Cabaret spelas på Malmöoperan i vår med Kristoffer Berglund och Sara Jangfeldt.
Det är klent med politiken på våra svenska scener just nu, hävdar en rad kulturskribenter. Det är illa med tanke på höstens val, anser många. Jag instämmer, även om det politiska samtalet ändå förs direkt och ännu oftare indirekt, hos många institutioner och fria grupper. Cristina Gottfridsson är till exempel en dramatiker som konsekvent skildrar dem som annars sällan kommer till tals från scenen. Malmö for the fittest heter stycket som med komisk skärpa belyste en rad mänskliga öden på Hipp i Malmö. I april kommer hennes pjäs Kapten Klänning vilken handlar om hur förre polischefen Göran Lindberg utsatte unga flickor för sexuella övergrepp samtidigt som han blev känd som påstådd »feminist«. Flera tusen sidor förundersökningsmaterial ligger till grund för pjäsen som får urpremiär på Uppsala stadsteater. Allan Svensson spelar Kapten Klänning. Vem kan väl bättre än just han växla sekundsnabbt mellan jovialitet och grymhet?
I vår går också ridån upp för två uppsättningar av Cabaret, ni vet den svartglittrande berättelsen om människorna på Kit Kat Klub i 30-talets Berlin strax före Hitlers maktövertagande. Filmen, med Liza Minelli i huvudrollen, har blivit kult. Nu i Sverige gör karismatiska Sara Jangfeldt rollen som Sally Bowles på Malmöoperan, och på Uppsala stadsteater lär nog Sarah Dawn Finer få det att blixtra till kring den oberäkneliga sångerskan med sargat hjärta men magnetisk dragningskraft.
Kanske tänker vi inte genast på Cabaret som politisk teater, men med tanke på alla de jämförelser som nu görs mellan vad som hände i 30-talets Europa och vår samtida arbetslöshet, nazismens frammarsch och en skenande ekonomi, kan och ska teatern liksom kulturen i stort, vara den spegel som får oss att upptäcka, analysera och genomskåda tid, skeenden och maktutövande. Kit Kat Club ligger förskräckande nära.
Text Pia Huss
