Riksdagsseminariet om våld mot äldre blev välbesökt. Men kampanjen och seminariet är bara början på det arbete som måste göras.
– Nu fortsätter vi mot Almedalen, och sedan så… så fortsätter vi!
Det blev Barbro Westerholms (FP) entusiastiska slutord på riksdagsseminariet om våld mot äldre. Och som Eva Olofsson (V) konstaterade, så krävs det fortfarande mycket arbete, utbildning, upplysning och organisationsförändringar innan uppgiften med att förebygga och agera mot våld som drabbar 65+.
Idag vet de flesta våldsutsatta äldre inte vart de ska vända sig för att få hjälp. Och i många kommuner saknas hjälp för seniorer, de hänvisas till äldreomsorgen med sina problem, oavsett om de har insatser från omsorgen eller inte. Till och med hos kvinnojourerna osynliggörs de äldre kvinnorna.
Onsdagens riksdagsseminarium var en del i kampanjen Våldet går inte i pension, där SPF är en av de drivande organisationerna, och innan seminariet hölls en manifestation utanför riksdagen där flygblad delades ut.
Själva seminariet, som dels tog upp hur våldet mot äldre ser ut, varför just äldre är särskilt utsatta och hur man kan förbättra situationen, var mycket välbesökt.
– Pensionärer är vanliga människor, varken bättre eller sämre än andra, sade SPFs ordförande Karl Erik Olsson inledningsvis när han öppnade seminariet tillsammans med riksdagsledamoten Catarina Bråkenhielm (S). Våld i nära relationer förekommer också bland de som fyllt 65.
SPFs sakkunnige Margareta Grafström berättade om hur våldet mot äldre kan se ut. Övergreppen kan vara allt från ren misshandeln och våldtäkt till tvång, förnedring, ekonomiskt och materiellt våld och vanvård. Gärningsmännen är ofta nära anhöriga, make, maka, barn med missbruksproblem, en utmattad anhörigvårdare eller en dement person som blivit aggressiv.
Äldre är mer sårbara för våld, kroppen blir skörare med stigande ålder, man skadas lättare fysiskt och skadorna tar längre tid på sig att läka. Många äldre ser sina sociala nätverk krympa och har inte lika många omkring sig att prata med. Många äldre känner ofta väldigt stor skam när de utsätts för våld, för att de har stannat hos sin make så länge, eller för att deras eget barn kan vända sig mot dem. Till detta tillkommer alltså det faktum att det är svårt för personer över 65 att få adekvat hjälp.
– Våldstbrott ska utredas av rättsväsendet också när den som drabbas äv över 65, sade Ulla Graneli från Brottsofferjourerna.
ROKS Carina Diaz berättade att det är vanligt att vuxna barn till våldsutsatta äldre försöker hindra dem från att anmäla våldet eller ta sig ur relationen. De vill inte se sin gamla far eller mor lämnas ensam, och tycker det hela är jobbigt och krångligt.
Kommunals representant framhöll vikten av att vård- och omsorgspersonal får resurser, i form av tid och utbildning, som gör det möjligt att upptäcka och agera vid misstänkt våld, inte minst genom att ha tid att finnas där för den utsatta personen.
Från Länsstyrelsen i Stockholm intygade man att deras utbildningar av omsorgsanställda varit ögonöppnare för deltagarna, och poängterade att det är viktigt att man inom vården vågar se, vågar fråga och vågar agera.
Lisa Lindell och Mats Sundin från Region Gotland berättade som sin lyckade satsning FREDA, som innebär ett helt nytt sätt att organisera sig för att få maximal samverkan mellan olika instanser i kommunen. Och Eva Olofsson menade att en liknande organisation borde finnas överallt.
– Det räcker inte med projekt.
Socialstyrelsen arbetar med ett utbildningsmaterial som ska vara klart 2014, och regeringen har lovat att ta fram en strategi för hur man ska arbeta med frågan om våld mot äldre innan året är slut.
Samtliga deltagare presenterades av Ola Nilsson, folkhälsoansvarig på SPF och projektledare för Våldet går inte i pension.
Frida Andersson Johansson
frida.johansson@veteranen.se
