Lill Terselius – Tacksamhet ger mig utslag

Vid 69 års ålder spelar Lil Terselius dotter till sin kollega Marie Göranzon, 71. På Dramaten, teaterhuset som varit hennes arbetsplats i mer än fyrtio år.

Vi ses i Dramatenkvarteren. Här är Lil Terselius hemtam. Logen har hon i den marmorvita byggnadskroppen från 1908 som inrymmer den stora scenen. Spelar gör hon i ett hus bredvid, på den lilla scenen, som sedan 1945 finns där i en ombyggd biograf.
Pjäsen heter Dödspatrullen och utspelar sig på ett äldreboende. Den är skriven av den avgående teaterchefens Marie-Louise Ekman, som också regisserat och gjort scenografin.
– Föreställningen handlar om det som drabbar oss alla, säger Lil Terselius. Min mamma fyller 98 år i februari och måste ha både krycka, rullator och rullstol, själv är jag vig för min ålder och fortfarande arbetsfähig. Jag är en ung gammal människa. Men jag kommer inte undan åldrandet, världen kommer att bli mindre.
Lil Terselius lista över roller på Dramaten är som ett ösregn, en telefonkatalog, av stort och smått, från Klas Klättermus till världsdramatikens stora kvinnoroller. Ibland har hon brutit av med film, till exempel För Lydia som gav en Guldbagge 1978. Och med teveserier som Någonstans i Sverige och Selambs.  Liksom gästspel i långkörare som Rederiet och Varuhuset. Kanske inga stora folkliga genombrott i karriären, men gediget, uppmärksammat, prisat och uppskattat.
Lil har ett stamkafé i närheten. Vi sätter oss och hon börjar berätta. Hennes gester är gracila och bestämda på en gång. Rösten distinkt och djup.
Hon växte upp i Borås där pappan var försäljningschef och mamman sekreterare med starkt fokus på yrkeslivet.
– Jag blev ganska självständig. Var en pratsam tonåring som lärarna gärna bad hålla tyst.
Så småningom flyttade familjen till Stockholm och efter att ha försökt sig på en dansutbildning och känt att det inte passade sökte Lil 1967 till Scenskolan. Hon kom in på första försöket, Sif Ruud och Ingmar Bergman satt i intagningsjuryn.
Vid scenskolans uppspel 1970 var dåvarande Dramatenchefen Erland Josephson på plats. Han kommenterade prestationerna rätt kyligt och var inte så imponerad. Men lade till: ”Dramaten är fullbesatt med kvinnliga skådespelare, men jag är beredd att anställa dig ändå”.

Det har varit disciplinerade år med många goda recensioner för den ”mörka, ståtliga, allvarsamma” Lil Terselius.
– I min relation till teatern hade jag från början en barnslig naivitet. Det var antagligen bra. Jag gjorde inte saker så komplicerade. Men så småningom sökte jag det svåra. Sådant som jag inte trodde att jag hade så lätt för. Sjunga, till och med i musikal på Oscars, och att översätta pjäser, driva egna projekt, regissera.
Lil Terselius har alltid varit engagerad i samhällsdebatten. Var ett tag fackligt aktiv, ordförande i Dramatens artistklubb.
År 2010 gestaltade hon en mycket porträttlik Hillary Clinton i en pjäs om Mellanöstern, Jerusalem 2010, och hamnade snabbt i hetluften. Lil deklarerade att hon gillade Clintons värme, styrka, kyla och humor. Och så uttalade hon sig emot de israeliska bosättningarna på Västbanken. Hon betonade samtidigt hur komplex och svårlöst konflikten är.
Alla tyckte inte om det. Hennes bakgrund är delvis judisk. Pappan var fjorton år när han skickades till Sverige från Tyskland av sina föräldrar. Några släktingar slutade sina liv i Auschwitz.
Lil Terselius vill inte tala så mycket mer om det. Men tycker att hon fått rätt i vad hon sa 2010: ”Den politiska teatern är på väg tillbaka”.
När Lil Terselius fyllde 67 var hon tvungen att gå i pension från Dramaten. En svensk arbetstagare har bara rätt att jobba till 67 om inte arbetsgivaren gör ett undantag. Vilket är mycket sällsynt.
– Jag tog det sakligt till en början. Men sedan gick jag ner mig lite och blev vilse i pallet. Jag fick tala mig själv till rätta och andas med magen för att kunna tänka klart. Ganska snart kom erbjudanden om jobb.
I Dödspatrullen spelar Lil en dotter som gärna vill att hennes excentriska mamma ska bo på ett äldreboende så att hon själv kan ägna sig åt det som är viktigt i hennes egen livsfas, att skriva och måla. Hon vill så gärna att mamman ska finna sig till rätta.
”Mamma, det blir bra här. Du kommer att trivas”. Repliken blir som en besvärjelse.

”Dödspatrullen” var Marie-Louise Ekmans mammas namn på hemtjänsten. En mamma som hade stark integritet och mycket drastisk humor.
Ungefär som Lil beskriver sin egen mamma som fortfarande bor kvar hemma men med hemtjänst flera gånger om dagen.
– Barn kan inte ta över vården, säger Lil Terselius. Samhället måste träda in när de själsliga och materiella förmögenheterna minskar, de yttre och de inre. Man ska inte behöva känna tacksamhet för att man behöver hjälp. Det är det människor betalat skatt för i hela sitt liv.
– Tacksamhet ger mig alltid utslag, säger Lil. Man skulle alltid vara så tacksam när man fick sina roller. Varför det? Jag var duglig, jag tog ansvar. Det är klart att jag skulle ha roller.
Hur tycker hon att det är att börja träda in i ålderdomen i dag?
– Det är på sätt och vis lite tuffare för oss som börjar bli gamla nu. Så mycket miljöförstöring, sådana flöden av information. Min mamma har mest levt i en tid då allt gått framåt. Penicillinet kom och räddade liv. Nu håller världen på att bli resistent. Alla spiraler skruvar sig inte längre uppåt och framåt.

Lil Terselius älskar att röra sig och helst i naturen.
– Jag behöver bara promenera och titta på himlen och molnen eller månen så fylls jag av ett slags kosmisk tacksamhet och en känsla av att det finns mycket kvar att uppleva innan jag lägger näsan i vädret.

Text Lasse Granestrand

Läs mer om Lil Terselius tidigare roller, och hennes livssorg – att inte få egna barn – i Veteranen nr 2, 2014.
Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Som medlem i SPF får du tidningen som medlemsförmån. Du kan även prenumerera på Veteranen eller köpa den som lösnummer eller digitalt via Qiozk. 

Kommentera