Tomas von Brömssen: ”Att spela är kanonbra terapi”

Genom att få andra att skratta blev han någon. I dag är Tomas von Brömssen en av våra största och mest folkkära skådespelare. Men det skulle han aldrig säga själv. Han kallar sig underhållare, som vill röra och beröra hela livet.

Första gången vi ses är det utsålt på kulturhuset Kajutan i Henån, måndag kväll i hösttid. Tomas von Brömssen ska samtala om sitt liv som skådespelare inför en sal breddfylld av förväntan.
”Han är populär!”, ”Ja, han är ju så bra”, viskar röster ur publiken, lika delar kvinnor och män, innan kvällens gäst äntrar scenen.
Barfota i bruna lädersandaler, solbränd och helt klädd i svart blåser han bokstavligen igång det hela. Med en tunn, kort flöjt formas en glad, lite vild och snirklig melodi.
– Det här är en sälgflöjt, ett urgammalt instrument som numera görs av pvc-trädet.
Ett samstämt småskratt visar att åhörarna är med direkt.
– Ett fantastiskt instrument, kostar bara 300 spänn – så gå och köp en. Alla borde prova! förklarar han och viftar med den trollstavsliknande tingesten.
Först någon vecka senare, hemma i köket där gnistrande kaffemaskin möter gammaldags snickarglädje, inser vi flöjtens betydelse i vardagen.
Känns tillvaron grå? Regnar och blåser det ute? Är det svårt att komma igång med disken? Lugn, bara lugn. Om du heter Tomas von Brömssen finns ett givet botemedel.
– Sälgflöjten fungerar som en vitamininjektion när man vill komma igång med något. Att spela är kanonbra terapi, förklarar han och lyser upp vid köksbordet.
Om det är så det fungerar även i Henån vet vi inte. Men nästan tre timmar senare dånar applåderna, efter avslutande biljaktscener från Mannen från Mallorca på storbildsskärmen. En imponerad basröst i kön på väg ut sammanfattar : ”Inte visste jag att han gjort SÅ mycket!”

Tv-serien Albert och Herbert
Tomas, som fortsatt stoppas på stan av tacksamma älskare av ”Hebbe lelle” i kultförklarade tv-serien Albert och Herbert, har ett mångsidigt skådespelarförflutet. Men genom alla rollerna, från Peer Gynt och Ibsen till revyjaget eller Blomgren i Saltön löper en gemensam tråd. ”Ett slags totalscennärvaro i kombination med en värme som går ut över rampen i allt han gör”, som regissören Bo Hermansson beskriver det.
Nuet är viktigast för Tomas von Brömssen – på alla plan.
– Jag tror att jag är ganska närvarande, både privat och offentligt. Men jag tänker inte, utan bara gör och är, säger han en bit in i nästa möte, på hemmaplan.

Hemma hos Tomas
”Som i en inredningstidning, fast mysigare” har hans hem beskrivits i GT/Expressen tidigare i år. Både lantligt fridfullt och praktiskt modernt känns köket i huset där han bott de senaste 23 åren.
Det är onsdag eftermiddag, dagen efter att en visdomstand dragits ut.
”Alla vet redan allt”, suckar Tomas lite kort.
Han är på sin vakt, redo att stoppa orden på väg ut för att slippa se dem förvandlas till pretentiösa meningar i tryck. När frågorna siktar åt fel håll markerar han snabbt.
– Över min döda kropp att jag säger något om hur man får kärleken att fungera. Nä, uäääh, vilka floskler det skulle bli. Jag måste spy, säger Tomas dramatiskt.
Personlig sorg, kärleken före och efter, liksom teorier kring hur kommande roller ska göras låter vi bli.
Men genom det avvaktande kan den omvittnade värmen anas. En ensam ceriserosa, gammaldags ros på köksbordet visar sig vara en av ledtrådarna dit.
Den heter Jacques Quartier och doftar på riktigt, inte ”bara växt” som blommorna skådespelare oftast brukar få lukta på vid scenkanten efter föreställningen.
När Tomas upptäckte de gamla rosorna, för 40 år sedan nu, blev han betagen och skiner upp vid minnet av katalogerna från plantskolan i Råå, som fortfarande ges ut.
– Rosorna blommar bara några veckor, sedan är de borta. Det blir något väldigt exklusivt att gå i den där fantastiska doften en kort tid. Sedan är de borta. Det är häftigt.
Ganska lugn, bra på att lyssna och konstnärligt begåvad. Sådan är han i egen sammanfattning. På anslagstavlan bakom oss syns han i akvarellmålad självporträttform, ett tackkort som skickades ut till gästerna efter överraskningsfesten som hustrun Dorte ordnade för en tid sedan.
– Han försöker balansera på sin ålder, förklarar Tomas och ser till synes nöjt på gestalten med vitsminkat ansikte, clownnäsa och lätt omvänd timglasfigur.

Simmar för att orka mer
Från andra sidan bordet är han sig fortsatt märkligt lik, som om åren inte hunnit ikapp på utsidan.
– Äsch, jo det har jag fått höra ibland. Men jag tror det har mer med beteendet att göra. Att jag har ett yrke som gör att jag får hålla på och leka, vara lite ansvarslös. Den lekfullheten gör kanske att man håller sig lite yngre? undrar han och spricker upp i ett försiktigt leende.
Inför Tomas revy, första egna revyn 1990, bestämde han sig för att göra något för att orka stå ensam på scenen i två timmar. Det blev simning, en kilometer två gånger i veckan, något han fortsatt med, i perioder.
– Jag hatar att springa. Gymnastisera usch nej, fy fasen vad tråkigt. Det var nog skitbra att jag upptäckte simningen. Den har säkert hjälpt mig, mer eller mindre. Det ska jag börja med nu igen.

Sång och musik tar plats
Just nu, vid fyllda 70, har hela livet tagit ett nytt, spännande skutt. Skådespelaren och underhållaren blir stadigt allt mer musikern von Brömssen, med både äldre och ny, yngre beundrarskara. Till hösten ska han sjunga i På spåret.

Tomas von Brömssen har aldrig lärt sig noter, men drömde som ung om att bli trumpetare eller reklamtecknare.

Under läroverkstiden började han låtsas vara fiiiiin och riiiik, med det rätta fingöteborgska ”schiiiva”- uttalet. Han och bästa kompisen köpte en bandspelare, som de använde varannan månad, och spelade in sketcher för varandra.
– Vi hade så fruktansvärt roligt ihop. Där tror jag det grundlades att det blev teater så småningom, säger han.
– Redan där blev det viktigt att få skratten. Jag blev ju någon inför de andra, lite av en hovnarr i de fina salongerna.

Underhålla och beröra
Sedan dess har han fått uppleva de riktigt dånande skratten många gånger, bland annat tillsammans med Sten-Åke Cederhök, men också i Kyparn, en ”kaninliknande” figur som i mycket är hans egen raka motsats.
– Kyparn gör allt jag inte tycker om, sparkar neråt och slickar uppåt. Varför han gör det vet jag inte. Men det är otroligt befriande och härligt att få göra den rollen, förklarar Tomas.
Det är inte suget efter skrattsalvorna som driver honom.
De lyckligaste ögonblicken är stunder av närvaro där vare sig han själv på scenen eller publiken har kontrollen.
– Ibland uppstår ett fantastiskt tillstånd där det inte finns något framför, ingenting bakom utan allt bara är NU, nu, nu.  Det är väl de ögonblicken man söker efter hela tiden. Det som är lycka?
– Men det behöver inte vara skratt, utan kan också vara att beröra så det blir tårar. Jag vill ha bägge med, då mår jag som bäst, säger han och minns rollen som betjänten Norman och samspelet med Sven Wollter i pjäsen Påklädaren. Där fanns ögonblick när han ”nästan började lipa själv”.
Just nu kan Tomas alltså ses i rollen som professor Higgins, som slår vad om att kunna lära den fattiga flickan Eliza att föra sig i den fina världen.
Kanske kan han där ha viss nytta av sitt eget ursprung, fast tvärtom?
– I det här sammanhanget är det en dröm att få lära känna Higgins, även om jag tror han är en ganska otrevlig typ, konstaterar Tomas snabbt.

Vi är tillbaka vid ålderstrappan. För 20 år sedan skämtade han om hur livet bara skulle gå utför efter 50. Idag ser han mer allvarlig ut. Trots att livet idag känns jättebra, bland annat tack vare ny kärlek (som han inte vill tala mer om) och nya utmaningar är läget ett faktum.
– Det går neråt. Men man får passa på att ha roligt under tiden. Man köper ordentligt kaffe och rostar. Du njuter av livet på ditt eget sätt, med djup tacksamhet om du får lov att vara frisk, säger Tomas stilla.
Det blänkande kaffemuskedundret är redo, liksom Jacques Quartier.
Med eller utan publik är det fortsatt dags för närvaro.
Här och nu.

Text: Karin Tufvesson
redaktionen@veteranen.se

Foto: Lina Ikse

Läs mer om Tomas von Brömssens musikkarriär, hans vänskap med Håkan Hellström, längtan efter Clownen och klassgenansen som fick honom att upptäcka skådespeleriet i den fullständiga intervjun i Veteranen nr 9, 2013, som du hittar i välsorterade tidningsbutiker.

Vill du inte missa något nr av Veteranen? Gå med i SPF så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan även välja att prenumerera på tidningen.

Kommentera