigare än tjänstemän.
När den övre pensionsåldern höjdes från 65 år till 67 år 2001 stannade främst läkare, tandläkare och gymnasielärare kvar på arbetet, medan undersköterskor, lokalvårdare och kökspersonal gjorde det i betydligt mindre utsträckning, skriver forskarna och hänvisar till forskning i offentlig sektor.
Generellt sett stannar människor kvar längre på arbetsmarknaden idag jämfört med 2006. En av förklaringarna är svårigheten att få förtidspension av medicinska skäl. Sjukersättningen och sjukpenningen har halverats. Istället väljer fler människor att ta ut sin ålderspension i förtid och får därigenom en sämre pension.
Slutsatsen är att Pensionsåldersutredningens förslag riskerar att vidga klyftan mellan tjänstemän och arbetare. För att förhindra detta måste kunskap om hälsa och arbetsförhållanden spridas. Men ansvaret vilar också på arbetsmarknadens parter eftersom arbetsplatsernas organisation och rutiner måste förändras, skriver forskarna.
Text: Peter Söderlund
