Henning Mankell svarar på frågor om sin egen och Wallanders pension.
Hallå där Henning Mankell, du pensionerade din polis Kurt Wallander i den tionde boken Den orolige mannen och har nyligen fyllt 65. När tänker du själv gå i pension?
– Det är totalt främmande för mig att gå i pension. Som icke anställd slipper jag uppleva att ta adjö från arbetskamrater och lämna jobbet en dag. Jag känner inga begränsningar i mitt författande på grund av ålder.
– I Mocambique där jag bor en stor del av året finns ingen pensionsålder alls – och därmed inga pensioner. Där ser man de gamla vara ute och tigga på fredagar. Sverige är ett oerhört anständigt land – även om vi upplever pensionerna som låga.
I den senaste Wallanderboken Handen förekommer en del mycket gamla men pigga personer. Hur tänker du själv på åldrandet?
– Det är en svår sak att inse att man inte orkar lika mycket längre, att man ser och hör sämre. Jag insåg att jag började bli gammal när jag inte kunde hoppa ner i min båt längre. Men det är bara att acceptera. Värre vore att vara fysiskt frisk men drabbas av en mental kollaps. Ofta är det ju anhöriga som upptäcker tecken på demens. Jag pratar mycket med min fru Eva om det. Vi får hålla ett öga på varandra!
Du skriver i bakgrundsmaterialet i Handen att Wallanders dotter Linda, också hon polis, kanske får fortsätta att dra berättelsen. Har du någon sådan bok på gång?
– En nackdel med att åldras är att tiden man har kvar blir knappare. Jag har en hel del annat oskrivet än att berätta om Wallanders dotter.
– När döden kommer vet man ju inte. Man kan bli avbruten mitt i något …
Det var den framväxande rasismen i det Sverige du återkom till i början av 1980-talet som gav dig idén till den första boken Mördare utan ansikte. Vad kan få dig att gå igång idag?
– Gapet mellan de som har och de som inte har är den stora frågan. Det handlar bland annat om analfabetismen som drabbar miljontals barn varje år. Vi kunde ha löst den frågan för länge sedan.
I Sveg, Ystad och Maputu har du haft eller har dina bopålar. Var känner du dig mest hemma?
– Efter 40 år i Afrika känner jag mig till viss del hemma där. Men också i Ystad, Sveg och i Europa. Jag har aldrig haft behov av att ha en bestämd blomkruka. Jag kan sitta och arbeta var som helst.
Du har alltid haft ett starkt samhällsengagemang och brinner för att bekämpa orättvisor. Var kommer ditt patos ifrån?
– När jag växte upp i Härjedalen på 50-talet var fattigdomen väldigt synlig. Folk hade det väldigt knapert. Min far var lagman och vi hade det hyggligt ställt men det fanns också de som var rika. Återigen är det gapet mellan fattiga och rika som engagerar mig.
Tycker du att dina andra verk – över 20 romaner, barn- och ungdomsböcker och pjäser – har kommit i skymundan i förhållande till Wallanderböckerna?
– Nej, det tycker jag inte. Kurt Wallander har varit en bra draghjälp. Utomlands är jag nog mer känd för andra verk. Nu översätts också fler av mina gamla böcker.
Vart tar du vägen härnäst?
– Till min fru som bor söder om Göteborg. Jag vill ju träffa henne ibland. Kärleken omdefinierar sig under livet. Från passionen i ungdomen till vem man vill skaffa barn med några år senare. Och nu vet man vem man vill hålla handen i när man dör. Det vet Eva och jag!
Text Gunilla Lindahl
Vill du inte missa någonting av Veteranen? Bli medlem i SPF så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan också prenumerera på Veteranen.
