Drygt 200 000 av Sveriges pensionärer lever under EUs fattigdomsgräns på 10 800 kr netto per månad. Främst är det kvinnor som varit hemma med barn och jobbat deltid. På Stadsmissionens Äldrecenter i Stockholm märks tydligt att allt fler får det svårt ekonomiskt.
Lunchen är över för idag, men doften av mat ligger kvar som en slöja i lokalen på Kungsholmen i Stockholm. Några lunchgäster dröjer sig kvar, de sitter vid borden och pratar, eller bara sitter där och ser inte ut att ha särskilt bråttom härifrån.
Hösten 2012 hade man här på Stadsmissionens Äldrecenter ett trettiotal gäster på drop-in-verksamheten varje månad. Idag är det betydligt fler, mellan 40 och 50 besökare – varje dag. En del kommer hit bara för att umgås eller delta i någon av de aktiviteter som ordnas. Men för vissa är det här en räddning när det kniper och pengarna sinat.
– I början serverade vi mackor och fika, men vi hörde många som sa saker som »nu står jag mig nog på det här tills imorgon«. Vi insåg att de inte åt middag hemma på kvällen, och det var då vi beslöt att börja med lunchmat istället, berättar Ann-Ci Svensson, en av två äldreombud som arbetar här.
Tack vare gåvor och sponsring från olika matföretag lyckas de servera lagad mat varje dag. På bordet står en korg där den som vill och kan får lägga en tjuga.
– Det är väldigt mycket skam kring det här med att inte ha pengar, säger Ann-Ci Svensson. Huvudmålet med vår verksamhet är att bryta isoleringen bland äldre, men nu kommer fler och fler hit som har det väldigt svårt ekonomiskt, och för många är det här den enda lagade mat de äter. Vissa som har det extra svårt ger vi matkassar till. Som en kvinna, hon brukar leva på buljong två veckor innan pensionen kommer, för henne är det julafton när vi kommer med matkassen.
Ett problem för många äldre i Stockholm är de höga hyrorna. Med en låg pension äts det mesta upp av boendekostnaden. Andra som har lite bättre pension kanske dras med en eftersläpande skuld som gör att Kronofogden tar en stor del av pensionen.
– För många är det här väldigt svårt att hantera, säger Ann-Ci. De »äldre« äldre är mer vana att vända på slantarna och hanka sig fram, men de »yngre« äldre är ofta vana vid ett helt annat liv och det här med att inte ha några pengar blir en svår omställning.
Som äldreombud hjälper Ann-Ci ofta till med administrativa ärenden som att ansöka om bostadstillägg från Pensionsmyndigheten eller få bistånd för hemtjänsten från stadsdelsförvaltningen.
Det är inte alltid så lätt att veta vart man ska vända sig och vilka papper man ska fylla i. Framför allt är det inte lätt att bli lyssnad på. Det har ofta hänt att äldre har fått avslag på ansökningar om bostadstillägg eller trygghetsboende, ett avslag som sedan tagits tillbaka när Ann-Ci eller hennes kollega tagit över kommunikationen med myndigheterna.
– En kvinna som var 95 hade ansökt om att få flytta in i ett servicehus, men fått avslag. Jag hjälpte henne att överklaga, och till slut fick hon flytta in. Men hon hann bara bo där några månader innan hon blev sjuk och dog.
Ett annat exempel som Ann-Ci berättar om är en 80-årig man som kom förbi här en dag och var helt desperat. Hustrun ville skiljas och han hade ingenstans att ta vägen. Han flyttade hem till en vuxen son, men när sonen tragiskt nog avled ville hyresvärden slänga ut mannen. Det gick igenom, och mannen vände sig då till socialtjänsten, som dock inte tyckte att det var akut »förrän han stod på gatan«.
– Men för oss är det akut om man är 80 år och hotas av vräkning. Det de kunde erbjuda honom var en plats på ett härbärge, men att sätta en nästan blind 80-åring på ett härbärge tillsammans med narkomaner känns knappast som en lösning.
Till slut lyckades Ann-Ci få in mannen på ett servicehus, mycket »tack vare« att han fick en demensdiagnos.
– Det känns bra de gånger man lyckas hjälpa någon, men ibland känns det som om man står och stångar huvudet rakt in i en vägg, säger Ann-Ci.
Det är fler kvinnor än män som kommer till Äldrecentret, eftersom problemet med låg pension är störst bland kvinnor. Men samtidigt är det fler män än någonsin tidigare som också kommer hit.
– Många har det kämpigt, och det är som sagt rätt snårigt med att söka hjälp när man behöver det. De som har anhöriga som kämpar för dem går det hyfsat bra för, för de andra är det svårt, säger Ann-Ci Svensson.
»Man borde kunna leva på sin pension«
Ingegerd Heidenberg Vegeborn fick sitt första jobb som femtonåring. Sedan dess har hon jobbat ända fram till pensionen.
– Jag lämnade till och med min son på barnhem för att inte bli av med jobbet. Och nu kan jag knappt leva på pensionen. Något måste vara fel, säger hon.
När Ingegerd gick ut skolan tyckte hennes lärarinna att hon borde läsa vidare, men hennes mamma tyckte att det var viktigare att hon skaffade sig ett jobb.
– Jag fick jobb på Postgirot när jag bara var 15 år. Vi var flera unga tjejer där, och oj, vad vi fick slita! Det var inga lata dagar där inte. Efter några år hamnade jag på Televerket, sedan på Byggnadsstyrelsen och slutligen på Bankgirot. Det är lite ironiskt att jag jobbat med pengar nästan hela livet, säger Ingegerd.
Med undantag av några korta perioder då hon varit hemma med barn har hon arbetat hela tiden. När hon fick sitt andra barn 1966 fick hon ingen dagisplats, utan blev tvungen att lämna sonen på ett barnhem en kort period för att inte bli av med jobbet.
– Det var förfärligt, men jag hade inget val, säger Ingegerd. Det där halvåret svider i mig än idag.
När tredje och sista barnet kom år 1974 var det samma sak, ingen dagisplats i sikte. Den här gången sa Ingegerd upp sig och var hemma med barnen en kort period. Men så fort det löste sig med barnpassningen lyckades hon få jobb igen, på Bankgirot. Där rullade det sedan på ända fram till pensionen.
– Idag får jag ut 10 500 i månaden, och då har jag bakat in allting, säger hon. Hyran på min tvåa på 52 kvadratmeter i Västberga utanför Stockholm är på 6 000. Jag får ett bostadstillägg på 935 kronor. När räkningarna är betalda är det väl knappt 2 000 kvar. Det ska räcka till att äta, köpa kläder och framför allt läkarbesök. Jag har sjukdomen KOL – fast jag inte röker – så det blir en hel del läkar- och medicinkostnader. Bara tre inhalatorer kostar 1 800 kronor!
Innan Ingegerd blev ensam var pengar ingenting hon riktigt tänkte på, även om hon och hennes man inte var rika på något sätt. Men de kunde unna sig en resa ibland och behövde inte vända på varenda slant. För knappt två år sedan gick mannen bort, och då förändrades livet radikalt, inte minst ekonomiskt.
– Det är sedan jag blev ensam som det verkligen stod klart hur lite pengar jag har att leva på varje månad, säger Ingegerd. Det är något som kvinnor borde tänka på, att vad händer den dagen man blir ensam? Jag tyckte väl inte att jag hade så dålig lön när jag jobbade, det var inget jag tänkte på. Men nu är jag alltid nervös över pengar. Jag går ofta till en bankomat bara för att kolla saldot.
Pengar och ekonomi är inte heller något hon kan prata med barnen om, tycker hon. De vet inte riktigt hur hon har det.
– Jag vet att jag så småningom kommer att få väldigt svårt att andas. Därför skulle jag vilja leva nu, medan jag kan. Jag skulle vilja göra någon resa. Det behöver inte vara Thailand, men Teneriffa skulle vara roligt. Att få åka dit när det är som kallast här och min astma blir svår, det vore härligt.
»Vad gör jag om jag blir ensam?«
Inger Sörin tar hand om sin man Olle som är rullstolsbunden efter en hjärnblödning. De har bytt ner sig till en mindre lägenhet och hankar sig fram på varsin låg pension. Inger oroar sig för vad som händer om Olle skulle gå bort.
För bara några år sedan bodde Inger och Olle i en stor lägenhet på 156 kvadratmeter i Hässelby Strand utanför Stockholm. Bil hade de också, och ännu lite längre tillbaka ett landställe.
Sedan dess har livet krympt. Och krympt lite till. Sommarstället försvann för länge sedan, bilen gjorde de sig av med, och lägenheten byttes ut mot den de bor i nu, på 68 kvadratmeter. Olle fick en hjärnblödning 2010, och en till för ett år sedan. Nu sitter han i rullstol och kan inte prata. Inger vårdar honom i hemmet, hon får fyra timmars avlastning per vecka av kommunen. Då brukar hon gå och sjunga i kör.
– Jag gör allt med Olle, jag är helt låst. Det är påklädning, toalettbestyr, mat – allt. Jag drar honom överallt i rullstolen.
Ekonomiskt håller sig Inger och Olle trots allt ovanför »strecket« än så länge, ovanför det som räknas som fattigdomsgräns. De är ju två. Inger får ut 10 000 i pension, Olle 9 000. Hon har jobbat inom vården, han har varit egen företagare.
– På något sätt får vi månaden att gå ihop. Men hade jag inte Olle skulle jag inte klara mig. Bara hyran och ett lån vi har kvar sedan bilen på 2 900 varje månad, överstiger min pension. Sedan är det mat, läkarkostnader, Olles sjukgymnastik och mediciner, det blir inte mycket över.
Inger oroar sig för vad som händer om Olle försvinner. Skulle hon bli ensam kan hon inte bo kvar i lägenheten.
– Jag skulle nog få gå och ställa mig utanför Ica och sjunga med en liten pappmugg framför mig. Lägenheten måste jag byta mot en mindre och billigare, men det finns inte så mycket hyresrätter längre, det är inte lätt att hitta en lägenhet som inte är så dyr. De bygger ju trygghetsboenden här i närheten, men de är svindyra. En liten tvåa kostar mellan sju och åttatusen i hyra. Och det finns ingen trygghet där heller, de är inte alls som servicehusen var. Jag skulle inte ha råd att bo där.
Inger tror att politikerna räknar med att äldre har hus att sälja. Många i hennes omgivning har det så, och sitter därmed i en helt annan situation.
– Men vi som inte har något att sälja, vi har hamnat lite på kanten, och för oss är det väldigt mycket svårare. Flera av dem som sjunger i kören bor i hus som de köpte på 50- eller 60-talet, de bor ju nästan gratis och om de säljer villan får de miljoner. Men vad ska vi göra, vi som inte har något? Jag förstår inte hur de som inte har någon man kvar klarar sig.
En gång i veckan brukar Inger och Olle gå och äta i kyrkan. Där kostar en portion mat med kaffe efteråt 30 kronor.
– Det är god mat, och fint på alla sätt och vis. Men det är inte så det ska vara, att det är frivilliga och kyrkan som ställer upp och gör så att man klarar sig. Man måste kunna leva på sin pension när man har jobbat ett helt liv.
Text Ulrika Palmcrantz
