Det osynliga våldet

Ökar eller minskar våldet mot äldre? Ingen vet. Men mer än var sjunde person över 65 kan ha drabbats.

En kvinna i 70-årsåldern hamnar på sjukhus med svåra skador efter att hennes demenssjuke make försökt strypa henne. Det är på gränsen att hon överlever.
Kvinnan själv beskriver händelsen som ”Han är ju inte så snäll, och han blev ju så arg.” Hon vill inte ha skyddat boende.
Av de 10 426 kvinnor som sökte hjälp hos landets kvinnojourer 2011 – och då ska vi vara medvetna om att det har gått ganska långt när man söker hjälp – var bara en procent över 65 år. Men det betyder inte att kvinnor, och män, över 65 är en grupp som är skyddad mot våld.
– Man slutar inte bli misshandlad bara för att man är 65+, som Angela Beausang, ordförande i Roks, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, har sagt.

Risken ökar efter 80

Faktiskt så ökar, enligt forskningen, rent av risken för att utsättas för våld av närstående, maka, barn, vårdare eller medboende med demens och stigande ålder. För personer över 80 med två till tre gånger. En av fyra sårbara äldre, bland annat sjuka och omsorgsberoende, beräknas vara i riskzonen för att utsättas för våld.
Det är lättare att bli isolerad när man går i pension och inte träffar kollegorna på jobbet varje dag.
– Om båda har jobbat och sedan är plötsligt båda hemma, så blir det ett helt annat stuk på relationen, och det kan ställa till problem. Det finns också andra risker, som att alkoholkonsumtionen ökar. Där det har funnits anspänningar finns det risk att det blir värre, säger Britt Inger Saveman, professor i omvårdnad och expert på våld mot äldre.

15 procent har utsatts

Det finns dessvärre inte särskilt många studier om våld och övergrepp mot äldre. Men siffror från de undersökningar som gjorts tyder på att mellan tre och 15 procent av alla äldre drabbats av våld eller övergrepp.
I undersökningen Ofrid, som utfördes i Umeå 2001, svarade 16 procent av kvinnorna och 13 procent av männen ja på frågan ”har du någon gång utsatts för våld eller övergrepp efter 65-årsdagen?”
För ett par veckor sedan släpptes rapporten Ofredad – om våld och övergrepp mot äldre personer, med resultat från en undersökning som gjorts på uppdrag av socialförvaltningen i Region Gotland. Undersökningen är den mest omfattande som gjorts om våld mot äldre i Sverige och enligt resultatet har 15 procent av befolkningen utsatts för våld eller övergrepp efter att de fyllt 65.
Övergreppen omfattar fysiskt, ekonomiskt, sexuellt och psykiskt våld, samt försummelse.
Den vanligaste formen av övergrepp enligt undersökningen är försummelse – att till exempel inte få hjälp med hygienen, få för lite mat och dryck eller undanhållas medicinsk hjälp.
I stort sett lika många män som kvinnor har drabbats av övergrepp, men kvinnor utsätts i högre grad för upprepat våld, sexuellt våld, hot och trakasserier. Män utsätts för ekonomiskt våld i något högre grad än kvinnor.

Varför blir vi förvånade?

2009 publicerade Aftonbladet en artikel med alla de kvinnor som dödats av sina män från år 2000. Bland dessa kvinnor var nästan 8 procent över 80 år. Drygt 17 procent av de drabbade kvinnorna var över 65.
Varför blir många så förvånade när de får veta detta? Bland annat för att våldet som drabbar äldre kvinnor och män osynliggörs. Inte minst av de drabbade själva.
Den som tillhör en generation som fått lära sig bita ihop, vara nöjd med sin lott, värna äktenskapet, hålla problem inom familjen och inte klaga i onödan drar sig för att anmäla övergrepp. Sex var en gång någonting man inte talade om, och man talade definitivt inte om sexuellt våld. Samhällets syn på övergrepp var också en annan när dagens 80-åringar formades. Före 1965 fanns inte ens begreppet våldtäkt inom äktenskapet. Barnaga förbjöds inte förrän 1979.
Den som levt med hot eller våld i 60 år kan också ha svårt att se varför hen plötsligt ska göra något åt sin situation nu.

Fördomar i vägen för verkligheten

Det har visat sig att framför allt kvinnor har väldigt svårt att sätta ord på det de blivit utsatta för. Och i de få enkäter och undersökningar som gjorts är det är svårt att formulera frågor som fångar upp allting.
– En kvinna som kom in via anhörigstödet hade bland annat blivit våldtagen av sin man vid ett tillfälle för några år sedan. När de frågade om det inte hänt igen sedan dess svarade hon ”Nej, nu går jag ju med på det”, berättar Lisa Lindell, projektledare för region Gotlands satsning mot våld.
I en enkät skulle den kvinnan kryssa i att hon blivit utsatt ”någon gång”, trots att hon i själva verket utsätts gång på gång.
Ålderism, fördomar mot äldre, är en annan anledning till osynliggörandet. Äldre passar inte in i den gängse bilden av vare sig våldsoffer och gärningsmän. Äldre ses som ”rara”, ”bräckliga”, ”snälla” och ”gulliga”. Vem vill tro att en bakande gammelmormor förnedrar sin make med tillmälen och tvingar honom att äta vid diskbänken för att han »inte är värd« att få sitta vid bordet? Vem vill tro annat än att den rara farbrorn som kontrollerar och övervakar varje steg hans fru tar bara är mån om henne? Men Fan blir inte nödvändigtvis religiös när han – eller hon – blir gammal.

Synen på äldre kan också göra att sjukvården missar tecken på att någonting är fel. Fallskador, nedstämdhet, sömnsvårigheter, tappad matlust, blåmärken, yrsel och förvirring hos en yngre person skulle väcka misstankar och förmodligen leda till fler frågor. Hos en äldre person kan samtliga dessa symptom avfärdas som tecken på ”naturligt åldrande”.
Här behövs utbildning, menar Britt Inger Saveman. Personal på akuten och på vårdcentralerna måste lära sig att se tecknen, att våga fråga om någonting verkar fel, att se till att patienten får träffa läkaren i enrum, utan att någon familjemedlem följer med in i undersökningsrummet.

Inte bara sår och benbrott

Våldet mot äldre kan även vara osynligt på ett annat sätt. Allt våld utövas inte med knytnävar och tillhyggen, och en stor del av övergreppen som drabbar äldre ger inte blåmärken.
Enligt den så kallade Toronto-deklarationen som Världshälsoorganisationen, WHO, och International Network on Prevention of Elder Abuse, INPEA, enats om definieras våld mot äldre så här:
”Våld mot äldre är en enstaka eller upprepad handling, eller frånvaro av önskvärd/lämplig handling, som utförs inom ett förhållande där det finns en förväntan på förtroende och som för-orsakar skada eller smärta hos en äldre person /…/ Denna handling kan vara fysisk, psykisk/känslomässig, finansiell eller helt enkelt återspegla avsiktlig eller oavsiktlig försummelse.”
Ett vuxet barn som stjäl från eller hotar sina föräldrar för att få pengar, en anhörigvårdare som inte ger tillräckligt med mat och dryck eller en hemtjänst-anställd som struntar i att byta ned-kissade kläder kan alltså vara skyldiga till våld mot äldre. Vanvård och försummelse är någonting som oftast drabbar de allra äldsta och sjukaste. Och det är dessa som har svårast att ge uttryck för vad de drabbas av.

Två offer

Det är heller inte alltid våldet är avsiktligt.
– Det är väldigt lätt att tänka offer och förövare. Men det kan finnas två offer, säger Britt Inger Saveman.
En utarbetad dotterdotter som förväntas ta hand om sin demenssjuke morfar kanske inte har kunskapen om hur han bäst bör vårdas. En make som själv är gammal och sjuk kanske inte orkar förmå sin sjuka hustru att ta medicinen som hon hela tiden spottar ut.
När personal inom vård, skola eller förskola misstänker att ett barn far illa har de anmälningsplikt. Någon sådan finns inte för omsorgspersonal som kommer i kontakt med äldre. Lex Sarah gäller bara missförhållanden inom omsorgen, men den omfattar inte misstänkta övergrepp eller vanvård där en familjemedlem är den skyldige.
Om en situation upptäcks försöker omsorgspersonalen ofta själva tala de anhöriga till rätta. Det är ovanligt att man polisanmäler. En stor del av våldet är subtilt – hot, attityder, utebliven omsorg. Det är svårt att bevisa i rätten.

För lite kunskap

Ingen för statistik.
Ingen kan säga om våldet mot äldre ökar eller minskar.

I Sverige är det Brottsförebyggande rådet, BRÅ, som ansvarar för och granskar den årliga rättsstatistiken. Man gör även en årlig trygghetsundersökning där människor får berätta om de utsatts för brott. Men alla får inte vara med. De som tillfrågas är äldre än 16. Och yngre än 79.

Kommentera