Vi måste se till att pengarna räcker till en god äldreomsorg anser insändarskribenten.
Ja, vad har jag för val. Eller alternativet vill jag helst inte heller vara med om. Denna kommentar är inte ovanlig i dagens samhälle.
Nyligen gick en TV-serie om ett äldreboende och dess ”invånare”. Löpsedlarna om äldreboenden avlöser varandra. Jag blev färdig läkare 1969 och valde vidareutbildning i geriatrik (äldrevårdsläkare). Jag har kunnat följa utvecklingen av synen på gamla och omhändertagandet på nära håll.
Sveriges pensionärsförbund, SPF, arbetar för närvarande med den brännande frågan om ålderism, det vill säga om åldersdiskriminering. Som pensionerad geriatriker måste jag ta till orda. Först lite statistik: År 2003 var enligt SCB medellivslängden i Sverige 82 år för kvinnor och 78 år för män. När man då nådde pensionsåldern vid 65 års ålder, hade man i medeltal 20 år kvar att leva som kvinna och 17 år som man. Dessa siffror rusar nu i höjden. Nio år senare visade SCB prognos att 65-åriga kvinnor hade en kvarvarande medellivslängd på 21 år och männen 18 år.
KOSTNADER
Nuders kött berg.
I Håbo kommun har man visat att pensionärerna som grupp ej är tärande utan tvärt om ”närande”, det vill säga de tillför samhället en ekonomiskt vinst.
Vi ser att pensionärerna idag kan delas upp i två grupper, de yngre, som ofta i upp till 80 års ålder mår bra och är pigga samt de som är över 80 år. Det är i huvudsak dessa som är ”närande”. Våra organfunktioner utvecklas från födelsen till ett max vid ca 30 års ålder. Därefter förlorar vi årligen 0.5 % i kapacitet till dess vi når 80 år. Därefter går utförsbacken snabbare. I gruppen över 80 år tillkommer ofta sjuklighet och svaghet, som vi idag i viss mån lyckas förhindra men ej eliminera. Det såg precis likadant ut 1969 men den livsperiod, där man ofta var svag, började tidigare. Perioden med behov av hjälp under mänskans sista år var lika lång för individen även om den startade tidigare i livet. Den största ”boven” är demenssjukdomar. Av 85åringar och äldre är drygt 40% dementa. Här ökar samhällets vård- och omsorgskostnader kraftigt just genom vår ökade livslängd. Den stora förändringen i Sverige har alltså varit att vi lever längre som friska, men de sista levnadsåren har vi ofta lika stora behov av vård- och omsorgsinsatser som tidigare.
Jag vill särskilt hänvisa till den så kallade Larviksstudien från Norge. Denna visade att vid 80 års ålder dog 8 % av kvinnorna en plötslig död och 20 % av männen. Det stora flertalet dör således ej ”knall och fall”. Man såg att när vår förmåga till självständigt liv snabbt men successivt minskade, hade kvinnorna 1.5 år kvar att leva och männen 1 år. Hur vill vi leva denna period???
Äldreomsorgen måste ske med individens värdighet för ögonen. De flesta vill fortsätta hemma med hjälp så länge det går och resten föredrar någon form av kollektivt boende. Den viktigaste faktorn vi vill behålla är vår värdighet. Möjligheten att själv välja är också önskvärd, om den mentala förmågan ej avtagit katastrofalt.
Vi måste se till att pengarna räcker till en riktigt god äldreomsorg. Vi är fler än någonsin, som i framtiden behöver ta emot en god omsorg och perioden vi är beroende av omsorg är lika lång som tidigare men kommer senare i livet..
Jag törs ej se mitt åldrande i vitögat utan att se till dessa frågor: Äldreomsorgen måste få kosta och den skall ske med individens värdighet för ögonen.
Eva Lantz, pensionerad läkare och geriatriker (äldrevårdsläkare)
