Är du under 65 och utsätts för våld får du hjälp av socialtjänsten. Är du över 65 hänvisas du ofta till äldreomsorgen – trots att du inte har behov av omsorg och trots att personalen där saknar verktyg och rutiner för att hjälpa dig.
När Länsstyrelsen i Stockholm genomförde en utbildning med anställda inom äldreomsorgen hade de flesta erfarenhet av våld mot äldre på sitt arbete, men 81 procent visste inte vad de skulle göra när de mötte en våldsutsatt person. Många var osäkra på var ansvaret låg och vem de borde vända sig till. Vårdpersonalen ville gå till biståndshandläggare eller närmaste chef, biståndshandläggare tyckte att vårdpersonalen var mest lämpad, och enhetschefer ansåg att de skulle stötta sin personal, men inte vara ansvariga. De flesta kopplade aldrig in någon socialsekreterare.
Samma situation fanns på Gotland 2010 när Lisa Lindell, projektledare för regionens satsning mot våld, inledde sitt arbete:
– Vi förstod ganska snabbt att det här med våld inte var nytt för personalen inom äldreomsorgen. De visste om det, men de har inte vetat hur de ska agera, säger hon.
– Det fanns ingen som ville ta helhetsansvaret, alla sköt ansvaret mellan sig.
Hon menar att utbildning är bra, men att många kommuner gör fel när de bara satsar på utbildning och inte gör någonting åt själva organisationen – sättet att arbeta kring frågorna. Ett vanligt problem är också att kommunala insatser ofta sker i tidsbegränsade projekt, och att de sällan riktar sig mot äldre. Man bygger inte upp några bestående rutiner.
Det har man gjort på Gotland.
Till att börja med utbildades alla anställda, även vikarier och resurspersonal, inom äldreomsorgen om våldsproblematiken. Först personalen på golvet, sedan deras chefer, ända upp till social-direktören.
Sedan utbildades kvinnojouren och socialjouren om äldres särskilda behov. Man har också utbildat intresseorganisationer och anordnat öppna föreläsningar för allmänheten, dit många anhöriga kommit. Varje vår och höst hålls utbildningar för nyanställda. Ingen som jobbar med äldre på Gotland ska sakna kunskaper.
Sedan var det dags för organisationen. Lisa Lindell menar att kompetensen måste finnas i den befintliga strukturen, inte vara en lösryckt insatsgrupp som står vid sidan av.
– De som är närmast de äldre personerna, det är dem som de äldre har förtroende för och kan berätta för. Så mycket som möjligt av kompetensen och kunskapen ska finnas där.
Ett tänkande som genomsyrar organisationsstrukturen är att ingen ska stå ensam med ett problem. Därför har alla chefer på boenden och inom hemtjänsten utsett så kallade nyckelpersoner med spetskompetens. Totalt finns nu 70 nyckelpersoner över hela Gotland, som vårdpersonalen vet att de kan vända sig till.
Nyckelpersonerna kan i sin tur vända sig till en ärendehanteringsgrupp, där all nödvändig kompetens som rör våld i nära relationer finns samlad – från både social- och äldreomsorgen. Freda-gruppen, som den heter, träffas en gång i månaden och hanterar särskilt svåra ärenden. Den ansvarar för att rätt insatser sätts in.
– Nu kan ingen säga att det inte är deras ansvar, det är gruppens ansvar, säger Lisa Lindell.
Det görs inte längre någon skillnad på ålder när man diskuterar insatser. All kompetens ska vara tillgänglig för alla.
Då kvinnojouren inte tog emot kvinnor med behov av hemtjänst eller personlig assistans öppnade man trygghetsplatser som skyddade boenden och gav personalen extra utbildning.
Och när familjefridsteamet saknade kunskap om hur man pratar om våld med en demenssjuk fick nyckelpersonen som kunde demens gå en utbildning i att hålla stödsamtal.
När professor Britt Inger Saveman för 20 år sedan frågade distriktssköterskor om de visste att äldre blev misshandlade gapade de förvånat. Fortfarande saknas viktiga kunskaper om våld mot äldre.
Frida Andersson Johansson
frida.johansson@veteranen.se
