Redan som pojke greps Staffan Heimerson av Svenskbybornas öde. Nu efter alla år som utrikeskorrespondent och reporter ville han se hur det stod till med dagens ättlingar i Ukraina.
Bakom ett staket, målat i blått och gult, står klanen Norbergs familjemedlemmar. De är ur tre generationer och representerar överlevnadsvilja, patriotism och en patetisk sentimentalitet.
Klanens huvudman, den 62-årige Viktor, gör en svepande gest över sin Sörgårdenidyll och på sjungande mål pekar han mot trädgården, där ett otal ankor, hönor och gäss vankar bland fruktträden.
Viktor säger: »Titta … nej, inte ditåt … titta på den där… änn gölander håna …«
»En vaddå?«, frågade jag.
»Det är så vi säger på vårt gammalsvenska språk. En gul tupp! Se själv!«
Jag såg. Tuppen var gul. Vad jag också betraktade var den svenska historiens mest uthålliga och rörande utvandrar-öde: Svenskbybornas.
Berättelsen
Ända sedan 1200-talet hade det i Baltikums kusttrakter och på de större öarna bott en svensktalande bondebefolkning. Dagö, som nu ligger i Estland, var i svensk besittning åren 1563–1721. Men när Karl XII besegrats av Ryssland vid Poltava, i det nuvarande Ukraina, blev läget ett nytt. I freden i Nystad 1721 blev Dagö ryskt.
I 1700-talets senare decennier fanns på ön cirka 2 000 svenskar. Den svenske godsherren på ön, Carl Magnus Stenbock, försökte förvandla svenskarna från fria bönder till rysk livegenskap.
Kejsarinnan Katarina II ville modernisera sitt Ryssland och stimulerade därför invandring från främst Tyskland och Polen men också från Baltikum, inkluderande Dagö.
Det är omtvistat huruvida deportation är rätt ord för att beskriva de knappt 1 000 Dagösvenskarnas nio månader långa marsch den 20 augusti 1781 från Östersjön till Svarta havet. Fattiga och förtryckta bönder tog chansen att nappa på vad som uppfattades som ett generöst erbjudande – bördig jord och färdiga hus.
Naturligtvis var det lögnaktig propaganda. Det blev en dödsmarsch med barn, oxar, hästar och kärror via Vitryssland innan de anlände till floden Dnjeprs strand. Bara 135 av svenskarna kom levande fram den 1 maj 1782, barn och gamlingar dukade under.
De byggde sig kojor, satte spaden i den svarta jorden, 13 000 hektar som de anvisats, och byggde sin första kyrka.
Av den lilla skaran blev ett samhälle som sedan överlevde Krimkriget, ryska revolutionen, hungersnöd, kollektiviseringen av jordbruken, Stalins paranoia och terror på trettiotalet, andra världskrigets utbrott, tysk ockupation, ny svält, Sovjets återtagande av området, deportationer till Sibirien och slutligen de två senaste decennierna en återgång till »normalt liv« och återprivatisering av deras jordbruk.
Svenskbybornas öden
Sedan jag som skolpojke av en slump kommit att möta en av de 885 Svenskbybor som 1929 återemigrerat till Östersjön, denna gång till Gotland, blev jag gripen av bybornas öden.
»Men Sverige«, heter det i Göran Svedbergs dokumenterande bok Gammalsvenskby, en by i Ukraina, »blev en besvikelse. I stället för att få bo i en egen sammanhållen by som självständiga bönder blev de utspridda och hänvisade att arbeta som drängar och pigor hos svenska storbönder.«
Därför kom två år senare, 1931, 243 svenskbybor att återvända till Dnjeprs strand åtföljda av en skara entusiastiska svenska kommunister.
Jo, jag visste att livet fortsatt och att svenska kungaparet besökt byn 2008.
Men fanns glöden kvar? Talade invånarna fortfarande svenska? Och har de hopp om att behålla sin svenskhet? (I den hundrafalt större utvandringen till Minnesota finns nästan ingen svenskspråkig kvar. Svenskheten där är ett turistjippo.)
Mot förmodan var det enkelt att finna Gammalsvenskby. Jag var i Odessa vid Svarta havet. Hotellreceptionisten visste genast vad jag talade om. »På ukrainska talar vi om Zmievka«, sa han. »Ta bilen norrut. Håll dig på Dnjeprs västra strand. Efter 12-15 mil ser du från landsvägen ett kyrktorn …«
Zmievka med 3 000 invånare är ett övergripande namn på den svenska och ett par tyska byar, Schlangendorf, Mülhausendorf och Klosterdorf. Tyskarna är fler än svenskarna och de talar om Altschwedendorf. På lokal svensk dialekt, bland det tiotal bybor som hjälpligt talar svenska, heter det Gammölsvänskbi. Och på ukrainska är det Starosjvedske.
Men vid byarnas infart är det ingen tvekan om vilken folkgrupp som har högst svansföring. En stor skylt med det svenska vapnet Tre kronor och två druvklasar kungör: »Välkommen till GAMMALSVENSKBY.« Någon kilometer bort rinner Dnjepr fram, bred som Öresund, rik på fisk och med färjetrafik till en större stad på östra stranden.
Byarna är fattiga
Men det är, så vitt jag förstår, en värdig fattigdom. De enkla stugorna hålls rena. Fönsterkarmarna glipar men är målade. Det finns rabatter vid stugornas dörrar. Det växer aprikoser längs vägrenen. Det rullar enstaka bilar, Lada, modell bättre beg., längs grusstråken. Det finns apotek och post, tre affärer, två dagis, frisör och på fredagskvällarna en taverna. Men fotbollsplanen är i ett miserabelt skick och elen kommer och går – mest går. Likadant med vattnet.
Dominerande i bybilden är den vitmenade kyrkan med blå dörrar. Kyrkan har två torn, i söder det traditionellt svenska och sedan, triumferande mitt på plåttaket, en ryskortodox lökkupol. Ja, i detta finns ett slags ekumenik. Eller snarare marknadsanpassning. Det är ont om kyrksamma svenskar, det är gott om kyrksamma ukrainare.
Söndagsmässan hålls inte på svenska och på frågan, om vad Svenskbyborna mest av allt önskar sig, är svaret ofta:
»Vi skulle vilja ha en präst som predikar för oss på svenska.« När psalmsången ljuder är varannan vers på tyska, varannan på ryska – och ingen på svenska.
Framför Kulturhuset står statyn med Lenin i sin klassiska pose. Ingen uttrycker bitterhet över de sju meningslösa decennierna som slängdes bort på kommunismen. Men vid kyrkan ligger minnesstenen över de 18 personer, »oskyldiga svenska bybor som bortfördes och försvann«. Det var under Stalins terror 1937.
Jag läste namnen – Johansson, Utas, Hinas, Malmas, Norberg… – och frågade min ciceron, kyrkans organist Horst: »Lever några anhöriga till offren kvar i byn?«
»Oh ja, Jag ska ta dig till den bästa familjen.«
Det var så jag hamnade hos Norbergs.
Med familjen i trädgården
Anna Norberg, en 61-åring med en gullig mustasch, samlar sin familj kring sig i trädgården. Maken Viktor, 62, brodern Johannes, 59, sonen Valdemar, 35 och barnbarnet Alexander, 15, samt tre katter och två hundar.
Sedan kolschosen Kolos, där familjemedlemmarna arbetat i generationer, förvandlats till Jordbruksföreningen Kolos, ser de sig nu som fria bönder. Det finns privata jordbrukare med ända upp till 40 hektar jord. Produktionen av tomater är stor.
»Det är inte mycket här som är bra«, säger Viktor om familjens liv, »men det är heller ingenting som är riktigt dåligt.«
»Jag plockar potatis och när hon« – han pekar på Anna – »är nöjd, går jag ner till Dnejpr och drar upp några goda fiskar.«
På en ställning i trädgården hänger fisk på tork. Dillen växer som buskar. Vinrankor bildar en pergola som skänker skugga. Mest begriplig svenska talar Valdemar och vi räknade ut att hans brorson är nionde generationen svenskar vid
Dnjeprs strand. På postkontoret sa en medlem i klanen Malmas medan han kvitterade ut en liten pension: »Vi är svenskar av rätta virket. Vi tål allt. Inget biter.«
Kungligt besök i Svenskbyn
Så har det varit i 230 år. Trots att kontakten med Sverige var nästan obefintlig under ett århundrade kom befolkningen i Gammalsvenskby att upprätthålla sina traditioner och sin lutherska tro. För 30-40 år sedan fanns det människor som prenumererade på svenska tidningar.
Familjemedlemmarna verkar overkligt oberörda av alla helveten de genomlidit. Jag försökte tala politik: om Krustjev som berättade sanningen om Stalin och om Gorbatjov som kommit med glasnost.
Nej, skulle det talas historia var det om kung Carl Gustaf och drottning Silvia, som varit på besök 2008; alla svenskbybor hade fotograferat sig tillsammans med kungaparet. Viktor nämnde med tacksamhet, att Kungen gett församlingen en stor summa pengar.
»Ja«, sa Valdemar, »jag läser svenska böcker om jag lyckats komma över någon.«
Jag frågade: »Då har du naturligtvis läst Vilhelm Mobergs utvandrarsvit – det är ju nästan berättelsen om er norbergare.«
»Nej. Vad sa du att han hette?«
När svensk kultur lever är det mera i visor. Med allvar sjunger man »Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg« och den musiken pratar de om med ett allvar som svenska kids talar om Loreen. »Vi kan spela filolioliolej«, ljöd det i trädgården, »och vi kan spela basfiol och flöjt. Och vi kan dansa bomfalleralla, bomfalleralla, bomfalleralla! Vi kan dansa bomfalleralla, bomfallerallalej!«
Den gölander hånan pickade vidare i gruset och lät sig inte störas av svensk ur-kultur.
Text Staffan Heimerson
————
Fotnot: Staffan Heimerson, född 1935, har arbetat som journalist i press, radio och tv samt som författare och kåsör sedan 1950-talet. Under många år var han anställd på Aftonbladet som utrikeskorrespondent och världsreporter. Tillsammans med fotografen Niclas Hammarström utsågs han till Årets Journalist 2013 av Sveriges Tidskifter för ett 20-sidigt reportage från Syrien i tidskriften Café.
