Insändaren undrar varför politikens företrädare utmålar de äldre som en börda svår att bära?
Vår har blivit till sommar, nationaldagen har firats med pompa och ståt. Vi som tittade på SvT-s firarprogram fick ta del av landets i år finaste tal i det diplomaten och snart 74-årige Jan Eliasson höll från skansens scen.
Den kommande veckan kommer Sveriges Pensionärsförbund (SPF) att mötas till kongress. Många är de frågor som skall avhandlas under de 3 dagar mötet varar. En fråga med särskild vikt är den om hur samhället ser på de äldre och deras roll. Den på sin tid ledande S-politikern Pär Nuder betecknade ju gruppen äldre som ett köttberg samhället hade problem med. Och återkommande kan man läsa artiklar där man problematiserar hela kollektivet. Är det en rättvisande bild?
Av de handlingar som föreligger inför kongressen framgår att i landet i sin helhet finns 88000 platser i särskilda boenden. Sett mot hela pensionärskollektivet utgör det 5 %. Sett som del av landets hela befolkning om drygt 9,6 miljoner, utgör det ca 1 % av befolkningen.
Med andra ord klarar sig 95 % av äldrekollektivet med litet eller inget kommunalt stöd vid varje given tid. Varför envisas då politikens företrädare att utmåla de äldre som en börda svår att bära?
Borde man inte istället lyfta fram det mycket stora samhällsarbete som de äldre utför i föreningar, som anhörigvårdare och på andra sätt. Borde man inte också tydliggöra att de äldre de facto betalar mer av sin lön i skatt, än den yngre generationen. Varför denna orättvisa?
Och borde man inte erkänna att det pensionssystem som skapades under 90-talet, har blivit en fattigdomsfälla för både nuvarande och kommande generationer. Ett pensionssystem som de äldres representanter i samverkan tydligt vänder sig mot och vill ha förändrat.
Det ligger en skrämmande människosyn i att beskriva den generation som burit fram vårt land till det välstånd vi har idag, som ett problem. Det är istället så att den gruppen är en oerhört viktig tillgång i samhällsarbetet, något som också ledande politiker borde erkänna. Jan Eliasson är i det sammanhanget ett lysande exempel på detta.
Jarl Strömbäck
Distriktsordförande SPF Västernorrlnad